Att fånga vilan

Ni kanske minns att jag i början av året gav mig själv som uppgift att vila och vänta.

Anledningen till det var att jag av olika anledningar kände mig väldigt sliten. Dels hade jag febrilt jobbat med mitt manus till Norstedts och eftersom det för mig är nytt att ge ut en bok av den här kalibern på ett stort förlag undrade jag många gånger om jag skulle räcka till. Jag hade även en hel del andra saker som oroade mig och som fick mina tankar att snurra på i högvarv. Min hjärna var tröttare än trött.

Ingenting kändes roligt och det som faktiskt var roligt var jag rätt likgiltig för. Och förskräckt läste jag att den största faran i  högtemposamhället är just likgiltigheten. Jag exploderade för minsta småsak och grät alltid när livet kändes lite tungt. Jag kände verkligen inte igen mig själv. Små saker som att åka till affären och handla kändes jättestora. Så jag bestämde mig för att vila.

Jag ville vila från framsteg, prestationer, nya idéer, krav och förändringar. Jag ville inte skapa nytt. Jag ville återskapa. Återskapa mig själv. För jag längtade efter den Maria jag varit, men inte längre var.

Hela våren har jag vilat. Jag har gjort det tidigare och jag vet att vilan är inget som lätt låter sig fångas. Inte när man är uppe i varv. Nej, att vila är faktiskt rätt tungt. Ja, inte fysiskt direkt, men psykiskt. Det är svårt att ge sig själv tillåtelse att vila.

Mitt i allt hittade jag boken "Det händer när du vilar" av Thomas Sjödin. En bok som lärde mig att vilan har tre huvudfiender -oron, ledan och rastlösheten.

Oron kommer redan innan man börjar vila. -Borde jag inte dra in mera pengar? -Borde jag inte passa på att marknadsföra mig nu när jag jobbar mindre -Tänk om Jenk tycker jag är lat? -Tänk om jag tappar greppet och inte kommer igen? Oron botas med tillit och det är nog kanske enligt mig en av de största utmaningar vi har i livet. Att våga känna tillit. Saker och ting ordnar sig för det mesta.

Sedan kommer ledan. Det är tråkigt att vila. Visst är det i början skönt att läsa böcker, titta på tv eller vad man brukar göra. Men rätt snart blir det tråkigt. Vad skall man hitta på med all sin tid? Vilan är verkligen speciell. Vi längtar efter och drömmer om den, men när vi väl har den tycker vi ofta att den är stressande eller tråkig.

Det är då rastlösheten kommer in. Den otäcka, otäcka rastlösheten. När man har ett negativt pirr i kroppen. När man vandrar från rum till rum. När man vaknar på morgonen och tänker vad borde jag hitta på idag. När man inte kommer sig för att göra något, trots att man vill. När man inte kan fokusera. När boken inte låter sig läsas ... Rastlösheten är känslan av att man borde göra något. Vad som helst, bara inte det man gör just nu. I tanken är man någon annanstans än i nuet.

Thomas Sjödin fick mig att betrakta ordet 'rastlös'. När man känner sig rastlös skall man inte falla i fällan att aktivera sig. För det är inte aktiviteten man saknar fast det känns så, det är rasten. Vilan. Man är rast-lös. Inte sysslolös. Rastlösheten kan inte botas genom att åka någonstans, ringa någon, kolla mejlen. Den kan bara botas genom att vila ännu mera.

Och mitt i allt besegrade jag den. Jag kom genom de tre portarna -oro, leda och rastlöshet. Jag är utvilad! Jag är mig själv! Jag är lugn i själen.

Och jag är glad. Och tacksam.

För som Sjödin påpekar i sin bok ... när allt går fortare än fort och vi stressar själen ur oss glömmer vi ofta bort att det är enklare att skaffa ett nytt jobb än en ny familj. Det är när vi är tröttare än tröttast vi säger saker vi inte borde säga eller fattar olyckliga beslut. Att vila är därmed en gåva till de vi älskar. Även oss själva. Att vara rädd om sin vila är att ta ansvar för sitt liv.

Vila i frid.