Vem skall man tro på (tro på, tro på)?

Vad tycker ni att bilden föreställer? Eller nej, försök förresten inte att gissa. Det är mitt ben med ett kålomslag runt knät.

Vad som är anledningen till detta. Tja ... en slalombacke, en våghalsig mamma, en försenad 40-årskris, en pådrivande son, lite för hög fart, lite för högt hopp, lite för klumpig landning, ett knä som vrider sig, ett besök till läkaren, en antydan om att menisken kan vara lite ledsen.

Och så kommer läkarens berömda ord -Ta en Burana 500 mg tre gånger per dag bara din mage tål det. -För smärtan? frågar jag och tänker att det skall jag väl ta mig tusan klara av. -Nej för inflammationsrisken, svarar läkaren. Och jag tänker att nej, det vill jag inte göra.

Grejen är den att jag sällan äter medicin. Vårt medicinskåp är rätt torftigt om vi säger så. Så att börja smälla in värkmedicin kändes inte rätt.

Så jag körde med vitkålsomslag och saltomslag. Saltomslaget består av havssalt och vatten som läggs på knät för att dra ut vätska och på så vis få ner svullnaden.

En gammal huskur som man fortfarande ofta använder är vitkålsomslag på bölder, inflammationer i ledfästen och senor osv. Man gör helt enkelt ett omslag av vitkålsblad. Lägg vitkålsblad omlott över stället och linda elastisk binda runt så att det blir fixerat. Låt sitta över natten. Man kan mjuka upp bladen genom att banka på dem eller kavla dem. Upprepa flera gånger. Vitkålen är bakteriedödande och renande och hjälper till att "dra ut" elakheterna.

Ja, så håller jag på i några dagar. Knäet blir bättre och bättre, men eftersom jag inte haft problem med vare sig knän eller leder tidigare vet jag inte hur länge det skall ta. Har dock hört att det brukar ta länge. Efter några dagar vaknar jag på natten (ni vet där tre/fyratiden när man alltid får de mest positiva tankarna) och tänker -Vad har jag gjort? Jag inbillar mig hur inflammationen sprider sig i kroppen, eftersom jag inte lytt läkarens råd. Jag tänker att jag troligtvis skulle ha sprungit ett lopp vid det här laget om jag gjort som läkaren sade.

Följande dag åker jag och köper värkmedicin. Smäller in dem enligt ordination. Och bra känns det ju i knät. Det känns ju ingenting. Eftersom allt är bedövat. Men det blir svårt att veta när man gör för mycket
-Låt smärtan avgöra när det är dags att ta det lugnare, sade läkaren. Men om man inte längre känner någon smärta?

Så det gick några dagar och så slutade jag med medicinen. Så håller jag på. Åh, vad det är svårt att börja våga lita på sig själv. Att våga tro att vitkål och Burana kan ersätta varandra. Att våga lite på sig själv är enkelt om man inte är feg.