fredag 26 april 2013

Att växa sig mindre


Den här våren har varit ganska tung. Jag har varit väldigt rastlös. Jag har inte trivts med mig själv. Det har hänt för lite i mitt liv. Jag har haft för mycket tid. Jag har inte vetat vad jag skall göra av tiden. Tiden har gäckat mig. Jag har blickat framåt och bara sett ett hav av tid. Och fast jag vet att tiden en dag är slut har jag inte förmått mig att uppskatta att tiden finns hos mig just nu.

Som alltid när jag får inte är tillfreds med livet börjar jag läsa, läsa, läsa. Och fundera, fundera och fundera. För samtidigt som denna sysslolöshet känns bortkastad kan jag inse att jag fått denna tid för att göra något av den. Och med göra menar jag inte nödvändigtvis att prestera.  Utan att jag skall ta mig tid att tänka efter. Att det är något jag skall börja förstå. Denna gång var det författaren Tommy Hellsten som gav mig den insikten jag behövde. För visst är det konstigt att du går på biblioteket och ögonen faller på en bok, som tidigare aldrig har intresserat dig. Du drar ut boken, bläddrar i den på måfå och dina ögon faller på raderna "En rastlös människa existerar inte i sig själv. Hon klarar inte av att bara vara.".

Det är bara att konstatera att -Jaha, det är väl bara att läsa igenom resten av boken då. 

De som läst min bok "Lev mer på mindre" och som följt bloggen en tid vet att jag funderat mycket på pengar och hur min syn på att tjäna pengar påverkar mitt sätt att leva. Det har jag vetat om och kunnat förhålla mig till, trots att jag hela tiden kämpar med att förändra mitt synsätt kring saken ifråga. Nu var det dags för insikt nummer två.

I höst är det tre år sedan jag sade upp mig och började med mitt eget företag. Det har gått jättebra. Många roliga saker har hänt och händer hela tiden. Men den här våren har varit ovanligt lugn. Få stora jobb. Många lediga dagar. Färre mejl. Tom kalender. Och trots att jag i teorin har strävat till att jobba mindre, märker jag att det i dagsläget finns en gräns när det blir för lite. Inte för inkomsternas skull (trots att man ofta förenklar saken och skyller på det) utan för min självkänslas skull. Är almanackan fullspäckad måste det innebära att jag är en betydelsefull person. En ointressant och obegåvad individ kan ju inte behövas på så många platser eller vid så många tillfällen, eller hur? Den frågan ställer sig herr Hellsten och min igenkänningsfaktor är total.

Att börja leva så här, i kontrast till hur jag levde tidigare, handlar för mig ständigt om att upptäcka saker hos mig själv och att orka ta itu med dem. För ibland är det riktigt kämpigt. Inte kämpigt som att det direkt påverkar min lycka, men kämpigt på så vis att jag inte förmår mig njuta av mitt liv till fullo. Jag inser att jag måste jobba med att behärska konsten att växa mig mindre. Jag trodde att jag kommit en bit på vägen, att jag hade hittat mig själv. Ändå märker jag att direkt jag inte får bekräftelse genom mitt jobb, genom en full kalender eller genom nya intressant projekt så tvivlar jag på mig själv och på mitt värde. Jag tror att alla har glömt bort att jag finns. Och det är väl där grejen ligger, att inse att jag finns ju ändå. När jag växer så mycket som människa att jag kan vila i vetskapen om att jag är en liten skit då kanske det känns bättre. Då kan jag använda mig själv till att gödsla morötterna med.



23 kommentarer:

  1. Väldigt fint skrivet. Och tänkvärt.

    SvaraRadera
  2. Mycket träffande skrivet Maria. Ska bli så roligt och intressant att träffas i morgon på våga-dagen och få fortsätta de här tankegångarna!

    SvaraRadera
  3. Vilken av Tommy Hellstens böcker var det som du har läst?
    / Siv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har läst både boken "Du är mer än du anar" och "Ju mindre du gör desto mer får du gjort". Jag tycker egentligen den andra gav mig mer, men i den var det å andra sidan många andliga bitar som jag plockade bort. Den förstnämnda läste jag hela. Men båda är bra.

      Radera
  4. En kompis hade skrivit på facebook nyligen att hennas man kom hem från jobbet, lade sig på soffan och sa att han bara ska ligga och tänka på jordgubbar och klappa sig på magen ett tag. Och att hon då (igen) blev kär i honom.
    Guuu så härligt, att kunna komma hem efter en lång dag och lägga sig och tänka på jordgubbar och stirra i taket. och inte genast ta itu med middag, tvätt, dammsugning, handelslistan... Jag är lååångt därifrån, men nu har jag något konkret att sträva efter. För jag vill också lära mig komma ihåg att jag inte är bara min fullspäckade almanacka. Utan att jag är mera mig då den inte är fullspäckad, och att det är bra och inte ett stressmoment om där finns mycket tomt.
    tack för din blogg, massor inspiration!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mari! Jag har tänkt en hel del på det du skrev om att jag är mera mig när kalendern inte är full. Intressant! Skulle absolut vilja känna så.

      Radera
  5. Så klokt, tänkvärt och modigt skrivet! Men är inte dessa känslor som vi har en konsekvens av hur vårt samhälle ser ut och hur vi uppfostras som barn? Vi blir ständigt bedömda utifrån våra prestationer inte som personer. Små barn får höra att de är "duktiga" varje gång de ritat en teckning, ätit upp, klätt på sig... Som vuxna fortsätter vi längta efter "kicken" att få höra att vi är duktiga (eller få uppdrag som tyder på att någon tycker det...) På så vis skolas vi i att bedöma oss själva utifrån vad andra tycker om oss, istället för vad vi själva tycker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sant! Jag har varit och är det fortfarande långt än en prestationsprinsessa ut i fingerspetsarna.

      Radera
  6. Det är riktigt bra att du tar upp det här. Jag kände mig ganska träffad, fast nu går jag inte runt och inte har något att göra, utan tar på mig alldeles för mycket. Har jag en ledig stund så går jag stressad genom huset och hittar jag inget som ropar på mig ställer jag mig och bakar kakor (för det är ju alltid bra att ha). Det kan ju bara inte vara nyttigt att leva så...jag inser ju det själv. Nu när solen tittar fram stiger denna måste-göra-något ångest. Måstena i huset växer, medan man har ångest för att man inte är ute i solen och får i sig vitaminer. Man måste låta sig själv ha lite tråkigt! Och hur gör man det utan att bli stressad???

    SvaraRadera
  7. Jeg googlet Tommy Hellsten og oppdaget at jeg faktisk har lest en av bøkene hans: "Flodhesten i dagligstuen". Det er noen år siden, og jeg fikk veldig lyst å lese den igjen.
    De har kun denne av ham på biblioteket her, godt mulig jeg kjøper de to du snakker om.
    Jeg skal iallfall lese om igjen "Flodhesten i dagligstuen", husker jeg fikk mange aha-opplevelser av å lese den.
    Tror nok jeg finner enda mer nå, man finner ofte forskjellige ting på forskjellige stadier i livet.

    Du har en superflott blogg som jeg er ivrig leser av!
    klem fra Berit i Norge.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!Jag måste erkänna att jag aldrig läst Flodhästen i vardagsrummet eftersom jag alltid har tyckt att det var så fånigt namn på en bok : )

      Radera
  8. Kram å så. Saknar dig alltid när jag läser din blogg :)
    Pia.

    SvaraRadera
  9. Tiden är intressant. Har just nu en period av fullt upp och när jag är i jobb eller liknande kommer jag på en massa som jag ska göra när jag har tid. Nu kom då äntligen en ledig helg och vad gör jag? Nu när ja sku ha tid har jag inte riktigt ork eller inspiration, men kan inte med gott samvete ligga på soffan heller. Jag borde ju göra allt det där jag annars inte hinner...Misstänker konsten att göra ingenting och vara nöjd är något ganska många saknar i dagens prestationssamhälle. Lycka till!

    SvaraRadera
  10. Det är inte det lättaste att stå ut med sig själv. De flesta jag känner och mött flyr från sig själv så fort de får chansen. Gå på stan, sticka till en vän, TV, dator, telefon eller i princip vad som helst för att slippa vara med sig själv.

    Det kan vara lättare att förstå sig själv om man ser i vilket sammanhang man finns. Tror det är bra att vara ödmjuk i att man formas och påverkas mer av de system och kulturer man befinner sig i än vad man själv påverkar dem.

    Det är inte för inte som en del menar att vi lever i en narcissistisk kultur.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och ett tecken på en narcissistisk kultur är väl många gånger även bloggkulturen där grejen många gånger är att skriva om sig själv och tycka om när många läser det man skriver : ) och nu menar jag förstås inte oss ha, ha

      Radera
    2. Ja bloggkulturen är nog ett typexempel på just det många gånger. Förmodar att det finns vissa pedagogiska drivkrafter bakom din blogg precis som min.

      Jag tycker att detta med bloggandet är en fantastisk möjlighet människor för bara några år sedan inte ens kunde drömma om när det gäller att ge uttryck för idéer, tankar osv.

      Internet i kombination med de användarvänliga publiceringsverktyg som finns öppnar upp för ett helt nytt samhälle. Snacka om demokratiska möjligheter :-)

      Radera
    3. Ja så har jag också valt att se det. Tänk vad många intressanta människor man kommer i kontakt med!

      Radera
  11. Va bra och tänkvärt skrivet!
    (en liten anekdot... tack vare boken "ju mindre du gör desto mer får du gjort" vann jag en resa för två till Vietnam i två veckor! :) Så jag har förstås trevliga minnen förknippade med den...)
    Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och avundsjuk skall man inte vara. Nej, inte alls ...

      Radera
  12. Det är nog säkert jättesvårt att slå om i huvudet och tankarna att ändra på sitt liv så där som du har gjort, så som vårt samhälle är uppbyggt och så som vi blir itutade hela tiden att man skall ha nåt att göra hela tiden och man skall vara produktiv. Det är det jag mest kämpar med också, känner press på mej själv att vara produktiv jämt - det är min önskan just nu, att jag skall våga tillåta mej själv att bara vara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lycka till! Om du lyckas kan du väl meddela knepet?

      Radera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.