tisdag 30 april 2013

Att våga -rapport

För tre dagar sedan hölls Flemmingsbackens första "Att våga"-dag. Oj, vad roligt det var! Och väldigt, väldigt spännande! Jag kunde inte bestämma mig vad som var värre, att de åtta stycken deltagare som kom inte skulle ha några förväntningar alls på dagen eller att deras förväntningar skulle vara skyhöga.

Det blev en väldigt givande dag. För oss alla, vågar jag väl skriva. Jag är nämligen fullt övertygad om att våra liv är fullt av möjligheter som svischar omkring oss varje dag. Men för att kunna upptäcka dessa möjligheter och gripa tag i dem måste vi dels veta vad vi vill med våra liv och dels skapa ett lugnare tempo. Annars går möjligheterna oss obemärkta förbi. Vi måste även se till att det i våra liv finns ett utrymme för saker och ting att hända. Med det som utgångspunkt satte vi igång.

För mig blev dagen ett intressant möte med nya människor, nya berättelser och nya funderingar. Man känner ju igen sig i så mycket, samtidigt som andra har tankar som man aldrig själv har tänkt, vilket även det är lika fascinerande. Som alltid när man själv håller i trådarna blir dagen även en oro över om maten skall räcka, om regnet skall hålla i sig, om deltagarna skall frysa, om diskussionerna skall gå för trögt, om konceptet inte håller. Det regnade hela dagen så där fick jag väl inte riktigt som jag ville, men annars kände jag mig väldigt nöjd, men mentalt slut, efter dagen.

Vad en av deltagarna tyckte kan du läsa här.

Jag lovade även deltagarna att lägga ut receptet på

Flemmingsbackens modiga kaka *

1 l havregryn
5 dl vetemjöl
1 dl ljus sirap
3 dl socker
2 ägg
250 g smör
1 msk bakpulver
1 msk ingefära


Smält smöret i en stor gryta och rör ner övriga ingredienser.
Bred ut smeten i en bakplåtsklädd långpanna.
Grädda i 175 grader tills kakan blir ljusbrun. Den stelnar när den svalnar.

Skär i rutor.

* Kakans ursprungliga namn är Ingefärsrutor och receptet kommer ur boken Långpannans lov. En bok jag rekommenderar när det skall vara kaffebröd utan krusiduller till många personer.


måndag 29 april 2013

Kaninslakt

Så vad det då dags för det som jag gruvat mig för -vårt livs första kaninslakt. I och för sig finns det ingen återvändo. Man kan inte ha 24 kaniner. Eller kan och kan ...

Att föda upp och äta kaniner är mentalt en väldigt knepig sak. Om vi bortser ifrån det faktum att vi faktiskt äter djur så är ju problemet i detta fall nästan enbart det att kaniner är så otroligt söta. För ur ett miljömässigt perspektiv är det perfekt. Hela vintern har de ätit kvistar, eget hö och säd som vi får gratis. De kostar i princip inget och belastar inte heller miljön på annat sätt än genom den säd de äter vintertid.

Jag ser inte heller kaninen som ett väldigt intelligent djur. De verkar trivas helt bra med att hoppa omkring, hälsa på i varandras burar och äta sig mätta. Det känns inte fel att stänga in dem. Relatera det till exempel till grisar som är väldigt intelligenta djur, som ofta lever ett väldigt uttråkat liv, men som vi ändå gladeligen slaktar och äter upp.

Och så upplever jag att man betraktas på ett speciellt sätt när man äter en kanin. Att det är lite onormalt. Inte bara ovanligt utan även onormalt. Måhända kanske det bara är min egen känsla, men likväl en känsla. Och med barn i huset är nästan det här det svåraste.


Först ut var en kaninhane som föddes i höstas. Det var en väldigt osocial kanin , vilket gjorde saken lättare på ett sätt, men jag klarade inte av att titta. Det var verkligen inte roligt.  Jämlikhet i all ära, men visst är det skönt att ingen förväntar sig att jag skall sköta dödandet. Nu känner jag i och för sig många kvinnor som fixar det här och kanske skulle även jag, men något större behov av det har jag verkligen inte. 

Vår vanliga bibel "Husdjur för husbehov" låg uppslagen bredvid. 
I jämförelse med en höna och en kalkon är det verkligen smidigt att flå en kanin (kanske det inte heter flå?). Tyvärr gjorde vi inget av skinnet. Vi får lära oss en sak i taget. Och vad skulle vi egentligen göra av dem? Kaninväska någon?
Så fick kroppen hänga i två dagar. Ja, inte ser det ju mycket ut för världen ...
När kaninen hade styckats upp låg det 650 g prima kött på tallriken. Det hade vi verkligen inte trott när vi såg kroppen, men skelettet är ju minimalt på en kanin och fett kan man inte heller direkt tala om. 
Första kaningrytan blev med kanin i rödvin. Tyvärr blev det inte så gott. Vi intalar oss själv att det beror på receptet, inte på  köttet. Och dessbättre tror jag faktiskt att det är så. Det är bara att börja experimentera. Fick en idé att vi nästa gång det ordnas restaurangdag här i Finland kan öppna en kaninrestaurang här på Flemmingsbacken.

Så hur var köttet då? Helt ok. Inget wow än så länge, men som sagt vi måste vänja oss. Vi har ju 23 kaniner att vänja oss på innan vi får besluta om det är något för oss.






fredag 26 april 2013

Att växa sig mindre


Den här våren har varit ganska tung. Jag har varit väldigt rastlös. Jag har inte trivts med mig själv. Det har hänt för lite i mitt liv. Jag har haft för mycket tid. Jag har inte vetat vad jag skall göra av tiden. Tiden har gäckat mig. Jag har blickat framåt och bara sett ett hav av tid. Och fast jag vet att tiden en dag är slut har jag inte förmått mig att uppskatta att tiden finns hos mig just nu.

Som alltid när jag får inte är tillfreds med livet börjar jag läsa, läsa, läsa. Och fundera, fundera och fundera. För samtidigt som denna sysslolöshet känns bortkastad kan jag inse att jag fått denna tid för att göra något av den. Och med göra menar jag inte nödvändigtvis att prestera.  Utan att jag skall ta mig tid att tänka efter. Att det är något jag skall börja förstå. Denna gång var det författaren Tommy Hellsten som gav mig den insikten jag behövde. För visst är det konstigt att du går på biblioteket och ögonen faller på en bok, som tidigare aldrig har intresserat dig. Du drar ut boken, bläddrar i den på måfå och dina ögon faller på raderna "En rastlös människa existerar inte i sig själv. Hon klarar inte av att bara vara.".

Det är bara att konstatera att -Jaha, det är väl bara att läsa igenom resten av boken då. 

De som läst min bok "Lev mer på mindre" och som följt bloggen en tid vet att jag funderat mycket på pengar och hur min syn på att tjäna pengar påverkar mitt sätt att leva. Det har jag vetat om och kunnat förhålla mig till, trots att jag hela tiden kämpar med att förändra mitt synsätt kring saken ifråga. Nu var det dags för insikt nummer två.

I höst är det tre år sedan jag sade upp mig och började med mitt eget företag. Det har gått jättebra. Många roliga saker har hänt och händer hela tiden. Men den här våren har varit ovanligt lugn. Få stora jobb. Många lediga dagar. Färre mejl. Tom kalender. Och trots att jag i teorin har strävat till att jobba mindre, märker jag att det i dagsläget finns en gräns när det blir för lite. Inte för inkomsternas skull (trots att man ofta förenklar saken och skyller på det) utan för min självkänslas skull. Är almanackan fullspäckad måste det innebära att jag är en betydelsefull person. En ointressant och obegåvad individ kan ju inte behövas på så många platser eller vid så många tillfällen, eller hur? Den frågan ställer sig herr Hellsten och min igenkänningsfaktor är total.

Att börja leva så här, i kontrast till hur jag levde tidigare, handlar för mig ständigt om att upptäcka saker hos mig själv och att orka ta itu med dem. För ibland är det riktigt kämpigt. Inte kämpigt som att det direkt påverkar min lycka, men kämpigt på så vis att jag inte förmår mig njuta av mitt liv till fullo. Jag inser att jag måste jobba med att behärska konsten att växa mig mindre. Jag trodde att jag kommit en bit på vägen, att jag hade hittat mig själv. Ändå märker jag att direkt jag inte får bekräftelse genom mitt jobb, genom en full kalender eller genom nya intressant projekt så tvivlar jag på mig själv och på mitt värde. Jag tror att alla har glömt bort att jag finns. Och det är väl där grejen ligger, att inse att jag finns ju ändå. När jag växer så mycket som människa att jag kan vila i vetskapen om att jag är en liten skit då kanske det känns bättre. Då kan jag använda mig själv till att gödsla morötterna med.



torsdag 25 april 2013

Denna dag ...

... har vi bland annat plockat taktegel. Ett av gårdens projekt i sommar kommer nämligen att vara att byta ut uthusets fula plåttak (och då menar jag inte att plåttak är fula i allmänhet, men vårt uthustak är det i synnerhet) mot ett tegeltak.

Visst tycker vi det är synd att folk gör sig av med sina vackra tegeltak, men samtidigt är det ju bra för sådana som oss. Vi tackar och tar emot! Suck, det är mycket jobb med att byta tak. Men det gamla taket har stuckit Jenk i ögonen ända sedan vi flyttade hit. Sådan är han. Efter många år med "nödvändiga" projekt börjar det nu bli dags att ta itu med "icke nödvändiga, men på något sätt viktiga ändå"-projekt.

Knytkalas med maränger

Med tre barn händer det titt som tätt att de kommer hem och i förbifarten meddelar att "imorgon har vi knytkalas i skolan/hos Stefan/ på hantverkskursen/på pyjamaspartyt/valfritt ställe". Då kör vi nästan alltid maränger. Enkla att fixa, ingredienser finns alltid i skåpet och de flesta barn älskar dem. Man skulle kunna tänka att de är lite tråkiga, men på våra barnkalas brukar barnen först kasta sig över marängerna.

Hälsosamma? Nja ... men mina barn har alltid vägrat ta morotsstavar med på knytkalasen. Nej, handen på hjärtat jag har faktiskt aldrig frågat. Vissa saker bara vet man. Nu är det ju inte så att jag tror att ni inte kan baka maränger, men de enklaste grejerna glöms ibland bort  ...


Sockerstinna maränger

6 äggvitor
3 dl socker


Vispa tills smeten är så styv så skålen kan vändas upp och ner utan att smeten rinner ut. Spritsa ut på en plåt med oljat bakplåtspapper.


Grädda i 100 grader i ca 40-60 minuter eller tills marängerna är torra. 

onsdag 24 april 2013

Frövallmo

En sak jag minns från en av de första gångerna jag såg vårt hus var mängden av röda vallmon som blommade  kring huset. Sedan dess har de fått växa fritt och när de torkat och fröat av sig klipps de ner i gräsmattan. I många år har jag undrat om fröna månne går att använda. Eftersom vi köpte huset av en man med rötter i Holland och många fnissande har undrat om det är opium vi odlar har jag aldrig känt mig manad att smula ner fröna i t.ex. brödbaket.

Därför blev jag så glad när jag i vintras hittade Vallmon Elka i Runåbergs frökatalog. Den får bli årets nyhet i min trädgård. Jag brukar för det mesta ha den regeln att jag bara odlar sådant som går att äta och inte heller här behöver jag rucka på mina principer : )

Kommer ursprungligen från de centrala delarna av Slovakien där den framför allt odlats för de oljerika frönas skull. Plantan kan bli över en meter hög och den enkla blomman är vit med violett botten. Frökapseln är ovanligt stor och ger massor med frö till brödbaket 

tisdag 23 april 2013

Månadens bloggtips!

Det börjar bli dags att dela med sig av de bloggar jag läst mest under den gångna månaden. Hoppas även ni  hittar något nytt och spännande! Och har ni tips på bloggar om ni tror jag skulle tycka om så tas tips gärna emot. Håll till godo!

Farbror Grön är en blogg full med odlingstips och recept. Här har jag hämtat mycket inspiration och fått en som annan aha-upplevelse. T.ex. att man kan steka surdeg eller att man vinner 1 ½ månad på att övervintra tomater och ta sticklingar.

Småbruk är en nystartad blogg som jag tror kommer att läsas ganska flitigt i vår familj. Det här verkar vara en blogg som faller även Jenk i smaken -kanske främst för bloggens passion för bin. Men bloggen tar även upp saker som förodling av potatisplantor och hur man tar sticklingar av vedartade växter, t.ex. aronia.

Sparris & Sprättägg är helt enkelt en blogg med hög igenkänningsfaktor -åtminstone för mig.

söndag 21 april 2013

Beskära vinbärsbuskar

I fredags kunde jag inte hålla mig längre. Jag var helt enkelt tvungen att få ta itu med lite trädgårdsjobb. Det fick bli beskärning av våra svarta vinbärsbuskar. Jag beskär dem nästan varje år. Tar helt enkelt bort cirka en fjärdedel av kvistarna -de äldsta. De röda vinbärsbuskarna har jag ännu inte gjort något åt. Det börjar väl bli dags även för det. Min morfar klipper alltid ner sina röda vinbärsbuskar med några års mellanrum och de mår finfint. Dessutom gödslar han dem med träaska, en kunskap jag ärvt. Jag strör träaska såväl över svarta som röda vinbärsbuskar och vår skörd brukar bli väldigt god.

Åh, vad det doftar gott när man rör om i de svarta vinbärsbuskarna. Och kaninerna knaprade glatt av de avklippta kvistarna. Med tanke på att det snart blir kaninslakt kanske man kan se det som en "förmarinad". Eller något ditåt ...


lördag 20 april 2013

Översvämningsflykt

Jag som varit bekymrad för att jag inte skulle hinna uppleva någon översvämning i år. Så fel jag hade! Igår kväll blev det nästan lite väl dramatiskt. Vid sjutiden på kvällen åkte jag och Jenk tillsammans med yngsta dottern ut i byn för att titta på islossningen. Det är alltid trevlig. Då träffas många byssbor på Skatila bro. Tittar och spekulerar. 




Men plötsligt sluta isen röra på sig. Det som alla befarar hade hänt! En ispropp! I älven nedanför vårt hus hade isen stockat ihop sig och vattnet steg snabbt. Vi hoppade på vår fyrhjuling och åkte hem. Det var ned nöd och näppe vi kom över. 

Barnen var på disco i stan. De slapp inte hem. Fick övernatta hos kompisar "på fastlandet". När vi stod på vår gård kunde vi höra hur vattnet strömmade in över åkrarna kring vårt hus. Vattnet steg med ca 10 cm på en halv timme. Nu är ju vårt hus väldigt högt beläget (som gamla hus vanligtvis är) så vi behöver aldrig oroa oss för skador vare sig på hus, folk eller fä. Men många andra hus hade det nog riktigt besvärligt. Stackars de : (












Grejen var ju bara den att jag skulle åka till Sverige morgonen därpå. Skulle vattnet fortsätta att stiga skulle det inte finnas en chans för mig att ta mig hemifrån på morgonen. Inte ens med traktor. Jag ringde en granne med traktor och bad honom komma och hämta mig. Jag tänkte fly! Han kom och vi hade en spännande färd över. Vattnet strömmar nämligen så snabbt så att vägen i värsta fall går sönder. Plus att det gäller att veta var vägen sist och slutligen går!

Jag åkte till en kompis inne i stan. Visserligen känns det lite snopet att lämna översvämningen mitt i dess kulmen, men vad gör man inte för sitt jobb (!). Nu sitter jag på båten över till Sverige. Allt är frid och fröjd. Isproppen släppte i natt och vattnet sjunker. Nu slipper vi åter igen att köra på fyrhjuling. Barnen kan komma hem. Livet återgår till det normala. Så även vattennivån. Troligtvis är det över för detta år. Och våren har kommit.

fredag 19 april 2013

Kanindynga

Behändigare skit får man väl leta efter. Eftersom vår kaninfarm börjar anta en smått ohanterlig proportion (känns det i alla fall som vissa dagar) råder det inte direkt brist på "kaninpeelor" på vår gård. Men hur är det då med kaninskit i gödningssyfte?

" ... kaningödsel är lika bra som kogödsel fast mildare"
"
Att lägga 5-10 kaninpluttar i blomkrukorna inomhus är ypperlig billig växtnäring för den som har en kanin hemma..""Varken ko-/har- eller kaningödsel behöver 'brinna'. Dom är inte lika starka som häst- och hönsgödsel. Utan den kan myllas i jorden direkt. Och det är viktigt att mylla ner ytligt annars om gödseln ligger ovanpå dunstar kvävet i luften."


Jippii! För några dagar sedan planterade jag om mina paprikor. Eftersom jag läst att paprikor vill ha rikligt med kväve och fosfor gick jag ut på gården för att plocka några "peelor". Att hantera skit har aldrig varit mera renligt om vi säger så. En plupp i varje kruka. Plantorna strålar!

Att kogödsel inte behöver brinna skriver jag dock inte under på. Vi har nog brunnit ner vår. Men kaninpeelorna är så små så de torkar av sig själv där de ligger och skräpar.

Och så en anekdot. Som liten älskade jag godis. En ovana som inte försvunnit med åren kan väl tilläggas. Ibland blev suget så stort att jag bara var tvungen att gräva lite i köksskåpen. Oftast blev jag ju fast. Min mamma visade mig för några år sedan en dikt som jag som sjuåring skamset skrev som ursäkt efter att ha blivit tagen på bar gärning.


Du ska inte stjela
Du kan bli lurad av en harapeela



torsdag 18 april 2013

Översvämningsrapport

Morgonen började kl. 7 med att jag och Jenk gick för att inspektera läget. Skulle flickorna komma sig iväg till skolan kl. 8? Nu är det inte längre läge för att cykla.  Jag var ju även tvungen att kolla in läget ifall radion skulle ringa. Fick sedan höra att de ringt grannen istället. Skönt!

Sonen hade sovmorgon och började klockan 9. Inte alla dagar  han får ta fyrhjulingen till skolan.  Visst gnällde jag som sig bör när mannen och sonen började prata om en fyrhjuling. Men den är onekligen praktisk. Såväl till snöskottning, skogsarbete som "katastroffordon"

Vi kände oss som en kinesisk familj på en moped. Men alla ville med.Sonen skulle till skolan och jag och Jenk tänkte göra som många andra och åka på katastrofturism, d.v.s. ta bilen och köra runt och kolla in översvämningsläget runt om i byarna. 

Sedan i går kväll hade vår väg svämmat över ytterligare på ett ställe. Mellan kl. 8 och kl. 9 hade vattnet stigit med nästan 10 cm. Inatt steg det med ca 20 cm. Att det inte blev mer än så beror nog på att det varit ganska kallt. 


Vi såg svanar, tofsvipor, fiskmåsar, skrattmåsar och gräsänder. 

Och till sist det obligatoriska strecket för att kunna hålla koll på hur snabbt och hur mycket vattnet stiger. Vi konstaterade att det troligtvis var sista gången vi körde fyrhjuling på vår väg. I eftermiddag får vi köra över grannens gård. Deras väg är lite högre. Min pappa som annars brukar assistera med en traktor är bortrest, men vår andra grannen har traktor och hämtar oss säkert vid behov. Till exempel när man måste hinna till Sverigebåten ....
Over and out.

Vårens första kycklingar

Man blir glad ända in i själen när man plötsligt hör pip, pip, pip och ser hur små huvuden sticker ut under hönan, som så tappert ruvat på sina ägg i 21 dagar. Med hönor vet man ganska exakt när kycklingarna skall komma om ruvningen lyckas, men ändå går man där i flera dagars tid, flera gånger per dag och lyssnar efter pip.

Vår höna "Spöket" har ruvat på åtta stycken ägg och resultatet blev sex fjäderbollar. Nu är det bara att hoppas att alla klarar sig och det inte visar sig att de alla är tuppar.

Av fjolårets kycklingar (bara fyra stycken) visade sig nämligen tre stycken vara tuppar. Efteråt fick jag höra att fjolåret hade varit ett riktigt tuppår och att det vissa år är sådana år att det föds ovanligt mycket tuppar. Så i år får vi i jämlikhetens namn hoppas på mera hönor.

När man har få hönor är det stor skillnad när kycklingarna kommer. Eftersom vi i vinter endast har haft åtta hönor och en tupp i vårt hönshus är sex stycken kycklingar procentuellt en ganska märkbar ökning : ) Visst har vi ibland talat om att investera i en äggkläckningsmaskin, men nog är det även här bäst att låta naturen ha sin gilla gång. Att som äggkläckningsmaskin köpa en ruvningsvillig höna istället. För klart att det för de små liven är roligare att ha en mamma att ty sig till än att yra omkring på egen hand.

onsdag 17 april 2013

Översvämning tjohoo


Jag har full förståelse för att översvämning för en del är jämmer och elände, men hos oss är det som ett enda spännande vårtecken. Vi bor nära Kyro Älv och när den svämmar över sina breddar, svämmar alltid vår väg över. I flera dagar, ibland upp till någon vecka, brukar vi inte kunna köra över med bil. Då blir det antingen att låna någon traktor eller köra med vår fyrhjuling. Då är det som att bo på en ö.

Det här är bara början. Vattnet stiger hela tiden. Ikväll gick det ännu att cykla över. Barnen körde varv på varv så att vattnet stänkte och deras glada skrik färdades över vattnet. Det slutade förstås med dyngblöta ungar, men är det översvämning så är det. Sedan körde vi över bilarna till grannen. Imorgon bitti går det knappast att längre ta sig över med bil.

Ja, jag kan gott säga att jag älskar när det är översvämning. Det enda smolket i bägaren är att jag kommer att tillbringa helgen i Sverige, när översvämningen beräknas nå sin kulmen. Men några dagar hinner jag ju med. Jag har översvämning i blodet och tycker att det liksom hör till. Många vill höja på vägar och gräva ut diken. Jag hoppas att det för några dagar per år får vara så här. Vatten, fågelskrik och lite spänning.

En spänning som gärna vill omvandlas till dramatik av radio, tv och tidningar. Idag har jag redan kontaktats av både tv och radio som har bett mig ställa upp på en direktsänd kommentar i morgon bitti ... Men för denna gång 'over and out'.

fredag 12 april 2013

Hönskväll på Flemmingsbacken anno 2013

På allmänhetens begäran ordnar vi även i år en hönskväll på Flemmingsbacken.

Hönseri för nybörjare
måndagen 6.5 kl. 18.30


Vi går praktiskt igenom vad du behöver för att skaffa höns. Du får konkret titta på hur såväl hönshus som hönshage kan fixas. Du får träffa andra med samma tankar och höra vilka funderingar de har. Och vill du får du gosa med hönorna (och förhoppningsvis kycklingarna). En inspirationskväll för att komma igång helt enkelt.

Pris: 20 euro / person. I priset ingår kaffe med dopp samt inspirationsmaterial.
Plats: Flemmingsbacken, Veikars
Anmälan: maria.osteraker@gmail.com senast 2.5

Ifjol rymdes inte alla intresserade med så hör av dig i god tid : )

Välkomna hem till oss!
Maria och Jenk

Vågar du?

Nu är det två veckor kvar tills första "Att våga"-gruppen drar igång i vårt orangeri. Så känner du att du vill sätta en hel dag på dig själv och dina tankar eller vill sparka någon annan i baken så att de kommer sig iväg är det 27.4 kl. 10-15 som gäller. Två platser kvar!

Har du tur får du även vara med om när naturen visar sig från sin mest intressanta sida hos oss. Samma helg har det nämligen utlovats islossning och översvämning hos oss. I så fall får vi äkta sjöutsikt. Ifjol hade vi 80 svanar simmandes ett tiotal meter från orangeriet. Och så hämtar vi dig med traktor eller fyrhjuling. Eller varför inte båt? Den som lever får se.

Till er som är på väg ... det skall bli jätteroligt att träffa er. Till dig som ännu tvekar. Kom!

torsdag 11 april 2013

Fasterapport 1

Just nu sitter jag på tåget ner till södra Finland. Klockan är sju på kvällen och jag är rejält hungrig. Men så är det även min andra fastedag på raken. I väskan har jag en banan, ett litet äpple och en lättfil. Det skall jag äta om en stund. I magen finns två morötter, havregrynsgröt kokad på 1 ½ dl havreflingor (utan mjölk och socker) och en banan. Det är det enda jag ätit sedan jag steg upp.

Eftersom jag ville trycka in två fastedagar denna vecka var jag tvungen att ta två på raken. Jag har bestämt att min periodiska fasta kommer att vara två vardagar per vecka. Jag försöker få dem efter varandra, men ibland funkar det inte p.g.a. mitt jobb och då får det bli någon dag emellan. Jenk fastar måndag, onsdag och fredag. Han tycker det funkar jättebra. Åtminstone så länge han gör något så att han inte tänker på mat. (Kanske det är därför jag är så hungrig nu här i tåget).

Det är först nu den sista timmen som jag har känt mig hungrig. Annars har det gått förvånansvärt bra. Både idag och igår. Jag har känt mig lite yr och haft en lätt huvudvärk ibland, men det gick om när jag förstod att jag var tvungen att dricka mycket vatten. Gårdagskvällen gympapass var visserligen tyngre än vanligt, men jag vet inte om det var inbillning eller om kroppen faktiskt var utan energi. Det som inte kom fram i programmet var nämligen om man kan vara väldigt fysiskt aktiv även under de dagar man fastar ...

Jag har aldrig fastat tidigare och jag har aldrig bantat. Har knappt vetat vad en kolhydrat är. Jag hade därför trott att det här var svårare än det var. Hittills är jag alltså positivt överraskad. Många har önskat att vi avger rapport om vår fasta. Visst kan vi det, men eftersom vi inte äger någon våg och inte har känt något behov av att dokumentera våra värden hos någon läkare, kommer vi inte att kunna berätta hur mycket vi går ner eller så. Bara så ni vet. Men tänk att en morot kan vara så god. Att inse det är ju en bra resultat. Och att känna att jag sedan när jag äter min chokladbit, faktiskt kan äta den med gott samvete. Tidigare njöt jag sällan riktigt av godis och glass eftersom jag samtidigt hade lite dåligt samvete. Det tänker jag inte längre ha! Och det är också ett resultat som jag tycker om.

Nej, nu tusan tänker jag äta mitt äpple!

Hjälp vid problemhy

Med en tonåring i huset förfasar man sig ofta över den mängd  kemikalier de påstår sig inte kunna leva utan. Trots mammas förmaningar och rekommendationer är det i den här åldern ofta devisen "billigt och mycket" som efterlevs.  Och jag minns ju själv hur det var när första finnen ploppade upp på näsan eller när pannluggen skulle tuperas och sprejas. När ögonen inramades av svart kajal eller moussen kramades in i lockarna. Inte skulle jag heller ha köpt mammas husmorstips ...

Jag tänker förskräckt tillbaka på ett speciellt medel några av oss använde mot acne och som var så starkt att det tog bort färgen på  dynvaren! Ja när acnen gör entré är det lätt att som ung drabbas av panik och tänka väldigt kortsiktigt. Bort med eländet!

Men nu har vi (jag) hittat en produkt som är helt naturlig och som hjälper bra. En produkt som tonåringen gärna använder och faktiskt själv har lovordat. Inte är acnen helt borta, men mycket, mycket bättre.

Hjälpen kom här i formen av grön naturlera. I mitt fall av märket Flow Kosmetiikka och inköpt på Ekosoppi. För er som bor i Sverige verkar något liknande finnas exempelvis här. Man tar lite lera och blandar ut den med vatten. Smetar på. Väntar 15 minuter. Sköljer. Klart.

Leran finns i färgerna röd, vit och grön. Grön är för fet och oren hy medan rosa lera används när man har problem med för torr hud.

Och på tal om tonårsproblem. Denna länk skriver om hur man kan använda matsoda (bikarbonat) mot pormaskar. Har dock ej testat!

måndag 8 april 2013

Plötsligt stod han bara där

Min assistent. Ful var han och det hängde på håret att han inte fått följa med mig hem. Hans muskler såg klena ut. Men han var billig (10 €) så jag gav honom en chans.
Mina barn hade svårt att komma överens med honom. -Han är ju ful! -Det är sättet han knådar på som räknas, svarade jag.

Han gav mig en provkörning och skötte sig bra. Finfint resultat! Bullar i ugnen. Lyckligt leende kvinna.

Det finns en för alla, bara man söker tillräckligt länge.

söndag 7 april 2013

Boktipset : Syra själv

Boken Syra själv av Karin Bojs är ju en bok som jag läst om i såväl bloggar som tidningar under det senaste året. Det är även en bok som jag från och till funderat på att beställa, men inte kommit mig för. Så när ögonen föll på den i bibliotekets hylla damp den genast ner i min lånekorg.

Jag har länge tänkt att jag vill lära mig att använda syrning som konserveringsmetod. Dessutom lär det ju vara så hälsosamt med alla mjölksyrebakterier som frodas. Men ... det enda jag tänker på när det gäller syrning är surkål och det tycker jag faktiskt inte så värst mycket om ... Kanske det är därför jag aldrig riktigt kommit mig för att engagera mig desto mera i syrningens ädla konst. Men nu skulle jag då alltså lära mig, åtminstone i teorin.

Så vad tyckte jag? Var det en bok att plinga hem från bokhandeln? Boken var bra, men inte en bok som jag vill äga. Den var lättläst. Att syra verkar inte så krångligt. Därför känns det onödigt att köpa boken eftersom jag kan skriva ner punkterna väldigt enkelt och förhoppningsvis hitta pappret i höst. Boken innehåller även en hel del recept. En del tänker jagdirekt att jag vill prova och de skriver jag av. Andra tänker jag att de där kommer jag aldrig att testa och då känns det ju onödigt att ha boken.

Summa summarum. En bra bok. För mig räcker det med att låna, läsa och begrunda. Men vill du köpa är boken absolut inget dåligt köp. Så det så.

Ps. Du kan provläsa boken här.

lördag 6 april 2013

Bräder, bräder och åter bräder

Här har vi nu i några dagars tid ägnat oss åt att såga och stapla bräder av virket vi högg i vår skog för två månader sedan. 80 stockar drogs ut och kördes till min svärfar som sågade virket till prima bräder, ribbor och stolpar. Sedan kom han hit med sin traktor och kippade av bräderna och nu har då jag och Jenk ägnat ett dygn åt att barka, stapla och sortera enligt dimension och kvalitet. Om vi skulle rada alla bräder vi sågat efter varandra skulle det bli ca 3.5 km så det är en hel del att lyfta och hantera. Vi har sparat tusentals euro och samtidigt fått frisk luft och prima motion. När vi sågar själv har vi ju även en helt annan möjlighet att bestämma bredd och tjocklek på det byggnadsvirke vi behöver. Med ett gammalt hus är det guld värt.

Bräderna behöver vi till tre saker 1) Vi skall byta ut taket på vårt uthus från plåttak till tegeltak, 2) Vi skall bräda uthusets fasad och 3) Vi skall bygga ett till växthus. Växthuset skall vara av typen "snyggväxthus". En vacker sak av gamla fönster och gamla tegelstenar, längs med ena sidan av vårt uthus. Växthuset skall förstås användas till tomater, men det skall även enkelt kunna användas till en liten butik om vi ibland behöver en sådan.

Nu värker ryggen och det drar längs baksidan av låren. Jenk har tvingat ut barnen att hjälpa till med att täcka in bräderna. Det väntas nämligen snö inatt. Usch!


onsdag 3 april 2013

Varannandags fasta

Jaha, så var det dags för nya experiment här i huset. Kanske någon av er i likhet med Jenk såg förra veckans avsnitt av Vetenskapens värld? Om inte kan ni se det här. 

Det var faktiskt väldigt intressant. Programmet handlade om hur man genom periodisk fasta kan ge kroppen en reparationsfas där nya hjärnceller bildas och där det naturliga vilotillståndet kraftigt reducerar risken för att insjukna i  hjärtsjukdomar, diabetes och cancer. Även åldrandet kan framskjutas. Nu är det inte så att jag inte gillar själva tanken på att bli gammal. Snarare är det väl så att jag gärna är klar i knoppen när jag rullar fram med min rollator. Visste du till exempel att en europeisk 65-årig man i medeltal äter åtta mediciner i veckan?

Nu är ju fastan i sig inte något nytt, men programmet gav en intressant vinkling på fenomenet. Något som gör att jag faktiskt tror att det skulle kunna gå. Man fastar antingen varannan dag eller enligt principen 5:2 (fasta två dagar, frossa fem dagar). För det är det som är det fina i kråksången. Om man fastar genom att äta endast 500 kalorier (om man är kvinna) per dag så spelar det ingen roll vad man äter under sina frossardagar. Den goda effekten kvarstår!

Intressant skulle de flesta tycka. Måste provas tyckte Jenk. Sån är han. Igår inledde han sin varannandag fasta. Med långa listor på hur många kalorier olika matvaror innehöll och en våg för att väga hur tunga saker han äter. Som man får han äta mellan 500-600 kalorier per dag. Igår bestod hans mat av ingen frukost, havregrynsgröt till lunch, havregrynsgröt och två morötter till kvällsmat och en fil till kvällsbit. Hungrig blev han inte påstod han, men lite tung i huvudet.

Det är meningen att jag skall haka på, men undrar om jag skulle köra enligt 5:2 istället. Anledningen till att jag inte har börjat än är att jag först måste äta upp mitt påskgodis (inga frestelser i skåpet) och att jag skall ut på lunch med min kompis imorgon. Men jag började tänka så här ... äter jag för att leva eller lever jag för att äta. Om jag tycker att det första låter mera vettigt så är jag åtminstone tvungen att prova på.

Få se hur länge det här håller i sig : )

tisdag 2 april 2013

Bi-kakka

April är en spännande månad för många biodlare. Nästan för spännande. Det är nämligen i april som de flesta bisamhällen dör. Alltså de flesta bisamhällen som dör, dör i april. Orsaken till det här är att de svälter ihjäl. Varm sol som värmer kupan gör att bina vaknar till liv, men kallt väder som gör att ingen mat står att finna. Sälgen är för övrigt nästan den viktigaste "blomman" för bina, eftersom den blommar tidigt. I år blommar den inte alls. Inte ens videkissorna har slagit ut.

Därför går Jenk och pustar och stönar och kliar sig i huvudet. När skall han börja ge bina extra mat? För det kan inte heller göras när som helst. Nej, före det skall bina helst ha kakkat (skitit). Bina kakkar inte på hela vintern och under den första flygturen släpper de ut en hel vinters skit. Det här ser man som bruna prickar i snön (se bilden). Igår besökte vi våra tre bikupor hos min morfar och hela fältet framför kuporna var helt brunprickigt. Då blev Jenk glad. Och tänk vad mycket man inte lagt märke till tidigare. Bara för att man inte vetat vad man skulle titta efter. Å andra sidan har jag svårt att tänka mig att jag tidigare skulle ha intresserat mig nämnvärt för bi-kakka.

Om man börjar mata dem innan de har varit på sin kakka-tur spricker de visserligen inte, men de börjar kakka inne i kupan och det är ju inte bra. Då sprids det lätt sjukdomar. Det blir liksom ett litet slumområde inne i kupan. Och före man matar skall klotet bina övervintrar i ha börjat lösa upp sig, vilket i och för sig kan innebära att drottningen har börjat lägga ägg, vilket i sin tur innebär att de är i ännu större behov av mat ...

Ja, april är en spännande månad.