tisdag 18 november 2014

Vedklyvstankar -hjälp behöves

Jag och Jenk har spännande diskussioner på gång om kvällarna. Vi diskuterar vedklyvar. Den ena av oss tycker det är mer spännande än den andra.  Sedan vi installerade vårt nya värmesystem går det åt en hel del ved hos oss (30 kubik) och vi har insett att vi förstör våra kroppar genom att klyva all den veden för hand. Tro mig, vi har klarat oss med yxa och motorsåg i många herrans år, men vi blir ju inte yngre om vi säger så.

Först utgick vi från att vi skulle köpa en gammal traktor och en begagnad vedkap med skruv. Men vi behöver egentligen ingen traktor. Och inte vet jag om vi orkar titta på den dag ut och dag in heller där den står. Och vem säger att den fungerar felfritt? Nej, det känns som en grej till att underhålla. Så vi gick raskt över till att tänka eldriven hydraulklyv. Vi (åtminstone en av oss) satt framför datorn och tittade instruktionsvideo efter instruktionsvideo. En klar favorit var en vedprocessor/klabbmaskin som både kapade veden till max 60 cm och klöv den. Men shit vad dyra de är!

Så började vi tänka att det kanske är ganska praktiskt att köpa en maskin som klarar av att klyva 1 m ved. Lättare att stapla och förvara. Bara att såga i kortare längder vid behov. I vår värmepanna eldar vi nämligen 50 cm lång ved och pannan klarar av väldigt grovt kluvna vedträn.

Men begagnade verkar inte gå att hitta. Och nya, snabba och starka maskiner är inte heller lätta att hitta och de vi hittar är jättedyra. Så vi tänkte att kanske någon av er har en maskin som ni är nöjda med och kan tipsa oss om hur ni gör/vad ni använder? Visst?

måndag 17 november 2014

Ensilage?

För några dagar sedan var jag och hälsade på morfar och han berättade lite om vilken mat de gav till djuren förr. Han berättade bland annat om hur de gjorde egen ensilage. Ensilage är ju något jag förknippar med runda, vita plastbalar och hade inte tänkt på att det är något man i liten skala kan göra själv rätt enkelt.

I korthet gjorde morfar så här: Först slog han på hösten grönvallen (det gräs som växt upp efter att de höbärgat) med en slaghack. Gräset åkte upp på en dyngkärra där det sedan maldes ut i en hög med hjälp av dyngskruven. Allt för att gräset skall bli så sönderpackat som möjligt (tänk surkål). Sedan satte de gräsmassan direkt på marken i avlånga limpor. Gräset blandades upp med syra (t.ex. ekologisk godkänd myrsyra) och så körde man med traktor på det och packade ihop det så att det mesta av syret försvann. På med ett plast och ovanpå plasten kördes sågspån för att hålla plasten på plats och på så vis åstadkomma en syrefri miljö. Nu var det bara att vänta några månader och så var det syrade gräset klar (kossornas egen surkål).

Den här ensilagen gav de till korna under en stor del av vintern. Det jag nu undrar är om man får göra så här längre? Jag har inte klurat ut varför man inte skulle få göra det, men jag läste i något diskussionsforum att någon trodde det var förbjudet. Så jag gör ett försök här på bloggen och frågar. Vet någon om detta sätt att tillverka egen ensilage på är förbjudet?

söndag 16 november 2014

Helgens lyx!

Det är inte varje dag man kan komma gående över åkern med rykande färska pizzor.

Igår var det restaurangdagen och då hade våra grannar vid Lalle gård öppnat en pop-up pizzeria.

'Pizzeria Musteria' inrymdes i deras äppelmusteri och hade sittplatser för 12 personer. Eftersom kunderna var många valde vi att ta take-away. Funkar bra när man bor 100 meter bort.

Pizzeriorna var utan tvekan de godaste jag har ätit på många, många år. En lyx man garanterat kunde vänja sig vid.

onsdag 12 november 2014

Stötsäker eller stöttålig

Ibland blir det ju bara så konstigt ...

Förra julen köpte jag en telefon till Jenk i julklapp. Eftersom han har ett fysiskt jobb tog jag en telefon som jag hade hört var stötsäker och hållbar. En Samsung Xcover 2. För några månader sedan var skärmen krossad. -Det är bara att lämna in den. Du får en ny på garanti, sade några vänner.

Sagt och gjort. Men se det gick inte för sig längre. Enligt försäljaren hade visserligen Samsung Xcover i sin marknadsföring gått ut med att telefonerna var stötsäkra, men de orden hade för Samsung Xcover2 ändrats till stöttåliga. Så nu fick  man inte några nya telefoner om skärmen sprack. Man skulle ju tro att saker och ting utvecklas till det bättre. Men icke sa Nicke.

(Han måste nog vara en väldigt negativ typ den där Nicke)
(Och visst är det skönt att man kan ändra sig om man först hade fel. Som t.ex. om man lovade för mycket.)

söndag 9 november 2014

Farmor, Farfar, Farsdag och Födelsedag

Farmor, farfar och jag
Idag är det fars dag och det fick mig att tänka på en sak som hände varje år när jag var liten. På farsdag köpte alltid min farmor en blomma till min farfar. På farmors födelsedag den 11.11 gav farfar tillbaka samma blomma till farmor.

Jag minns att jag som liten tyckte det här var oerhört tråkigt och kärlekslöst. Men idag kan jag tycka att det är en rätt kul idé och faktiskt rätt kärleksfullt. Älskar man varandra kanske man vill göra det så enkelt som möjligt för varandra på ålderns höst.

Något som är en utmaning för de flesta av oss är att våga tänka att små presenter, billiga presenter eller kanske inga presenter alls inte betyder att man inte bryr sig om varandra. För många av oss är det genom presenterna vi visar vår uppskattning.

Ja, det är svårt att komma ifrån presenterna. Kanske man borde kunna ge presenter som "En hel dag full med kärleksfulla ögonkast" (mannen), "Ett telefonsamtal en gång i veckan" (morfar) och  "Kaffe med valfri diskussion varannan torsdag" (pappa)







fredag 7 november 2014

Det man inte vet något om

Inte kunde jag väl tro att vi slog ett slag för mänskligheten
och dess överlevnad när vi sköt mårdhunden förra hösten.
Guldmedalj på bröstet!
-Visst har ni mårdhund i Finland?
-Hur mycket som helst
-Vågar ni äta bär ur skogen då?
-Va????? Jo ....

-Men här i Sverige har det varit en stor debatt om att det är livsfarligt att äta bär i skogen om det finns mårdhund. Om mårdhunden kissar eller bajsar på bären kan det överföras en farlig parasit som heter dvärgbandmask och om man får den i sig så dör man. 
-Oj, det har jag aldrig hört något om
-Jag vet inte längre om vi skall plocka bär i skogen ...

Visst är det fantastiskt hemskt. Här där mårdhundarna äter krusbär direkt av buskarna i trädgården eller mumsar på fallfrukt, här har jag aldrig hört om denna parasit (i och för sig påstod min svärmor en gång att jag lever i en skyddad bubbla), men i Sverige där det egentligen inte finns så mycket mårdhund har detta figurerat på löpsedlarna.

Var tvungen att kolla lite ... för det första tror jag inte man dör av parasiten. Inte kaboom i alla fall. Det kan nämligen ta 15 år innan man får några symptom enligt den statliga sidan krisinformation.se . Ett namn på en sida som dock onekligen ger lite negativa vibbar. Om man får parasiten skall man ta maskmedel. I värsta fall kan man operera. I några enstaka fall (!) dör man.

Det är ytterst liten risk att bli smittad genom att äta vilda bär och svampar. Kanske det är därför vi här i Finland har tyckt att det har varit onödigt att skrämma upp medborgarna. Eller vet någon om det har varit samma diskussion även här?

Då var den saken utredd. Låt mig avsluta med den svenska kriscentralens lugnande ord ...

Jag är ändå orolig, vad kan jag göra?

Risken att bli sjuk är ytterst liten och man behöver därför inte vara orolig. 

torsdag 6 november 2014

Maria i Stockholm

Klockan är 7.30 och jag bestämt mig för att stiga upp för att skriva om hur man tillverkar egen cider. Jag blickar ut över taken i Stockholms innerstad och märker att det har börjat snöa. Jag känner mig lite trött eftersom det tog en stund innan jag somnade igår kväll. Dels skickade min förläggare en massa roliga sms som jag bara var tvungen att läsa och dels läste jag ut en bok som jag inte kunde slita mig från.

Det känns som jag bor i en bubbla. Det här är andra morgonen jag vaknar upp i en pytteliten lägenhet. En lägenhet där köket är för litet för att koka mat, vilket gör att jag lever på yoghurt och bananer (eko). En lägenhet som består av ett litet skrivbord (som egentligen är en fönsternisch) där jag skriver, en säng där jag sover och läser, en stor matta där jag slänger mig ner och stretchar min rygg och en tv som jag tittar på medan jag stretchar. Och när jag vill ha en paus går jag ut (och är jättenoga med att jag inte glömmer nycklarna), vandrar en liten bit till affären och köper godis. Så går jag in igen, skriver lite, stretchar, tittar på tv, läser. Och äter godis. Jag hade tänkt springa på stan, jag hade tänkt träffa människor, men jag vill bara bo i min lilla bubbla. Så det gör jag.

 Varför är jag här? Av samma anledning som varför jag försummat bloggen så mycket på sistone. Jag skriver en bok. En bok om självhushållning. För Norstedts. Och lika lätt som det är att vara jublande glad över att ha blivit utvald, att ha blivit kontaktad och att få känna att jag besitter en talang lika lätt är det att inombords börja tvivla på sig själv. Vad kommer det här att bli till?

Jag säger till alla att det går bra. För det gör det. Sidorna fylls i en rasande fart. Och jag småfnittrar när jag läser vad jag skriver. För jag tycker själv att det är så bra. Uttrycket att man själv är sin värsta kritiker gäller verkligen inte för mig. Men så kommer tvivlet om själv räcker till ... Tänk om de vill ha på något annat sätt? Tänk om mina berättelser är för banala? Mitt språk för enkelt och mina kommatecken för många? För mig är ju varje berättelse ett minne, en känsla, något jag vill förmedla. Tänk om de inte känner det?

Vissa dagar är jag in i själen trött. Inte på att skriva, men på att känna.

Men nu är jag i Stockholm. Vi har haft ett möte. Allt har gått bra. Jättebra. Idel lovord och beröm. Och det känns skönt. Jag vet att jag kommer att tvivla igen. Jag antar att det hör till. Och det är då jag försvinner från bloggen. Bara så ni vet. Att när det händer sitter jag och pajar den lilla prestationsprinsessan som ännu bor i ett hörn av mig. Under vänster nyckelben tror jag närmare bestämt.

Men oj vad det snöar! Här skall skrivas om äppelcider. Och i eftermiddag skall jag åka hem till familjen, hönorna och huset. Till fotbollsträningar, matlagning och tandläkartider. Men än hinner jag äta lite godis. Och några bananer. Tschuss!