fredag 28 juni 2013

Spårlöst försvunna

En stund myser man med mamma för att nästa stund vara borta.
Livet i ett äggskal. 
Igår var det världens åskoväder hos oss. Det vi inte visste då var  att det tydligen var porten från hönshelvetet som öppnade sig. När det lugnat ner sig och kvällsmat vankades saknades en höna, fem unghöns och en liten kyckling. Kycklingen hade varit med sin mamma i den inhägnade buren (utan tak, men med skydd av en stor buske). Unghönsen med sin mamma gick fritt.

Vi hoppades att de hade sökt skydd undan ovädret genom att krypa in under något hus eller buske. Men nu, ännu ett dygn efteråt, syns de inte till. Inte en fjäder. Vad kan ha hänt? En rovfågel? Sex stycken? Räven? Så här många? Mitt på dagen? Utan en fjäder?

Under våra fyra år med höns, där hönsen gått lösa i princip varje dag har vi bara förlorat en höna och henne hittade vi ihjälbiten under en buske, medan de andra hönsen var i upplösningstillstånd. Nu märks det inte något på de andra hönsen.

Det måste nog ha varit hönsdjävulen som steg ner på ett åskmoln.

tisdag 25 juni 2013

Puh, vi hann!

 Det finns en gammal måttstock när det gäller ved, som de flesta gamla gubbar brukar känna till 'Veden skall vara kluven till påsk och under tak till midsommar'. I år hann vi med två dagars marginal. Bra så.

Vedförrådet ligger relativt undanskymt och kan därför tillåtas att vara lite fult : )

måndag 24 juni 2013

Baka egna batonger

Tänkte bara så här i all hast dela med mig av ett superenkelt recept på batonger som dessutom blir jättegoda! Stora hål, fin yta och härligt sega. Vill du smaksätta dem är det bara att blanda i kryddor eller vitlökspulver i smeten.

Batonger, 2 st

Rör ihop följande ingredienser med träslev:
15 g jäst
2 ½ dl kallt vatten
4-5 dl vetemjöl
1 ½ tsk salt

Sätt smeten i kylskåp över natten.
Följande morgon formar du till batongerna med händerna. Knåda inte!
Jag har en ugnsplåt för batonger, den är perforerad och färdigt formad och funkar jättebra.

Låt de jäsa i 30 minuter. Spraya dem med vatten. 
Grädda dem i 275 grader varm ugn i 13-15 minuter.
När du tar ut dem sprayar du dem med vatten och låter dem svalna på galler utan duk. 



torsdag 20 juni 2013

Kaninfarmen avslutas

Ja, det är bara att konstatera -köttkaniner var inget för oss. Med en erfarenhet rikare har vi bestämt oss för att sälja så många av våra kaniner som det går och resten slaktar vi. Som den prestationsprinsessa jag är ser jag det som ett nederlag att vi inte fick det att funka (trots att det aldrig ens var min idé att börja med kaniner). Som den rationelle man Jenk är ser han det som ett framsteg att vi kommer vidare i vår jakt på vad som passar oss bäst. Visst låter det andra synsättet lite sundare?

Egentligen var det inget svårt beslut att ta. Undan för undan blev det liksom så tydligt. Fullt slaktklara kaniner skuttade glatt omkring i sina burar, vecka efter vecka, utan att vi kom oss för att slakta dem. Vi har ju inte haft problem med att slakta får, kalkoner eller hönor så vad var det då som tog emot?

Nåja, det är ju bara att konstatera att de är gulliga. Men som jag tidigare skrivit om kan inte det få vara enda anledningen. Är det mera rätt att slakta fula djur? Nej, tvärtom tycker jag det är bättre att slakta kaniner än att slakta grisar, eftersom jag ser grisar som betydligt mer intelligenta djur än kaniner.

I kaninfallet var det nog för mig följande som fick mig att känna att det inte var vår grej:
1) Vår äldsta dotter. Ända sedan vi tog kaniner har hon varit starkt emot att slakta dem. Inte för att hon tycker synd om dem, utan för att hon är livrädd för att vi skall betraktas som underliga. Och det kan jag förstå. I den åldern behövs så lite för att man skall ses som konstig och bli omtalad på ett negativt sätt. Så hon har hatat våra kaniner. Hon har väldigt sällan gått dit. Och hon har alltid matvägrat när kanin har serverats. Det blev liksom aldrig någon bra stämning kring hela kaningrejen.

2) Jag blir ju väldigt lycklig av att låta djur leva som djur. Att döda någon är alltid svårt, det kommer man inte ifrån, oberoende av om det sker på ett slakteri eller hemma (trots att jag tycker att hemslakt ofta är bättre). Det som däremot innebär stor skillnad är livet. Hur djuren får leva fram tills de dör. Och vår hönor, våra får, våra kalkoner -ja de lever och har levt som jag tror de skulle leva om de var fria. De får fritt röra på sig. Men kaninerna, ja de sitter där i sina burar. Trots att jag tror att vi har ganska stort utrymme åt dem jämfört med vad många andra har. Det känns ofta sorgligt att se dem bakom galler.

3) Man behöver slakta dem så ofta. Trots att en kanin ger relativt mycket kött för sin storlek kommer man inte ifrån att man behöver många för att föda en hel familj. Det blir därför slakt med jämna mellanrum. Dödandet blir så frekvent. Dödar man ett får, en kalkon eller en älg så räcker ett djur väldigt länge och det känns liksom på ett annat sätt. Som att inte lika många individer har fått sätta livet till för min skull.

Men jag tänker ändå fullt ut påstå att kaninslakt och kaninuppfödning är ett av de vettigaste alternativen, med tanke på miljön och ekonomin om man vill äta kött. Därför är jag lite ledsen för att det inte funkade för oss. Men nu är det som det är.

En del av kaninerna har vi sålt, men det finns en del kvar. Så vill du själv pröva på att äta kaniner (du är säkert i rätt stämning efter min text) så har vi finfina helrasiga franska vädurer, både hanar och honor. Och det går ju att köpa dem bara för mys istället för till mat. Hör i så fall av dig till mig!

onsdag 19 juni 2013

Att plocka ner ett tegeltak

Som jag redan tidigare skrivit om håller vi på att byta från plåt till tegeltak på vårt uthus. I grannbyn finns ett hus som gör tvärtom. Vilken tur att vi är olika! Därifrån får vi prima, gratis tegel bara vi plockar ner det själv. Visst har vi "gruvat oss lite" (som vi säger här i Österbotten) inför arbetet, men med god planering och duktiga barn gick det jättesnabbt. Halva taket plockade vi ner på 4 h. Vi trodde det skulle ta mycket längre än så.

Pappa plockar takpannor från taket och lägger i prydliga högar. Dottern sitter och slänger ner pannorna en efter en i en  byggd ränna. 

Sonen tar emot och lägger dem i hög bredvid.

Mamma stånkar och stönar och bär tegel till vår uppbevaringsplats. Ni skulle känna på mina biceps!
Yngsta dottern ligger hemma i soffan och tittar på TV. -Ni skulle ändå inte ha någon användning för mig, sade hon. Henne kommer det att gå bra i livet för.





måndag 17 juni 2013

Fixa nya tomatplantor


Mina tomatplantor börjar bli ganska stora vid det här laget.  På några av dem lät jag tjuvarna växa sig stora (de utskott som växer från stammen, mellan bladverken) innan jag bröt av dem och satte dem i en burk med vatten.


På två veckor hade tomatskotten fått så stora rötter att de gick att plantera ut.

Ner i fuktig jord, tillsammans med lite gödsel och snart växer en ny fin tomatplanta upp. Vill du för övrigt ha ett tips på krukor? Här hos oss börjar de "fina" krukorna ta slut. Därför åkte jag till ett lokalt bageri och köpte ämbar i olika storlekar för en billig peng. Borrade hål i botten och fick på så vis finfina krukor. Ämbaren har använts till att förvara t.ex. sirap eller hallonsylt i, så trots att de är i plast är de livsmedelsgodkända och framför allt återanvända

fredag 14 juni 2013

Jag har blivit kapad!

Telefonen går varm. Det plingar till på FB. Brorsan ringer från Dubai för att höra vad som har hänt.
Mitt e-post konto har blivit kapat inatt. Och nu sitter någon och sänder ut mejl till alla jag känner (och inte känner verkar det som) om att jag är i Edinburgh och behöver pengar. Själv sitter (eller satt) jag på polisstationen och gör mitt livs första brottsanmälan.

I morse öppnade jag mejlen och allt var som vanligt. Det plingade till i FB och Andreas skickade ett meddelande att han fått ett väldigt konstigt mejl av mig och att jag genast skulle byta lösenord. Det gjorde jag  och när jag näst gång öppnade min mejl var den på arabiska. Jag trodde jag skulle bryta ihop. Efter en stund fick jag utseendet någorlunda under kontroll, men då märkte jag till min förfäran att alla mina mejl i inboxen hade raderats. ALLA! Alla jobbkontakter jag har haft under tre år är borta. Så väntar du på mejl från mig, men aldrig får något svar kan du väl sända det på nytt?

Och så började telefonen ringa. Eftersom en mängd telefonnummer även raderats ur telefonen (jävla smartphone) så var det mest en massa okända nummer som ringde. Alla har jag inte haft möjlighet att svara på, men tack för att ni ringde! Till dig som ringde till min son och bad mig ringa upp kan jag skriva att jag inte har din nummer. Min son tänkte att den telefonnummern har han ju kvar i telefonen och det har han - tillsammans med en mängd andra telefonnummer ...

Jag ringde till banken för att kolla att mina pengar inte var i fara. Mina kära, kära pengar. Och så åkte jag till polisen för att göra en brottsanmälan. Helt enkelt för att berätta att efter det här är jag inte längre ansvarig för allt vad som kan tänkas hända i mitt namn. Det var också skönt att höra att polisen sade att hädanefter kan jag hänvisa personer direkt till dem, om min kontokapning har lett till problem för dem. På polisen hjälpte de mig även att se till att mitt konto inte längre var kapat. Kaparna hade nämligen öppnat en ny e-postadress i mitt namn, som de styrde all min e-posttrafik till. Tack polisen! De trodde dock att chanserna var ganska små att jag skulle få tillbaka min e-post.

Så hur hände det? Själv tror jag att det hände så här. Igår kväll fick jag ett e-postmeddelande från Google att mejlprogrammet hade uppdaterats och att jag var tvungen att logga in på nytt för att alla inställningar skulle börja fungera korrekt. Jag var faktiskt lite misstänksam (jag är misstänksam av min natur) och kollade noga, noga, men allt såg så vanligt ut. Så jag loggade in. Inatt kapades mitt konto. Det är lätt att vara efterklok. På polisen sade de att det även kan hända när man surfar över ett öppet nätverk, t.ex. via telefon. Det har jag ju också gjort många gånger, t.ex. på flygplatser, i bussar.

Så nu sitter jag här och är tacksam för alla som har hört av sig och ledsen över alla mina förlorade mejl. Det är hemskt att känna hur utsatt man egentligen är. Fast ganska skönt att öppna mejlen och ha 0 olästa mejl. Jag har så länge tänkt att jag borde minska antalet mejl i min inkorg. Nu har någon annan gjort det åt mig.






Min blomfilosofi

Det mesta som odlas här på gården går av naturliga skäl att äta. Jag tycker även mycket om blommor, men när det kommer till mina blomrabatter är min filosofi -Det som vill växa, får växa. Kanske inte så att jag direkt välkomnar ogräset, men jag kör på blommor som växer av hjärtans lust utan att behöva desto mera omvårdnad.

På våren går jag ofta och tänker att jag måste hinna, jag måste hinna ... rensa blomrabatten. De flesta åren hinner jag inte. Och då blir jag så glad när jag efter någon månad ser att den är hur fin som helst, trots att jag inte hann.

Det är absolut en av fördelarna med att bo i ett gammalt hus med en gammal trädgård. Att allt symmetriskt och välansat automatiskt går bort. Nej, det vildvuxna, lummiga och otämjda passar så mycket bättre. Vem vill inte egentligen vara otämjd och vildvuxen istället för symmetrisk och välansad?

Och det är väl så med det mesta i livet som man stressar upp sig över, att det inte sist och slutligen spelar så stor roll om det blir gjort eller inte. Hemskt eller hur? Jag minns ett år för flera år sedan när sonen skulle fylla år. Jag hade satt mig den på att jag skulle tvätta alla fönster i glasverandan och huset innan kalaset. Vad skulle svärmor säga över våra skitiga fönster? Kvällen före kalaset satt jag och smågrät över att verandafönstren inte hunnits med. Kalaset kom, kalaset gick, trots skitiga fönster. Och vet ni, fönstren blev inte tvättade den sommaren heller. Inte ens till nästa års kalas. Och finfint gick det! (Nu är de dock tvättade måste jag få tillägga. Fast varför känner jag egentligen att jag måste skriva det? Men det är de i alla fall.)

torsdag 13 juni 2013

Kvinnlig självkänsla nu

I tisdags hörde jag en radiointervju med Catharina Stackelberg som blivit vald till årets affärskvinna. Grattis! När jag lyssnade till henne kände jag att det säkert var ett klokt val. Hon förde fram så många saker som jag skulle skriva under på vilken minut som helst.

a) hon skulle hellre bli vald till årets affärsperson istället för årets affärskvinna
b) hon är i många fall tveksam till kvoteringar
c) hon har aldrig känt att hon blivit diskriminerad på grund av sitt kön, eftersom hon aldrig tillåtit sig tänka att hennes kön är en nackdel
d) hon har full respekt för de kvinnor som väljer att stanna hemma och är glad att det valet finns, men påpekar samtidigt att det är i de flesta fall är omöjligt att få båda -karriär och tid hemma med barnen.

Det som hon även förde fram och som jag inte tänkt på tidigare, men där jag även tycker att hon har en poäng är att hon delvis håller med jantelagen "du skall inte tro att du är något". -"Du måste verkligen hålla dig ödmjuk och stå med fötterna på jorden. Så fort det börjar stiga dig åt huvudet får du stryk!"

När jag lyssnade till Catharina började jag tänka på en krönika som jag skrev för något år sedan. Krönikan handlar om kvinnlig självkänsla och har du lust att läsa så kommer den här.

Piss och skit och gröna ärter

-Piss och skit och gröna ärter ... ja så sade alltid min farmor när saker och ting inte riktigt blev som hon ville. Och här har inte heller allt blivit till min belåtenhet.

Förra veckan var hela familjen på semester och mina föräldrar hade snällt lovat sköta om växthuset medan vi var borta. När vi kom hem var tomatplantorna frodiga och välmående, men alla mina kålplantor (vitkål, broccoli, blomkål, kålrabbi och brysselkål) var döda. Jorden var kruttorr, trots att mamma envist hävdar att hon nog vattnat dem : )

Så kan det gå. Som tur var fick jag nys om att Finnes grönsaker i Solf säljer plantor för 20 cent styck. Så nu är lugnet återställt. Dessutom fick jag ju så mycket mer än vad jag tänkt mig. Det blev blomkål (vita, röda och gröna), romanesco (eller vad tusan det hette), två sorters kålrabbi, broccoli, massor med olika sallader, + schalottenlök. 

Men säg det lugn som varar. Under vår resa hade även morötterna under fiberduken vuxit fint. De hade blivit så långa att jag tyckte att duken tyngde ner blasten och beslöt mig för att ta bort den. Två timmar senare hade hönsen krafsat upp en stor del av landet. Ja just det ... piss och skit och gröna ärter. Som tur var finns ju våra 9600 morötter  i ett annat land. 

Ja och så har palsternackorna grott väldigt dåligt ... denna odlingssommar har inte börjat så värst bra ...

onsdag 5 juni 2013

Tänk längre än ditt liv -plantera ett träd

Jag älskar att läsa texter som får mig att börja tänka. Gärna positiva tankar. Min svärmor sade en gång att jag och Jenk lever som i en skyddad värld. Kanske är det så. Visst läser jag rubrikerna i tidningen och någon gång i veckan orkar jag titta på nyheterna. Visst blir jag ibland livrädd när jag tänker på situationen i världen. Och innerst inne känner jag många gånger att det kanske är för sent. Jag är ledsen över att för många drabbas. Sorgsen över att vi förstör för så många andra.

Men det hjälper ju inte att hänga läpp. Det gäller att ha medkänsla, men inte bli handlingsförlamad. Att undvika att tänka att det ändå inte är till någon nytta eller att min insats är för futtig. Det gäller att känna att jag gör skillnad. Just nu. Och även i framtiden. För mig själv. För min familj. För någon annan. Att jag med små medel kan påverka. För någon. Att tänka positivt och göra något istället för att tänka negativt och gräva ner mig. Gräv ner ett träd istället för dig själv!

Ja, sådana tankar fick jag när jag läste Frijords inlägg och därifrån till Stefan Sundströms text. Så det skall jag fundera på idag. Medan äppelträden blommar. Och det känns som alla problem är långt, långt borta.

måndag 3 juni 2013

Boktips: Söta öde

Jag är så glad för Malins skull. För jag vet hur länge hon har prata om att ge ut en bok och nu är boken klar! Tillsammans med sin syster Alexandra har hon skrivit boken Söta öde -recept och insikter från Malins café. En bok som de gett ut på eget förlag. Malin Båtmästar och Alexandra Wasberg är två företagsamma kvinnor som trots sina unga år startat företag för att kunna skapa sina egna arbetsplatser -så som de vill. Ifall du tycker att Malins namn klingar bekant är det kanske för att det är hennes recept som är med i min bok Lev mer på mindre. Mer info om Malin och hennes café hittar du här. 

Så vad tycker jag om boken?

Den är vacker och recepten känns väldigt lyxiga, trots att de är enkla att ta till sig . Recepten är uppdelade i kategorierna bröd, bullar, cupcakes, soppor, övriga bakverk och 'lite extra'. Trots att jag har ägt boken i endast någon vecka har jag redan prövat på flera av recepten. Så det här kommer garanterat att vara en mat & bakbok som jag kommer att använda ganska ofta. För tillfället bakar jag en 'Chokladpaj med salta nötter' till min pappas födelsedagskalas : ) Och yngsta dottern har beställt  'Browniemuffins med Dumle' till sitt kalas om några dagar.

Så jag tycker absolut att boken är värd att köpa för receptens skull. Söker du en bok kring att starta eget företag eller inspiration till att skapa din egen arbetsplats så skulle jag kanske inte rekommendera boken. Insikterna är färre än de goda recepten, men de ger i sin tur karaktär till boken och gör den till något mer än en vanlig kok- och bakbok. Det är alltid roligt att lära känna människorna och historierna bakom marmeladerna, pajerna och sopporna.

Grattis Malin till en fin bok!