Reflektioner från en bilstol

Igår när jag skjutsade dottern till dagis tänkte jag att jag skulle leva farligt och köra utan bilbälte den knappa kilometern vi har till dagis. (Och för alla er nu som tänker varför jag tar bilen en så kort sträcka så kan jag informera om att det spöregnade). Efter 200 meter längs vår gårdsväg där chansen att möta en bil är väldigt liten och farten uppgår till ca 40 km i timmen gav jag upp och knäppte på mig bältet. Det är konstigt, att åka bil utan bilbälte ger mig samma känslan som att stå i trosor och bh på skolans vårfest. Naken och otrygg. Plötsligt började jag tänka på när jag var liten. Vår bil hade inte ens bilbälte! Jag minns att om jag lutade mig fram och kilade fast båda öronen mellan bilstolarna i framsätet så lät det som i hytten på Sverigbåtarna. Jag minns vilket bra studs det var på bakbänken till vår BMW 2000 även kallad "Hajen". Och nog är det bra märkligt att vi har överlevt. Vi som har cyklat utan hjälm, kört bil utan bilbälten och bilstol, skjutsats på pakethållaren, varit försvunna timtals i sträck eftersom inga mobiltelefoner fanns ... Ja livet var lite farligare då, eller?