onsdag 30 januari 2013

Schampoo på bit, del II

Vad roligt att det var så många av er som blev intresserade av schampoo på bit (eller schampokaka som jag lärt mig att det heter i Sverige).

Jag har köpt min bit på Ekosoppi i Vasa. Där finns många olika sorter att välja mellan. Samma produkter kan du även beställa här. Efter att ha kollat runt lite på de svenska sidorna fastnade jag för Nea of Sweden. Kedjan Lush säljer ju även tvål i bit och bland bloggarna är det många som lovordar deras produkter. Själv är jag lite tveksam eftersom deras schampootvål innehåller bl.a. Sodium Lauryl Sulfate, en ingrediens jag brukar försöka undvika.

Hoppas ni hittar något intressant!

Och förresten, på tal om att göra egen tvål. Här hittade jag en sida med enkla anvisningar. Ifall någon av er hinner testa före mig så berätta hur det funkar! Tack Mia för att du tipsade om Strömsö : )





tisdag 29 januari 2013

Använd tvål!

Nu tänkte jag uppmana er att byta ut er flytande tvål mot vanlig tvål på bit. För tänk vad mycket vatten ni sist och slutligen släpar hem (flytande tvål innehåller ganska mycket vatten) och betalar för. Sedan är ju (ekologisk) bittvål vanligtvis inslagen i papper, medan flytande tvål är i någon typ av plastflaska.

Ända sedan jag var liten har jag haft atopisk hud. Ända sedan jag var liten har jag också fått höra att jag inte skall tvätta mig med "vanlig" tvål, eftersom den torkar ut huden. Kanske det. Men sedan jag började tvätta mig med tvål på bit har jag betydligt färre eksem än när jag använde flytande tvål.

Jag har ännu inte kommit mig för att fixa egen tvål, men det ingår i planerna. Så är det någon som har enkla anvisningar så får ni gärna dela med er. Det finns anvisningar på SheNet, men helt ärligt tycker jag det verkar lite krångligt och det vet jag att det sist och slutligen inte är ...

Något jag även skulle vilja rekommendera är schampoo på bit. Jag har ju länge tvättat mitt hår med ägg, äppelcidervinäger och soda. Det funkar utmärkt, men så här vintertid tänkte jag ta en paus. Helt enkelt av den anledningen att du när du tvättar håret med ägg måste använda kallt vatten och så här vintertid är jag så frusen av mig. Brrr!

Eftersom jag nu kan anse att mitt hår är helt fritt från kemikalier kändes det inte som ett alternativ att börja använda vanligt schampoo igen. Och ekoschampoo har jag sällan varit nöjd med + att även det innehåller en hel del vatten. Så jag köpte en bit schampootvål. Den fungerar utmärkt. Är hur nöjd som helst. Löddrar bra och håret känns jätterent. Det orkar också locka sig fint. Testa!

söndag 27 januari 2013

Fritt fram för kommentarer

Såväl Erika som Jessica har hört av sig och påpekat att det är svårt att kommentera i min blogg. Tusen tack för att ni tog er tid att berätta! Det är ju så sällan man kommenterar i sin egen blogg så jag har inte alls vetat om detta. Nu har jag hittat ett ställe att kruxa i så att även ni som inte har ett google-konto enkelt kan kommentera mina inlägg. Det är ju alltid kul att höra vad ni har för tankar om saker och ting eller om det är något ni gärna vill att jag skriver om.

Hoppas det funkar finfint. Och att ni som tidigare har försökt kommentera min blogg inte har gett upp och förbittrade över att aldrig ha kommit till tals börjat läsa någon annan blogg.



lördag 26 januari 2013

Fina Aja

Alla har säkert noterat att min blogg har fått ett nytt utseende. Många har också kommenterat det i positiva ordalag. Ni kanske till och med märker att jag har tagit bort texten med 'ugly blog'. Jag har helt enkelt fått bättre bloggsjälvkänsla, ha ha.

Men tro nu inte att jag har fixat detta själv. Nej, det är finaste Aja på Lundagård som en dag i förbifarten kläckte ur sig -Om du sedan någon gång behöver hjälp med bloggen så säg bara till. Och jag sade till. Direkt.

Tack Aja!

fredag 25 januari 2013

Min stora kärlek till en liten, liten by

Ikväll skall jag vara festtalare. Jag tror det är första gången.

Jag skall prata om livskraftiga byar i allmänhet och byautveckling i synnerhet. Jag är glad att få tala om något som står mig varmt om hjärtat. Min lilla by.


På ett sätt är jag en av de där tråkiga människorna. Hon som aldrig kom sig iväg. Hon som stannade kvar. Hon som köpte ett gammalt hus några kilometer från sin föräldrar, går på föräldramöte med samma lärare som hon en gång suttit i pulpeten framför och som ännu kan stanna cykeln och plocka ett äppel från samma äppelträd hon mörka höstkvällar fnittrande pallade äppel från.  Det längsta avstånd jag har bott hemifrån är 20 kilometer. Det var under min studietid och jag visste hela tiden att jag ville tillbaka hem. Skulle jag vara en karaktär i en roman så skulle läsaren väldigt lätt betrakta mig som lite trög och färglös. Den dialektpratande karaktären. En utfyllnadskaraktär som lite avundsjukt betraktar bokens hjälte som antingen flyttat hem till byn efter ett händelserikt liv i storstan eller som är på kort visit hos sina föräldrar och passar på att för sina forna barndomsvänner berätta om livet utanför. 

Själv har jag också i vissa perioder av mitt liv haft känslan av att jag borde ha sett så mycket mer.  Att jag borde ha bott i ett annat land, att jag borde ha anpassat mig till en annan kultur, att jag borde ha talat ett annat språk, plockat apelsiner på en kibbutz, åkt med de rosa bussarna bland trumpetande elefanter, rensat fisk på en norsk fiskebåt eller serverat öl på en spansk pub. Istället har jag stannat kvar, av egen fri vilja. Undan för undan har jag börjat inse att jag har något att känna en stor tacksamhet över, att jag inte kan känna igen mig i den rotlöshet som många säger kännetecknar dagens samhälle.Nej, jag känner att jag är precis där jag skall vara, där jag vill vara och där livet vill ha mig. Jag känner en så stor glädje över att få vara här i min lilla, lilla by där dagarna går sin gilla gång, en efter en.

Jag hör ibland att det är skönt med storstadens anonymitet, men för mig ger min lilla by mig en varm känsla av att höra till. Jag värdesätter att de flesta jag möter höjer handen till en hälsning, att de flesta vet mitt namn och att många gärna stannar och pratar en stund när tillfälle ges. Det är tryggt att veta att mina barn om det behövs kan gå in i nästan vilket hus som helst längs vägen och be om hjälp.  Och jag vet att behöver vi någon gång hjälp så kommer hjälpen att finnas där. Både för att de vill och för att det hör till. Jag blir så mycket större tillsammans med människorna runt omkring mig. Jag kan så mycket mer. Det är konstigt, för vi ser ju ofta att möjligheterna är så många fler på en större ort, men så behöver det inte vara.  Jag har alltid upplevt att det har hänt massor i vår by. För samtidigt som de fysiska resurserna kanske är färre är de sociala så mycket fler. Det är enkelt att knycka tag i rätt person, det behöver inte göras så krångligt och det är enkelt utbasunerat.  

Samtidigt som det händer mycket händer det nästan ingenting här i vår lilla by. Och även det här –ingenting- är oerhört värdefullt för mig. Att det är lätt att hitta en plats där det är tyst, där det är folktomt, där överraskningarna är få, där saker är som de alltid har varit och att allt det här är helt normalt.
För kanske är det precis så som Swanberg och Jonsson skrev för tio år sedan;  ”Samtidigt som flytten mot storstäderna fortsätter att vara ett faktum, finns en parallell och en växande längtan till något mindre, något mera överskådligt. Något enklare, något som inte splittrar tillvaron utan som håller ihop. Något långsammare. Något mindre utmattande. Något obestämt som gick förlorat, en närhet kanske, inte minst till barnen. En omsorg om vardagens smånjutningar, tillgång till tid för sådant som är betydelsefullt för själen. Kanske kan denna strävan sammanfattas som en vilja till helhet i tillvaron?”

Ja det tänker jag tala om tillsammans med lite större tankar. Jag har för mig att festtal skall innehålla fina ord. Det finaste ordet i mitt tal just nu är "norm". Jenk tyckte jag skulle sätta in ordet 'suspensoar' för det tyckte han låter snoffsigt, men jag hade lite svårt med att få innebörden att passa in i sammanhanget. 

De av er som läser Kuriren känner säkert igen en del av texten. Det kallas återanvändning ...

onsdag 23 januari 2013

Skovax av bivax

Jag har köpt nya skor. De dyraste skorna jag någonsin köpt tror jag. Men jag gillade verkligen färgen, de var ekologiska och de såg ut att kunna användas i många, många år. Nu gäller det bara att vårda dem ömt. Jag brukar ha dåligt samvete för hur jag vårdar mina skor. I höstas när jag köpte skor till dottern kom försäljaren dragandes med en massa spray och grejer som vi skulle spruta på skorna för att de skulle hålla bättre. Det kändes inte bra och jag hörde hur jag påstod att redan hade samma spray hemma och inte behövde köpa nytt. Ljug!

Därför blev jag så glad när försäljaren denna gång visade fram en skokräm baserad på bivax. Kanske dom gör det till alla som köper ekologiska skor : )
-BIVAX! skrek jag. -Det har jag ju hemma. Vad mer innehåller krämen? -Ingen aning, svarade försäljaren och såg mycket förvirrad ut.

När jag kom hem smälte jag upp lite bivax, blandade i lite rypsolja för att få den smidigare och kletade ut det på skorna. Det krävdes att jag ganska hårdhänt gned ut det med en disksvamp för att bivaxet skulle tränga in i lädret. Efter den behandlingen smörjde jag in skorna med en mjuk bivaxsalva. Oj, vad bra det blev!

Skovax av bivax. Kan det bli bättre?

måndag 21 januari 2013

Reklam -Nej tack

En av de enklaste sakerna du kan göra såväl för miljön, prylhysterin som din egen ekonomi är att sätta upp en lapp med texten "Reklam -Nej tack!" på postlådan. Dels så inbillar åtminstone jag mig att jag på något vis sparar papper (?) men framför allt så intalar jag mig lättare utan reklam att jag inte behöver någonting. För ibland, när det har snöat och lappen på postlådan inte syns, så dimper det ner reklam även i vår postlåda. Och då sitter jag och bläddrar och plötsligt föds en massa behov. Oj, vilken snygg dammsugare! Visst sjunger vår på sista versen? Och titta nu har de jätterea i den klädaffären. Då borde jag ju absolut ta mig en titt!

Nej för mig är reklamstoppet ett verktyg för att kunna leva i min egen lilla bubbla. En bubbla där det inte finns så många behov och önskningar. I alla fall inte prylmässigt.

I ett gammalt nummer av Camino (28/12) läser jag om ett intressant svenskt initiativ. Miljöpartiet har föreslagit att man för att ta del av reklam skall bli tvungen att acceptera reklam. D.v.s. sätta upp en lapp med "Reklam -Ja tack!" på postlådan. Det låter ju hur vettigt som helst. Hoppas det blir så.

Enklaste lappen fixar du själv, men är orken inte på topp hittar du dekaler att ladda ner och printa ut t.ex. här  eller så köper du en tjusig skylt här  eller här. 

Föreläsning i Närpes 22.1

Imorgon 22.1 kommer jag att hålla en föreläsning kring självhushållning i Närpes. Bor du i Närpes och är intresserad av att komma och lyssna hittar du mera information här. 

söndag 20 januari 2013

Söndagsnöje

Både jag och Jenk är uppvuxna med filosofin att är det vackert väder så får du inte sitta inomhus. Speciellt inte om du är barn. Nej, då skall du ut och bygga kojor, skida, skrinna och få rosiga kinder. Jag minns än med fasa skidspåret min familj hade dragit upp kring skogsbacken där vi bodde. Hur vi barn kommenderades ut på en hurtig skidtur minst en gång varje dag. Nu hämnas jag på mina barn och försöker köra ut dem när solen skiner.

-Men mamma jag är ett barn som tycker mest om att sitta på ett ställe hela tiden och det är inomhus, svarade yngsta dottern igår när hon och jag var ensamma hemma och vintersolen sken. Inte ville hon skida, inte ville hon skrinna, inte ville hon gå ut och gå. Pulkaglidet var för dåligt. Rastlöst vandrade vi ner mot ån.

-Jag vet mamma! Vi leker hänga gubben!

Och så lekte vi hänga gubben en lång stund. Med en perfekt orörd snö att skriva och rita i  Mitt på en stor, stor is där varken människor, djur eller snöskotrar syntes till. Efter en stund var hennes kinder rosigt röda och hon tilläts gå in igen. Mamma var nöjd.

lördag 19 januari 2013

Bröd från Brunkebergs bageri

De som följt med bloggen vet att jag när jag blev intresserad av surdegsbak blev rekommenderad boken "Bröd från Brunkebergs bageri" av Heléne Johansson. Jag önskade mig boken i födelsedagspresent och fick den också. Den är en guldgruva! Vacker, lätt att förstå och varierande recept. Men det allra bästa med boken är att den innehåller så mycket mer än en vanlig receptbok. I boken har jag fått lära mig hur jag rullar ihop en bröd på bästa sätt. Ja, det finns en skild teknik för det. Jag har fått lära mig hur olika ingredienser fungerar ihop med en bröddeg och mycket, mycket mer.

Det här är ingen ny bok. Nej, den utkom redan 2009. Den har vunnit en del priser och det kan jag förstå. Det här är nämligen en bok såväl för nybörjaren som för den som redan bakat en tid. Flera gånger i veckan tar jag fram boken och bläddrar mig fram till ett brödrecept jag vill pröva. Den är helt enkelt så bra!

fredag 18 januari 2013

Fixa ljus

Nu handlar inte det här inlägget om hur man stöper ljus. Nej, sådant besvär orkar vi inte med. Enkelt och snabbt skall det gå. Typ, gå in i en kyrka. Fråga om de har gamla ljusstumpar som du kan få. De visar på en låda och vips är du klar. De slipper knepigt avfall och du får ljus att lysa upp vintermörkret med. En kyrka kan nämligen inte börja andakten med påbörjade ljus och därför är de ljusstumpar som slängs vanligtvis ganska långa.

Som ett litet andligt tips bara.

Vill du inte bränna ljusen kan du smälta ner dem och några gånger doppa torra tallkottar i dem (låt stearinet halvstelna på kottarna mellan doppen). Kottarna funkar sedan perfekt som start när du gör upp eld i spisen.

torsdag 17 januari 2013

Kaninungar till salu!

Här hoppar det i alla hörn. Vill du starta egen kaninfarm? Eller bara gosa? Nu säljer vi sju stycken av våra kaninungar av fransk vädur. Pappa Olof är helbrun och mamma Lotta är brunvit. Både hanar och honor finns, såväl helbruna som brunfläckiga. Kolla in annonsen här!

Speltpärlor -istället för ris

Att kinesiskt ris skulle innehålla små, små mängder av arsenik har jag ibland hört. Det kanske bara är en råtta i pizzan, men de oaktat är ju ris sällan något smart val här i Norden. Ändå är det så enkelt. Och barnen gillar det.

Vi brukar med jämna mellanrum försöka vänja oss vid andra "gryn", men det faller sällan i god jord. Speltpärlor var emellertid något som alla tyckte om. En del mer än andra må väl tilläggas. Men alla åt. Och ibland räcker det för en mor. Rekommenderas!

tisdag 15 januari 2013

Att kika efter på loppis

-Varför har du dille på att besöka loppisar? frågade min vän Sara. Just då kom jag inte på något bra svar, men har sedan dess funderat en del på frågan. Ett svar är väl helt enkelt att jag tycker om att köpa saker (tidigare besökte jag en affär varje dag). På ett loppis belastar mitt gamla begär såväl ekonomi som miljö mindre.

Men sedan är ju en loppisrunda aldrig fel av den anledningen att jag aldrig vet vad jag hittar. Ibland hittar jag ingenting, men ibland ... vilka fynd! Vilken nostalgi! Vilka skratt! En loppisrunda är som en skattjakt. Ibland köps saker mest med hjärtat, men här kommer två riktigt smarta saker som jag tycker du skall hålla upp ögonen efter:

Stora skålar i emalj eller rostfritt stål. Jag har allt mer börjat byta ut mina plastskålar och -byttor. Att jäsa  bröddeg eller förvara matrester i plast känns helt enkelt inte bra. Därför har jag sökt genom loppisar efter alternativ.
Stora korgar. De här korgarna har jag köpt för 50 cent-1 € styck och de fungerar jättebra till torkning av exempelvis te, svamp, ringblommor och nässlor.  Små korgar fungerar bra som jäskorgar när du bakar. Om du inte vill köpa dyra jäskorgar funkar detatt sätta en mjölad kökshandduk i en vanlig korg.


Lite nostalgi är alltid bra. Jag blev så varm i hjärtat när jag hittade denna plåtburk. När jag var lite hade min farfar Albert småpengar i en likadan burk. Varje lördag fick jag 5 mark ur burken.  Nu finns det varken mark eller farfar.








söndag 13 januari 2013

Söndagsnöje för hela familjen

Här kommer ett tips på vad man kan göra en söndag. Alla fick en kamera i sin hand och fick i uppdrag att i en timmes tid gå ut och fotografera under temat "vinter". Sedan laddade vi upp bilderna i datorn och tittade på dem i tv:n, med röstningslappar och allt. Oj vad roligt vi hade.
Petter kunde inte förstå varför han inte vann med denna bild. Och  nog var den ju ganska snygg., men lite förutsägbar kanske?

Petter körde hårt och jagade en fasan genom skogen för att få sin vinnarbild.  När det inte lyckades satte han sig på vakt nere vid älven. Utan resultat. Endast katten Nisse fastnade på bild. 

Elsas bästa bild gav henne en delad andra plats. Tyvärr har hon en konstig blå färg på sin kamera. Någon konstig inställning säkert. Vår anti-tekniska familj suckar och rycker på axlarna. 
Ett av  Englas bidrag. Vintrigt trastnät i motljus. Och nej, vi har inte trastnät på våra buskar. Det är sonens egensnickrade fotbollsmål. 
Barnen förstod inte det konstnärliga greppet i mina bilder. Tyvärr!

Som tur är tog jag med ett "säkert kort". Katten Nisse. Och kammade hem ganska  många poäng. En delad andra plats faktiskt. 

Vinnarbilden.  Fotograf: Jenk
Ett bi har irrat sig ur kupan och frusit ihjäl. Biet har alstrat så mycket värme så att snön har smält runtomkring.
Vacker och sorglig. 

Även Jenks bidrag. Denna bild fick höga poäng av hans fru. Eftersom mössan till höger är min : )

Pedar i vinterskrud (Jenk)

Jenk påstår att han har fotograferat en vinterspindel. Det till trots gav denna bild inga höga poäng.


fredag 11 januari 2013

Veckovis meny

Vi har i några års tid kört med att planera vår matlagning en vecka i taget. Det här sparar vi massor av tid, pengar och energi på. Det går enkelt att skriva inköpslista, snabbt att handla, det är problemfritt att börja med dagens matlagning och variationen i det vi äter är hyfsad. Nu över julen har systemet säckat ihop och det har varit så kämpigt. Ofta har vi någon timme innan det är dags för mat stått där med tom skalle och konstaterat att kylskåpet är tomt, någon viktig ingrediens saknas eller köttet är i frysen.

Men nu är det nya tag. Denna gång med en matlista med ännu bättre utformning, eller vad det brukar heta i reklamen. Denna gång har vi nämligen tänkt ut vilka dagar som skall innehålla vad. Således ser vår matlista ut så här:

Måndag:  vegetariskt (soppa)
Tisdag:     kött av kyckling eller kalkon
Onsdag:   vegetariskt
Torsdag:   fisk
Fredag:    kött (färs)
Lördag:    Vegetarisk mat
Söndag:    kött (gryta / stek)

Min tanke är att jag från och med nu skall fixa ihop ett häfte som i princip innehåller sju sidor. För varje vecka skriver jag ner vilket recept som sätts in på vilken dag. Efter en stund har jag när jag planerar matlistan en sida för varje dag full med exempel på recept jag kan välja mellan. Då kära vänner är matlistan satt i system.

Det här är inget vi följer slaviskt, men det underlättar vardagen enormt. Dessutom sparar vi en hel del pengar på att impulsköp undviks. Vi slänger nästan aldrig mat. Och vi klarar oss med ett ganska litet kylskåp + att vi handlar ganska sällan, vilket även det sparar tid.

Det här kräver så lite förberedelse så det är bara dumt om ni inte testar en månad. Grejen är inte alltid vad ni äter utan att ni planerar in det på förhand.

onsdag 9 januari 2013

Vardagslyx

 För några dagar sedan fick jag frågan vad som för mig är vardagslyx. Idag var det det här som utgjorde vardagslyxen. 

Att en kär, kär vän plötsligt dyker upp på lunch. Och att jag mot all förmodan hittar  lyxiga rester i frysen att värma. 
Att vi hittar en alldeles egen skridskobana i skogen.

Att jag och Jenk tillsammans kan njuta av vintersolen när vi staplar ved. Vardagsmotion. 


Att jag kan ta mina skidor och åka iväg. Mitt i dagen. I det vackra vädret.  Alldeles ensam i skidspåret. 

Men den allra bästa vardagslyxigaste känslan fick jag i måndags. Sonen och yngsta dottern slutade skolan samtidigt och storebror hade blivit ombedd att vänta på lillasyster så att de kunde gå hem tillsammans. Jag och Jenk gick och mötte dem och vi såg dem på lång väg där de kom knallandes över isen. När vi höjde handen till hälsning viftade barnen med båda händerna och vi hör hur lillasyster lyckligt utbrister -Mamma och Pappa! Då klack det till i mitt hjärta. Vilken lyx att tillsammans kunna gå och möta sina barn. Man kan tycka att ibland behövs det inte så mycket, men som det har varit tidigare så har det varit allt det lilla som har lämnat bort. Nu är det inte längre så. Och kanske det är precis det som är vardagslyxen.

Testat keramik -check!

Så var det äntligen dags. Jag skulle få testa på keramik. Något jag drömt om väldigt, väldigt länge. Och det var precis så roligt som jag hade föreställt mig. Eftersom jag inte är så noga av mig, blev nog resultatet kanske inte perfekt, men där tycker jag att "min keramiktant" Sonja Backlund hade en så bra inställning -Det skall ju synas att den är handgjord, tyckte hon och så pös jag som en sockermunk.

Flitig var jag också. Ingen tid för vila och rast. Nej de tre timmar jag tillsammans med min martha-krets tillbringade i Sonjas ateljé skulle utnyttjas till max. Resultatet kan ni se nedan. Och eftersom jag inte vet hur de kommer att se ut efter bränning och lasering (glasering?) tyckte jag det var bäst att fota dem direkt.

Ett fat som jag format i en gammal skomakarlampa (med tejp i botten).  I mitten  har jag tryckt en gammal virkad duk. 

En skål som jag har tryckt ut i en jäskorg

Odlingspinnar för örter. Eventuell morsdagspresent. 

Här har jag använt en gammal bakform som jag hittat på loppis för en billig peng. 

Sonja Backlund tar emot grupper i sin ateljé. Vi var 10 personer och det var riktigt lämplig storlek. Hon ordnar även öppen studio där man kan komma ensam och tillsammans med andra jobba med keramik. Sonja och hennes företag spunkt hittar du på FB så får du mera info. Jag skall absolut testa igen. Måste bara se resultatet först.
Efter mitt förra inlägg om keramikboken "Fabulös Keramik" som jag bara älskar fick jag av en läsare tipset om den blogg som bokens författare skriver. Är du intresserad kan du alltså även kolla in här!

Och tusen tack Åse och Beatrice för kommentarerna kring hur jag skulle få in bilder på bloggen. Nu är jag på banan igen!


tisdag 8 januari 2013

Hjälp! Inga bilder

Åh, vad är det som händer med min blogg? Jag kan inte längre ladda upp bilder. När jag inne i texten trycker på "bildikonen" och sidan öppnas och jag trycker på överför högst upp (för att få bilder från min dator) så öppnas det ingen Browse-lista. Sidan är bara helt ... tom. Finns det någon som kan hjälpa mig? Snyft!

Nervösare än nervösast

Det var faktiskt ett bra tag sedan jag var riktigt nervös sist. Så där nervös så man handsvettas, darrar på händerna, känner ett behov av ett toalettbesök. Så där nervös så att man drömmer om det natten innan och sover oroligt. Men så var det imorse. Jag skulle nämligen få besök av den finska tidningen Kotiliesi. Vad var jag då nervös för? Jo, för att prata finska. Det här låter kanske lite konstigt eftersom jag bor í Finland. Men tyvärr är det så. Jag är språkhandikappad. Jag är inte så värst duktig på finska i Finland. Ett dilemma jag skulle kunna skriva en lång text om, men inte nu.

Visst förstår jag finska något så när och inte säljer de mig på finska, men jag känner mig absolut inte bekväm med finska och jag är inte mig själv på finska. Och nu har jag i fyra timmars tid pratat om vårt liv och vår självhushållning på finska. Det gjorde mig knäsvag. Och torr i munnen. Och lite blek. Men det gick. Och jag klarade av en väldigt stor utmaning. Men just nu är jag helt, helt tom.

Tidningen kommer ut i slutet av februari (nro 4) och eftersom det var en väldigt duktig reporter och en väldigt kunnig fotograf tror jag att det kommer att bli väldigt bra.

torsdag 3 januari 2013

Tillbakablick 2012


Vad allt hände år 2012? Det var ganska mycket det. På självhushållningsfronten hände bland annat det här:

Jag lär mig att baka surdegsbröd. Äntligen! Mycket tack vare grannes gamla hushållsassistent. Julen 2012 är även julen när jag för första gången lyckas med att baka släktens jullimpor så att de ser ut som jullimpor. 2012 var således en baksuccé!
På bifronten får 2012 verkligen gå till historien som svärmeriernas sommar. Grannens bin svärmade fyra gånger (om jag inte minns helt fel) och vi hjälpte till att fånga dem så gott vi kunde. Våra egna bin var mera väluppfostrade. Precis som egna barn och andras ungar : )

Året 2012 var även året när Jenk beslöt sig för att sluta med sitt "vanliga jobb" och börja tänka ut vad han egentligen ville jobba med. Efter en stunds funderande kom han fram till att han skall bli yrkesbiodlare. Bra så. I slutet av året köpte vi in fler bisamhällen och är för tillfället uppe i 12 samhällen. Vi ser med spänning fram emot nästa sommar! Vill ni köpa småskalig honung vet ni var vi finns!

Jenk tyckte det lät väldigt spännande att odla sin egen matsvamp och beslöt sig för att testa. Ostronskivlingar odlades i svarta sopsäckar med ekologisk halm av råg. Oj vad spännande det var att se hur de växte. Tyvärr tyckte vi inte riktigt om konsistensen på svamparna så det blir nog ingen till gång tror jag.

Jenk beslöt sig (trots en misstänksam fru och väldigt motsträviga barn) för att skaffa kaninfarm. Köttkaniner av raserna Rex och Fransk vädur skaffades. Några åt katten upp. Naturen gjorde sitt och kaninerna blev fler och fler. Vid årets slut fanns fyra vuxna kaniner och 18 ungar. Nu växer de till sig. Vi försöker att inte tänka så mycket på vad som händer sen.

Vår äppellund tog sin form. Både med hjälp av egenympade träd och inköpta äppelträd.

Lammåret 2012 var inget muntert år. Våra tackor Monika och Britta födde 3+1 lamm. Det pyttelilla lammet Estelle blev snabbt allas ögonsten men dog en tragisk död. Greta fick ingen mat av sin mamma så det fick lov att bli tvångsamning. Under sommaren blev Britta sjuk och fick avlivas. Greta fastnade under en sten. Kärleken Bjarne såldes. Ja, usch! Efter allt elände och alla våndor och efter att kalkonerna gjort entre på vår gård beslöt vi oss för att sluta med fårerierna.
Vår bok "Lev mer på mindre" kom ju ut! Tam-ta-tam! Welches gluck! Och i dess kölvatten började roliga saker hända. Så många fina recensioner, så många roliga reportage, så många nya bekantskaper, så många nya bloggvänner -ja min blogg startade ju också 2012- tv-program, reportage i utländska (ja Sverige är ju utlandet för mig) tidningar och mycket annat skoj.
Vi fixade så att vi kunde börja dra upp egna plantor. Det här gjorde att vi enkelt och billigt fick massor av tomat-, gurk- och majsplantor. En del sålde vi och så var fröna betalade : )

2012 blev året när våra första kycklingar föddes. Tyvärr fick vi endast fem kycklingar och av dem visade sig fyra vara tuppar. Bättre lycka/tupp nästa gång. Året 2012 var även året när det blev tuppfight på gården och Guldberts öde var i fara. Efter ett familjeråd bestämde vi oss dock för att låta Guldbert övervinna sin fiende.

Och så märkte vi att våra hönor hade fotkvalster och behandlade det.

Och så hade vi ju inspirationskvällen "Hönseri för nybörjare". På två kvällar var det hela 35 personer som kom till oss och praktiskt fick ta del av hur man enkelt börjar med höns. Alla rymdes inte med och nya kurser är inplanerade till våren 2013. Håll utkik om du är intresserad!



Vi skaffade kalkoner. De första tre fick Jenk i födelsedagspresent. Efter den kullen köpte vi ytterligare sju stycken. En tog räven, men nio kalkoner slaktades. Vilket fint och gott kött! Vi bestämde oss för att kalkoner skulle bli ett stående inslag hos oss varje sommar.


Åh ni kan inte tro hur länge det har tagit för mig att göra det här inlägget. Puh! Men vad roligt det är att se vad mycket som har hänt. Och det här är ju långt ifrån allt, men kanske de största nya bitarna. Det allra största för oss som familj är väl nog ändå att Jenk har slutat "jobba". Eller snarare slutat för att kunna tänka ut hur han vill gå vidare. För mig blev framför allt hösten 2012 den perfekta jobbhösten. En känsla av att ha kommit till den punkt när jag långt jobbar med det jag vill, i den utsträckning jag vill. Dessutom har jag övervunnit farhågorna med "det här går inte" och märkt att "det går visst"

Så mycket har hänt de senaste åren så det skall bli spännande att se allt vad som händer år 2013. Den som lever får se.

onsdag 2 januari 2013

Byalådans resa

I februari ifjol skrev jag om min kompis Eijas idé med en byalåda.

Tyvärr stannade Eijas låda nästan direkt, men min har knallat sig fram genom byn. Ibland har jag hört någon som i förbifarten har berättat om att lådan varit hos dem, men jag har aldrig haft möjlighet att närmare studera dess framfart.

Men före jul fick jag av vännen Maria höra att lådan var hos dem. Jag bad henne räkna hur många hus lådan passerat. Mellan 25.3 (när lådan startade) och 15.12 hade lådan passerat 23 stycken hus. Inte illa!

Tanken var ju från början att man skulle föra lådan till "närmaste granne" för att man på så vis skulle börja känna sin granne bättre. Dessvärre (men dock helt förståeligt) verkar det som om lådan förts till "följande trevliga granne som man känner sedan tidigare". Så helt har det inte lyckats, men ännu lever lådan och jag är säker på att den har orsakat många trevliga möten.