Karelare, Auschwitz och oss själva

Bild från SVT Nyheter (se mer här)

Igår var det 70 år sedan fångarna i Auschwitz befriades. -Det får aldrig hända igen, säger alla vettiga personer (de som har en skruv lös säger -Det har aldrig hänt). Ändå låter vi människor lida runt om i världen utan att göra så värst mycket åt det.

-Brydde ni er inte? brukade jag fråga min farmor. -Vi visste inte, svarade hon. Det var lätt att skylla på då när radion och en tidning var de enda informationskällorna att tillgå. Att vi inte känner till världens elände kan vi minsann inte skylla på. Snarare kan vi skylla på att vi blundade, eftersom vi inte orkade se.

Dessutom måste vi komma ihåg att min farmor själv var uppe i ett brinnande krig och kanske inte hade så mycket kraft till medlidande. Vad har vi? Lite stress på jobbet? Några extrakilon kring magen som stör? En fullspäckad aktivitetskalender? Besvärliga tonåringar? Men även bristande kraft till medlidande är en fel slutsats att dra när det gäller farmor och många av hennes gelikar.

När Ryssland tog delar av Finland (bl.a. Karelen) flydde stora mängder karelare till övriga delar av landet. Hit till Österbotten kom de med sin ko, sina barn och några kastruller. Sedan inhystes de i något rum där de bodde. Min farmor brukade tala om "karelaren" som en obestämd mängd människor som bodde i ett rum i deras hus. Hur många av oss skulle upplåta sitt hem idag till människor i nöd?

För några år sedan var jag krönikör i tidningen Kuriren och den allra sista krönikan jag skrev tillägnades farmor. Här kommer delar av den för den som orkar läsa.

Farmor, jag och människorna runt omkring mig har ännu något kvar att lära oss av dig och de dina.  Det är något vi har glömt bort -den äkta medkänslan och förmågan att inse att vinner vi högsta vinsten i livets lotteri, då skall vi dela med oss. Jag hörde på radion att en knapp majoritet av oss finländare tycker att en kostnadsinbesparing i samhället först och främst skall ske i en minskad invandring. Vi förstår inte. Vi känner inte som ni gjorde. Vi inser inte att ert Karelen idag kanske är vårt Syrien. Genom att födas i Finland har vi tilldelats en av de högsta vinsterna, men vi vill inte dela med oss. Vi vill inte låta någon annan känna lycka. För lyckan, den tycker vi är vår. Och lyckan tror vi blir mindre om vi tar av den. Vi är övertygade om att när man delar något blir det mindre, inte större.

 Du hade inte lika mycket som jag, men ändå var du så mycket bättre på att se dina medmänniskors behov. Jag vet att du som liten gick runt och hjälpte ensamma, gamla kvinnor i din hemby. Jag vet att du regelbundet arbetade frivilligt i ett fångläger.  Jag vet att du ofta ringde till dina vänner. Jag vet att du bjöd hem människor. Att du lät kringresande handelsmän sova på din soffa. Och att du varje gång de kom, köpte ett pastellfärgat, väldoftande suddgummi till ditt barnbarn. Till mig. Att du köpte nya klädnypor, fast du inte egentligen behövde några. Bara för att öka deras försäljning.  Jag vet att du skrattade, grät och delade med dig. Det gör också vi, men inte alls på samma sätt. Jag önskar av hela mitt hjärta att viljan att göra gott blir nästa stora trend. Att det inte tar så lång tid för oss att inse att vår strävan efter att hålla kvar vid vår rikedom gör oss till ett mycket fattigt folk. I hjärtat.