söndag 30 december 2012

Mitt senaste bokprojekt

Precis innan jul sände jag in manuskriptet till min senaste bok. Det är en beställningsbok om Stundars. Först var jag lite tveksam till att åta mig uppdraget, eftersom jag inte tidigare skrivit "på beställning". Visst tycker jag mycket om att skriva, men som författare har jag svårt att se mig, varför det inte först kändes som min grej att skriva för någon annan om saker som de vill jag skall skriva om. Men visst blev jag väldigt smickrad över att de ville ha just mig att skriva boken. Jag med min vardagligt språkliga stil där fokus inte ligger på grammatik utan mer på känsla. Och jag fick min älsklingsfotograf Patricia Rodas och min älsklingslayoutare Aja Lund med mig samtidigt som jag fick väldigt fria händer med innehållet. Till sist kunde jag inte stå emot.

Stundars är på det sättet även en plats som jag levt med hela mitt liv. Ända sedan jag varit liten har jag besökt Stundars stämningsfulla julmarknader, dansat ringlekar på vinden och satt tänderna i en varm syltgris. När vi köpte vår hus vandrade vi även ofta omkring på Stundars för att hämta inspiration till såväl interiör som exteriör på huset. Så trots en viss inledande tvekan var det med varmt hjärta jag skrev boken.

Och eftersom vi fick skriva en bok helt i vår stil blir det en bok med personporträtt, känslor, vackra bilder, recept och överraskningar. Jag känner på mig att den kommer att bli omtyckt. Boken kommer ut våren 2013.

Jag brukar ibland skriva om slumpen. Som jag i och för sig inte tror är en slump utan något helt naturligt. Ofta finns den tillgänglig för oss om vi tar oss tid att se den och om vi vågar tro på den. För mig har det handlat om att våga tro att saker och ting fixar sig. Så var det även med denna bok.

För visst kändes det pirrigt att skriva en bok för någon annan. Att få ihop ett innehåll och en struktur som inte bara jag vill stå för utan som även någon annan vill stå för. Jag funderade och funderade och kände mig väldigt osäker. Jag kom helt enkelt inte igång. Så gick jag till biblioteket i ett helt annat ärende och på vägen ut så låg den bara där på ett bord -boken om Rosendahls trädgård. Nu brukar jag väldigt sällan låna trädgårdsböcker, men jag tyckte boken med sin lila färg såg så annorlunda ut så jag gjorde ett undantag. Och när jag hade läst en bit så kände jag att det var ju precis så här jag skulle lägga upp min bok! Men det slutar inte med det. En vecka senare hade jag ett första inledande möte med min uppdragsgivare. Jag skissar upp bokens kapitelstruktur och förklarar hur jag har tänkt. Sedan tar jag fram boken för att visa hur jag menar. -När lånade du den boken? frågade min uppdragsgivare. -Förra veckan, svarade jag. Det visade sig att Gunilla (min uppdragsgivare) bland bibliotekets alla tusentals böcker hade lånat precis samma bok veckan före mig. Hon hade lämnat tillbaka boken dagen innan jag lånade den.Hennes ögon var det ögonpar som läst boken direkt före mina ögon föll i boken.  -Jag älskar den boken! sade Gunilla. Och jag? Ja, jag satte igång och skriva av brinnkära livet, förundrandes över hur saker och ting alltid löser sig.

fredag 28 december 2012

Ved

En av Jenks bästa julklappar var nog boken VED -allt om huggning, stapling och torkning och vedeldningens själ av Lars Mytting . Den boken skulle nästan platsa på "Bibel-hyllan" i biblioteket. Inte för att vi har något bibliotek och därav heller ingen Bibelhylla, men om så skulle boken hittas där.

Jenk slukade boken i ett nafs och han är verkligen ingen bokmal. Förvånat konstaterade jag att hans vedbok motiverar honom på samma sätt som min keramikbok får mig att vilja skapa vackra bruksföremål i keramik. För plötsligt var jag medsläpad ut i skogen och fick stå och titta på björkstammar. Funderandes över hur mycket energi det månne kommer ur den och den stammen. Och visst fnissade jag inombords över hans kommentarer om skogsskiftena vi travlade genom -Men sköter de inte om sin skog?!?

Jenk berättade att det inte alls var ovanligt (enligt boken) att män i 35-40 års åldern fick ett nyfunnet intresse i skog. Hur de vill äga, vårda och avverka. Hur de ser i skogen ser en varm och glad familj. En möjlighet att rå om sin egen familj och undvika att de fryser. Ja, han är verkligen ett exempel på att den teorin är sann. Intresset för skog tenderar att kulminera i 60-årsåldern så jag har några skogspromenader framför mig.

Men hur som haver. Boken Ved har fått fantastiska recensioner och jag förstår varför. Här planeras det skogsköp, vedklyvar, vedstaplar m.m. En äkta inspirationsbok med andra ord!

lördag 22 december 2012

Äntligen lyckades jag

För mig blir det jul på riktigt när jag äter den traditionella jullimpan med smör, ost och ett glas kall mjölk. Då riktigt pirrar julglädjen i mig. Jag är den fjärde generationen som bakar jullimporna enligt samma recept och vet ni idag var första gången jag lyckades helt. Det känns nästan som att ha genomgått en rit av något slag. Att ha blivit upptagen i de heliga limpbakarnas förbund.

Mitt limprecept, som jag då alltså är uppväxt med hemifrån, är nämligen ett sådant där besvärligt recept där det inte finns några exakta angivelser utan man går mera på känn. Ingredienserna är uppskrivna ungefär och varje år har jag frågat mamma hur mycket mjöl ordet mjöl står för eller om 2 kkp vatten motsvarar 3 dl. Varje år får jag samma svar. -Ja ungefär. -Jag brukar ta en påse mjöl, men jag använder inte hela. De flesta av oss nutidsmänniskor blir ju galna av sådana kommentarer! Vi vill ju veta exakt!

Men i det här receptet gäller det att gå på känn och detta år lyckades jag. Smaken brukar det aldrig bli fel på. Problemet brukar snarare vara att de blir för platta. De flatnar liksom ut. Detta år nämnde min mamma i förbifarten att det gör de ibland även för henne och då tar hon resolut upp dem och knådar ihop dem på nytt innan hon sätter in dem i ugnen. Varför har hon inte sagt det tidigare? Jäshålen inne i brödet blir ju så kanske lite färre, men ändå blir det hur bra som helst.

Vill ni experimentera er fram till julens godaste limpor kommer receptet här:

1 l surmjölk, sedan slår du på uppkokat vatten så att surmjölken blir fingervarm
Blanda 50 g jäst med 1 kkp socker så det blir till en smet.

Rör ner jästsockret i surmjölken
Blanda i 1 tsk salt, 1 tsk anis, 1 tsk fänkål och skalet av en riven apelsin
Blanda i semlemjöl och jästbrödsmjöl till lämplig tjocklek (det skall vara lite kladdigt)

Låt jäsa 20 minuter
Ta upp på mjölat bakbord. Knåda in mera mjöl i degen och forma till 6 limpor
Låt jäsa på bakplåt i 1 h
Grädda 45 min i 190 grader. (Eller till 98 grader)

Pensla 2 gånger under gräddningen med en blandning av sirap och starkt kaffe.

fredag 21 december 2012

Röka kött

Idag röker vi julskinka så det ryker över hela Flemmingsbacken. Det är 16 grader kallt ute så det krävs att Jenk springer ut och kollar temperaturen varje halvtimme. Vi började på kl. 11 och vid 5-tiden beräknas det vara klart. En kalkonfilé är också instängd i den hembygda rökugnen. Rökugnen byggde vi ifjol för att röka våra fårfioler. Rökningen gick helt ok, men vi tycker det är jättesvårt att få rätt mängd salt. Årets kalkonfilé är vår egen, men skinkan är en färdigt gråsaltad klimp ur frysdisken. Ändå rätt kul att röka den själv.


Rökugnen har Jenk tänkt ut själv och den funkar rätt bra.
En gammal vedspis står på en murad eldstad.

 
I eldstaden eldar vi med ved av al. Inne i spisens ugnslucka finns en rökkanal där lägger vi även ved av al kluven i spån. Elden ger värmen, alspånet börjar ryka av värmen (det brinner inte utan förkolnas). Röken från alspånet ger den karakteristiska smaken och doften.
Värmen och röken leds via järnrör. Att röken går via tre rör gör att den sprids jämnare i själva rökugnen.
Inne i rökugnen finns det plats både för att hänga kött och för att röka det på galler. Temperaturen i rökugnen varierar mellan 80 och 100 grader, men vi försöker ha den att ligga på 90 grader. Temperaturen i kalkonköttet försöker vi få till 72 grader och i skinkan 78 grader. Kalkonen har under upptiningen (ett dygn) legat i en saltlake.

torsdag 20 december 2012

Jul på Flemmingsbacken

Jag älskar julen. Men den skall portioneras ut i små portioner. Därför får vi julpynta "på riktigt" först till lucia. Till advent åker adventsljusstaken och lillajulgranen in. Sedan några dagar senare stjärnorna i fönstret. Tomtarna och allt det andra får lugnt stanna kvar i lådan tills lucia. Sedan tas julgranen in kvällen före julafton. Med åren har jag börjat samla på mig mina allra käraste julpynt. Det käraste är ärvt, annat är hittat på loppis eller ihopknåpat av små händer. Många saker använder jag året om. Allt med röd färg kan bli juligt när tidpunkten är den rätta.

Jag ber om ursäkt för att en del av bilderna är fel svängda. Orsaken är den att de hastigt och lustigt kopierades in hit på bloggen eftersom jag behövde utrymme i kameran och nu gick det inte längre att rätta till dem. Men lite nackgymnastik är alltid bra.


Den här jultomten fick min pappas familj av hans moster i Sverige när han var liten. Varje år satt den i soffan hos min farmor Elsa och jag lekte ofta med den som liten. Så fick jag en egen Elsa och stor Elsa gav jultomten i julgåva till lill Elsa. Nu sitter han i vår soffa.
Det här kortet blev extremt suddigt och dåligt, men jag var ändå tvungen att ta med det. Första gången jag och Jenk var och tittade på vårt hus hängde ett sådant här julpynt i köket. Mitt i sommaren. Huset ägdes av ett skilsmässopar och mannen i huset hade tydligen inte brytt sig om att städa undan julen. Så där hängde en gammal sållkorg full med dammiga pepparkakor, skrumpna äpplen och avbarrat granris. Genast då kände jag att det här huset vill jag ha och när jag firar jul skall jag ha en likadan korg i taket. Det tog några år innan jag hittade den på en loppis. Men plötsligt fanns den bara där. Nu är det ingen riktig jul före den hängs upp. Men jag och Jenk är som kärleken själv och julpynten städas undan vid tjugondag Knut : )

Varje år gör jag en julkrans till dörren. Denna gång blev den av enris från grannens kohage. Aj, vad stickigt det var. Från Mystorpet har jag köpt keramikhjärtan som jag återanvänder från år till år. Ett tips som jag lärde mig av Dine på Mystorpet är att när man knyter små rosetter att dekorera med skall man med en tändsticka bränna/smälta av ändarna på banden. Då resmar de inte längre ( undrar om resmar är ett dialektord, fransar sig kanske det heter)

 

En silverbricka, några kakformar i aluminium, några ryska dockor och en duk från loppis = jul

 
På varje loppis brukar jag rota runt i julpyntslådorna efter gamla små tomtar. Hemgjorda tomtar är jag jätteförtjust i. De gör den fulaste grunka julelik. Och de är så användbara. De klänger på adventsstakar, de hoppar i kakburkar eller klättrar i lampor. Överallt finns de med sina illvilliga små grin.



En soffa full med gamla kuddar blir plötslig julig. Kuddarna på bilden har min farmor haft i sitt föräldrahem. När jag fick dem var de fyllda med gammal vass. Vassen hade min farmor plockat som liten. Vilken tur att hon inte hade slängt dem! Hur många av oss sparar på sådana saker idag?


Två andra saker som jag alltid är på jakt efter är ryska dockor och rivjärn. De sistnämnda hittar man ibland extremt billigt, de ryska dockorna börjar sakteliga stiga i pris. Rivjärnen använder jag som lyktor för värmeljus. Ibland radar jag ut dem så här. Ibland sätter jag en hel silverbricka full. De ryska dockorna upphör aldrig att roa barn på besök.


Till och med dalahästarna känns juliga!


Och så avslutar jag med en bild som äntligen kom på rätt. Med tre barn i huset har man ju fått sin beskärda del av egenhändigt tillverkade julpynt genom åren. Ibland undrar jag och Jenk om dagistanterna hämnas på något sätt genom att låta barnen göra de groteska julpynt som de många gånger kommit hem med. Men vi tackar och tar emot och låter dem få hedersplatsen. Och ibland kommer de hem med saker som direkt går in i ens hjärta. Som denna deprimerade . tomte som yngsta dottern tovade detta år. Jag som älskar allt som är vemodigt. Som har svårt med det bjärta och starkt kulörta. Denna tomte utses härmed till årets bästa julpynt.

God jul! Hoppas ni känner julglädjen pyra i tårna!
 

onsdag 19 december 2012

Godhetens tid

Det sägs att julen är godhetens tid, men godhet finns runt omkring oss hela tiden. Varje dag. Det här är en av mina favoriter. Jag gråter varje gång jag tittar på den. Det finns så många goda människor i världen. Var och en av dem är värd tonvis med respekt och kärlek.

tisdag 18 december 2012

Kåldolmar

Det finns några saker som gör att jag känner mig som en riktig präktig husmor/mamma. 1) Hänger ut tvätt på torklinan, 2) Steker köttbullar, 3) Bakar kanelbullar tills barnen kommer hem ur skolan och 4) Fixar kåldolmar.

Kåldolmar var länge något som jag köpte som halvfabrikat, med tanken om att det var krångligt att göra egna. Och visst tar det lite tid, men krångligt är det ju inte och åh så gott det blir. Barnen älskar dem, det är perfekt självhushållningsmat och det går enkelt att göra en stor sats och frysa in. Så här brukar jag göra:

Köp ett helt kålhuvud i affären. Gröp ur det hårda mittpartiet och koka det i saltat vatten (2 tsk salt / liter vatten) i ca en kvart. Vart efter bladen lossnar tar du dem åt sidan och låter dem rinna av. De små bladen i mitten på kålen (de som är för små för att täcka dolmarna) kan du strimla och lägga i smeten.

Fixa fyllningen genom att blanda ihop 400 g köttfärs (jag använder lammfärs), ½ dl kokt grötris, 1 ägg, en hackad gul lök, 1 tsk salt, svartpeppar och 2 tsk torkad mejram.

Rulla ihop bladen med fyllningen till paket. Sätt dem i en smord ugnsform eller på bakplåtspapper. Klicka på smör och ringla över sirap. Tillred i 200 grader varm ugn i ca en timme. Vänd dem en gång under tillredningen och ös med vätskan som bildas i formen

Och nu när jag sitter och skriver det här kommer jag ihåg att min lillebror brukade säga att när han blir stor skall han skaffa två hundar. Den ena skall heta Kål och den andra skall heta Dolmar. Tydligen har han inte blivit tillräckligt stor än för han har bara en liten katt.

måndag 17 december 2012

Glögg drop-in

I fyra års tid har vi haft en tradition här på Flemmingsbacken som vi tycker mycket om. En söndag i december brukar vi ordna glögg drop-in i tre timmars tid. Då står glöggen varm på spisen, pepparkakorna och fruktkakan är framdukad och huset är juligt. De av våra inbjudna vänner och grannar som har en extra timme eller två den dagen dyker upp för att dricka glögg och prata en stund. Ingen stress, ingen press.

Vi brukar bjuda de personer som vi tycker om och som vi haft umgänge med under året. Det är också enkelt att bjuda in "nya bekantskaper" eller nyinflyttade grannar till en kopp glögg och förberedelserna tar inte musten ur en. Vi vet aldrig heller hur många som kommer från år till år. När vi varit som mest har vi varit över 30 personer i vår stuga samtidigt. Då blev sorlet nästan öronbedövande. Andra år har flunssan och andra aktiviteter gjort besökarna färre. Men alla som kommer är lika kära att se. När det är många är det roligt att se alla vänner som tar sig tid att komma. När det är få är det roligt att i lugn och ro hinna prata med alla. Så det blir bra än hur det blir.

Jag älskar att umgås. Tyvärr tycker jag att det blir så sällan av. Många har så stora krav, vilket gör att de aldrig kommer sig för att ställa till med fest. Vi brukar tänka att hellre en enkel fest än ingen fest alls. Till denna glögg bjöd vi således på glögg, pepparkakor och engelsk fruktkaka med konjak enligt följande recept. Allt dukas fram på förhand. Glöggen är varm i en stor gryta. Självbetjäning.

Och så var det ju det här med att städa. Vi är ju inte världens mest städande människor. Därför behövs det fester ibland. Så vi är tvungna att städa : )

Handgjort till salu?

Maja i bloggen Husmoderskolan skriver ett intressant inlägg om att det handgjorda blir allt mera trendigt. En trevlig trend tycker jag. Det jag däremot inte reflekterat över och som Maja så bra för fram i sitt inlägg är det sorgliga med att även det "handgjorda" har blivit något att köpa för en billig peng. Ofta är ju handgjort förknippat med varma tankar, omsorg och minnen. Något som helt glöms bort. Maja skriver så mycket bättre än jag om det här. Läs!

fredag 14 december 2012

Torka inga tårar med en kökshanduk

Vissa saker låter för enkla för att vara sanna. När man följer en del av de råd man får väntar man nästan att dolda kameran skall gömma sig i buskarna. Så fånigt låter det. Men ibland funkar det. Som denna gång.

Jag vet inte hur många gånger jag hackat lök med rinnande ögon. Ibland har jag bemödat mig och tänt ett stearinljus och det har ju hjälpt något, men vanligtvis har jag stått där och kisat. Tills jag läste följande -Sätt en sockerbit mellan framtänderna när du hackar lök. Va? Det lät ju hur sjukt som helst. Men jag testade och det fungerade finfint. Och så smakade det ganska gott : )

onsdag 12 december 2012

Pepparkaksdeg

För några år sedan när jag skrev boken Kvinnor och kakor längs Kyro älv gav Elin, 90 år, mig sitt bästa recept på pepparkaksdeg. Enligt det receptet hade hon bakat pepparkakor i 60 år. Sedan var det någon som försynt viskade till mig att receptet var väldigt snarlikt ett recept ur en kokbok (minns inte vilken), men för mig är det och kommer det alltid att vara Elins pepparkakor. Jag kommer alltid att se framför mig det gulnande, handskrivna receptet, med lite flottfläckar på.

Så man behöver naturligtvis inte köpa pepparkaksdeg. Det går så enkelt och snabbt att göra egen. Nu heter det ju att degen skall vila svalt över natten och det brukar jag själv anamma, men enligt Elin går det även bra att baka ut den direkt. Och vet ni, ibland blandar jag lite konjak i degen och det brukar bli så gott, så gott.

Elins pepparkakor

200 g smör
1 ½ dl sirap

1 msk nejlikor
1 tsk kanel
1 tsk ingefära
2 ägg
400 g socker (här brukar jag själv minska i lite)
650 g vetemjöl
1 ½ tsk soda eller bakpulver

Smör, sirap och kryddor värms. Ägg och socker rörs väl och blandas med det uppvärmda smöret och kryddorna. Sodan blandas med en del av mjölet och därefter tillsätts så mycket mjöl att man ej behöver tillsätta mer vid utbakningen. Ugn 180 grader.

tisdag 11 december 2012

Ett streck eller en prick


Ursäkta, ett kaninkön.
Idag har vi skilt hanarna från honorna i våra två äldsta kaninkullar. Jag hoppas verkligen att det inte var för sent. Då har vi liksom ett eskalerande problem. Att se skillnaden på en hane och en hona var inte det lättaste. Vi kom ihåg att uppfödaren, varifrån vi köpt de flesta kaninerna i förbifarten hade berättat att en hane har en prick en hona har ett streck. I början tyckte vi att alla hade prickar, men mot slutet kom det några streck. Tror vi. Nu har vi väldigt många hanar. Bra eftersom de växer snabbare. Dåligt om det visar sig att några av dem är honor...
En unisexkanin
Våra honor lever glada loppan i kaninhuset. De får fritt husera som de vill. Hoppa mellan burar. Hälsa på varandra. Provsmaka varandras mat. De stackars hanarna har tak på sina burar. Olof han sitter mest och pluttar. Det kan man förstå. Ibland är han riktigt arg och försöker nästan bita oss. Vi tänkte om vi skulle sätta några små kaninpojkar till honom så han skulle få sällskap. Men då kanske surgubben äter upp dem. Undrar om man vågar prova?

lördag 8 december 2012

Matreportage från grannen: Anka!

Igår kväll var vi bjudna till grannarna på middag. Ja, sådana grannar har vi. På menyn stod glögg med "plock" som bl.a. bestod av snittar med egengjord lammpaté. Till varmrätt var det gårdens egen anka och till efterrätt vitchokladmousse smaksatt med saffran, serverad med en rödvinbärssås. Till maten serverades det hemgjord äppelcider. Så gott!

Men godast av allt var nog ankan. Jag hade aldrig ätit anka tidigare och är vanligtvis lite skeptisk mot sånt jag inte ätit tidigare (jag har liksom barnasinnet kvar på den punkten), men det var helt klart något av det godaste jag ätit i år.

Så nu får vi fundera på om vi skall ta några ankor nästa sommar. Grejen är bara den att jag enbart har skitminnen av ankor. När jag var liten hade vi två ankor, Kalle och Kajsa. Originella namn, jag vet. Vi åt aldrig upp dem utan de dog så småningom av ålderdom. De blev jättetama, men de var ena riktiga skitmonster. Det formligen sprutade skit ur dem. Överallt fanns det skit på vår gård. Så om vi tar ankor så skall de nog vara inhägnade, långt borta från vår gård. Hos grannen mumsade vi fyra vuxna och fyra barn av en anka. Det var med andra ord ganska mycket kött på en anka. Inte direkt så att man vrålåt, men det gör man ju sällan av finaste maten.
 

Man skall alltid ha som tanke att man skall kunna lära sig något nytt av varje människa man möter. Visst låter det pretantiöst? Roligt om man kunde leva enligt det, men det gör i alla fall inte jag. Men av grannen Christine lärde jag mig igår bland annat följande. När man gräddar sina pepparkakor skall man bre bakplåtspappret med smör innan man lägger ned dem. Det gör att de smakar saltiga (vilket är gott till den söta degen) och blir frasiga i kanten. Det skall jag prova.

fredag 7 december 2012

Hemma hos reportage: Lena och Monika

Så kommer det då äntligen, mitt "hemma hos reportage" från Lena och Monika som jag skrev om för en tid sedan. Det här är bara ett axplock av allt jag lärde mig och som jag fick fångat på bild. Precis som det alltid är med mina bilder så ser det mycket finare ut i verkligheten : )

Monika är en hejare på att odla. Något du även märker i hennes blogg Ekoplantan där hon friskt delar med sig av sina bästa tips. Här är en del av hennes skörd av pumpa och vintersquash. Jag har ju tidigare avslöjat att jag aldrig varit någon vän av varken det ena eller det andra. Men inte desto mindre kom jag hem med en vintersquash (den orangea) i kappsäcken. Monika berättade så varmt om dess fenomenala lagringsbarhet (ca 1 år i rumstemperatur) och dess köttiga och milda fruktkött. Hon avslöjade att hon har ett recept på soppa av vitt vin och vintersquash på sin blogg och då var jag ju naturligtvis tvungen att prova.

De stora pumporna är nakenfröpumpa och deras frön har inget skal. Enligt Monika är de fenomenalt goda att rosta. Så nu har jag fyndat frön av båda sorterna. Skall se om jag blir en vän av pumpor och squash. Det skulle vara bra för våra vegetariska dagar är ännu ett mysterium. Vad skall vi äta?

 


Monika driver upp tomatplantor och örter till försäljning. Då har hon jättestor hjälp av lampan Ufo från Grönt Ljus. Jag ångrar riktigt att vi redan byggt en anordning mha lysrör för den här tar mycket mindre el och är enkom för plantuppdragning. Som ni ser här har Monika även den i användning under vintern. Då kan hon ha egen sallad inomhus, örter och få en och annan ljuskrävande växt att överleva.

Nu syns det ganska dåligt, men mitt i bilden står en tomatplanta. Monika lärde mig att på hösten om man låter en tjyv på tomatplantan växa sig ganska stor kan man knipsa av den och plantera den i jord. Då får man en ny tomatplanta, som om man har de rätta betingelserna, kan ge tomater under vintern. Monikas planta skulle snart börja blomma. 

Längst till höger ser ni en Stevia. Jag trodde inte mina ögon. Den var jättestor och buskig. Berättade om mina misslyckade försök att driva upp en Stevia från frö. När man får dem att bli av den storleken som Monika har är det bara att ta sticklingar till höger och vänster. Hon förbarmade sig över mig och gav mig en planta med hem. Den försöker jag vårda ömt och hoppas att den klarar sig i söderfönstret under vintern. Än så länge ser det bra ut. Kanske jag så småningom kan dela ut sticklingar till alla Ekotanter utgående från Monikas planta?

 
De örter som Monika inte får sålt under året sätter hon i sitt växhus på en bädd av sand och täcker över med en väv. Då brukar de klara sig utmärkt.

 
Monika och Lena försöker bli självförsörjande även när det gäller mjöl. Nu har de inga stora odlingsarealer och ingen direkt maskinpark, vilket gör att de inte (åtminstone inte i detta skede) tänker ge sig in på spannmålsodling. Däremot odlar de majs och har köpt en majskvarn där de malar majskolvarna till majsmjöl. Nu håller Monika på och experimenterar med att byta ut annat slags mjöl i brödrecept mot detta mjöl. Vad jag förstod går det för det mesta ganska bra.
 
Är man självförsörjande kanske man även vill vara självförsörjande när det gäller alkohol? Det var så mysigt att sova över hos Lena och Monika och i den mörka natten höra pluppandet från deras vintillverkning. Äppelvin och vin av vindruva är resultatet. Enligt deras egen utsago smakar deras vin väldigt mycket frukt och ganska lite alkohol (trots alkoholhalten vill säga). Låter lite farligt tycker jag : )

 
Det som däremot inte var så roligt för Lena och Monika var att det finns jättemycket vildsvin i området där de bor. Vildsvinen förökar sig enormt och ställer till stor skada. Här ser man hur de bökat på en åker bara några meter från deras hus. Lena och Monika har hägnat in hela gården med elstängsel och när vi skulle åka hemifrån på kvällen var man tvungen att stanna bilen, öppna staketet, köra genom, stanna bilen, stänga staketet och åka iväg. Jag tyckte ju det här var jättespännande och spanade allt vad jag orkade efter ett vildsvin. Jag har aldrig sett något i vilt tillstånd. Men här var turen inte på min sida : )

måndag 3 december 2012

Julblommor

Nu brukar jag väldigt sällan köpa julblommor, men tycker ändå att Bondjäntans inlägg om Julstjärnor är väldigt, väldigt intressant (speciellt i relation till en av kommentarerna). Läs!

lördag 1 december 2012

Förälskad i en bok

Jag älskar vackra böcker. Böcker att sitta och bläddra i och hämta inspiration. Böcker man vill äga. Det här är definitivt en sådan bok. Fabulös keramik av Frida Anthin Broberg. Ett smakprov ur boken hittar du här.

Med jämna mellanrum brukar jag sammaställa en lista över saker jag vill här i livet. Antingen det handlar om jobb eller icke-jobb. Jobbet är jag mer än nöjd med för tillfället så den senaste listan handlade om icke-jobb. På den fanns tre punkter som jag ville göra.
1) Bli en hejare på surdegsbröd (här är jag på god väg), 2) Dansa i Sydamerika och 3) Hålla på med keramik.

Nummer tre på min lista har funnits med länge, men jag har automatiskt kommit in på drejning när jag har tänkt på keramik och det vet jag att jag inte har tålamod att lära mig. Men så snubblade jag över denna fantastiska bok. Med massor med vackra, enkla saker att göra i keramik. Saker som är precis min stil. En bok med massor av genvägar och lite fusk. Precis så som jag tycker livet är som bäst : )

Men hur skulle jag komma vidare? Hur får jag tag i lera? Och framför allt var kan jag sedan bränna sin keramik? Jag ville ju inte gå på en kurs i keramik där man gör på ett visst sätt. Jag vill göra på mitt sätt, närhelst andan faller på ... men så går det som det konstigt nog går nu för tiden. Jag fick ett meddelande på FB -av en keramiker! Som ville träffa mig och prata jobb. Ha, ha här skall utbytas tjänster tänkte jag och åkte iväg. Och nu skall jag om lite mer än en månad åka till hennes ateljé och göra keramik. Och hon skall fixa lera och hon skall bränna. Jag är så glad! Med mig skall jag ta några goda, fina vänner. Känner du att ååååhh, det vill jag också göra. Så kontakta Sonja!

Så nu är jag bara rädd för att det inte är så enkelt som det ser ut i boken. Men Sonja bläddrade genom boken och sa det magiska orden -Det där är inte svårt alls! Åh, vad roligt det skall bli. Och vill ni bli inspirerade, köp boken!