lördagen den 19:e april 2014

Bygga en varmbänk -del två

Min varmbänk har fått stå ut med minimal uppmärksamhet under de senaste veckorna. Det har varit resor, fotboll, jobb, möten och allt annat mellan himmel och jord. Så jag började verkligen känna att jag var ute lite i sista minuten med att fixa till min varmbänk.  Men bättre sent än aldrig.

Från en granne hämtade vi färsk obrunnen hästgödsel. I med dyngan och så vattnade vi den ordentligt. Tanken är nu att den skall börja brinna (inte med eld alltså) och alstra värme. 

Ibland är det bra att vara lat. I lilla växthuset stod en mängd krukor med jord från förra årets tomatsäsong.
Jorden har frusit ihop i vinter och resultatet var en finfin jord som jag kunde strö ut ovanpå dyngan. 

Så satte jag på fönstren igen. Nu är det bara att vänta tills dyngan börjar brinna och värmer upp jorden. Då blir det dags att så. Jag måste helt enkelt se hur mycket både dynga och jord sjunker ihop. Jag tror att jag hamnar att efter sådden  rada en rad till med tegelstenar på min varmbänk. Annars hamnar nog fönstren för nära jorden och kan bränna plantorna när de börjar sticka upp.

Än en gång är det bara att vänta. 

fredagen den 18:e april 2014

Björksav

Igår tappade vi björksav genom att helt enkelt bryta av en kvist och låta saven droppa ner i en flaska. Stolta ville vi introducera våra barn för björksavens (eller "björttjons") speciella smak. En smak vi båda minns från vår egen barndom. -Inte gott, var deras omdöme. När de sedan fick se att det låg en fluga och sprällade i flaskan var avskyn ett faktum. Det var bara familjefadern som fick hålla min, påstå att det visst gick att dricka i alla fall och för syns skull hälla i sig ett helt glas till.

torsdagen den 17:e april 2014

På begäran ...

... sätter jag in några bilder på våra odlingslådor. Det var en deltagare på en av mina föreläsningar som ville kunna sitta och titta i lugn och ro. Jag misstänker hon behöver något att visa mannen? Fast å andra sidan reder en duktig kvinna sig själv : )






Tre tuppar

Fegis-tuppen med sina tre hönor och fotografen utan zoom. 
I november när mårdhunden gjorde sin framfart i hönshuset miste vi vår fina, stolta tupp. Kvar lämnade några yra ungtuppar. Eftersom vi ville gardera oss mot att i framtiden stå helt tupplös beslöt vi oss för att spara två ungtuppar. Vi tänkte att eftersom hönorna var rätt så många (15 stycken) skulle de säkert kunna samsas om härligheten. Men tji fick vi. En dag när vi kom ut till hönshuset och insåg att fegis-tuppen inte hade en enda nackfjäder kvar var det dags att tänka ut en lösning.

Helt resolut delade vi upp hönsflocken i två. Fegis-tuppen fick tre hönor i hemgift och fick flytta ut till kalkonhuset. Det funkar rätt bra. Trots att alla hönor dagtid går lösa har de delat upp tomten bra och på natten går alla in i sina egna hus. Men får tuffa-tuppen mitt i allt syn på fegis-tuppen känner han ett stort behov av att förödmjuka honom genom att få honom att galande och hysteriskt överge sina damer. Och får fegis-tuppen tillfälle hämnas han genom att i tur och ordning våldta alla tuffa-tuppens hönor  ...

Döm därför om vår förvåning när vi i helgen besökte en gård där det spatserade tre (!) tuppar i en och samma flock. Antalet hönor var även bara sju stycken. Hur var det möjligt? Jo, enligt ägarna skall man ha tre stycken tuppar. När de tidigare hade två tuppar hade de samma problem som vi, men nu när de har tre tuppar har alla tuppar fullt sjå med att vakta sina "egna" hönor. För direkt två tuppar börjar slåss, så våldtar den tredje alla hönor. Man skulle kunna säga att det råder någon typ av fredlig konflikt ... Dessutom bodde de alla i ett och samma hönshus.

Så vår lösning ser inte ut att vara att minska antalet tuppar från två till en utan snarare öka antalet från två till tre. Intressant!

måndagen den 14:e april 2014

Att se på sig själv

Denna helg har jag och Jenk tillbringat i Österfärnebo i Sverige. Vi stod så att säga för lördagsunderhållningen i det lilla samhället. I en gammal biosalong pratade vi om hur vi tänker kring livet och vad vi har testat på under begreppet 'självhushållning'.

Jag och Jenk tänker ju inte så mycket på vad vi gör utan vi bara gör. Med det menar jag att vi inte tänkt så mycket på om det egentligen är självhushållning vi håller på med eller inte. Vi gör det mest för att det är kul och för att vi mår så bra av det. Ja, och så tror vi ju att våra djur, vår gård och jorden i stort mår rätt bra av det också. En trevlig bieffekt, med andra ord. Vi märker att folk gärna vill tro att vi är mera extrema än vad vi är. (Jag tycker vi är nästan helt normala. Och varför jag skriver 'nästan' är för att jag någon gång hört att normala människor är människor som ännu inte genomgått en sinnesundersökning. Inte för att jag tror att jag borde göra det, men vem vet, och jag är nog hellre lite normalt onormal än onormalt normal. Parentesen slut.) T.ex. i flera artiklar som skrivits om oss framgår att vi strävar efter att bli helt självförsörjande, vilket är helt fel. I dagsläget är vi självförsörjande på mat till 50-60 %. Det räcker för oss.  Vi är rätt bekväma av oss, vilket gör att vi väljer bort många saker som kanske är väldigt bra, men verkar rätt kämpiga. Typ att ha en ko som man mjölkar varje dag ...

I Österfärnebo finns en folkhögskola och vi träffade många studerande som var väldigt insatta i tänket kring självhushållning, hållbar utveckling och planetens framtid. Frasen 'matens suveränitet' fick mig att känna mig helt korkad trots att jag tror att jag döljde det rätt bra. Tankar kring att det går att bo i annat än i 'hus' fick mig att känna mig väldigt gammal och bekväm, trots att jag nickade och höll med. Och diskussionen kring självhushållning fick mig ibland att känna mig som en bluff. För kanske det inte är självhushållare vi är? Vi har aldrig riktigt känt något behov av att känna efter? Men när vi nu en gång för alla försökte känna efter blev vi osäkra ...

* Vi jobbar utanför vår gård . Visserligen mycket mindre än tidigare och visserligen med sånt vi tycker mycket om, men enligt konstens alla regler är det jobb.
* Vi tjänar pengar. Och ja, jag tycker det är dumt att inte försöka tjäna pengar på det jobb man faktiskt gör. Inte så att pengar styr våra val av jobb, men om man jobbar med det man tycker om och har möjlighet att ta betalt är det väl dumt att inte göra det?
* Vi är osäkra på om en fattig självhushållare är bättre än en rik självhushållare och om den sistnämnda överhuvudtaget är en självhushållare?
* Vi tycker att man kan vara självhushållande på en del av livet. T.ex. mat. Medan man fortsätter att köpa kläder.
* Vi är osäkra på om det är självhushållning när man säljer det man självhushåller med, typ honung? Kanske man borde byta det mot en kanna mjölk?

Men visst är det bra med frågor så att man kan fundera på vad man egentligen tycker. Vi kom fram till att vi inte tycker det är så viktigt att vara det ena eller det andra. Det vi gör är ju bra för oss utan att vara dåligt för någon annan (utom kanske för handeln) och då är det väl ok.

Men åh, vilken intressant helg det har varit och vad många roliga människor vi har mött. På söndagen fick vi hälsa på Maria och Robert på Lars Pers

Vi fick följa med när de studerande skulle lära sig att mjölka getter. Vi fick till och med prova på att mjölka för hand. Själv var jag mest fascinerad över den ordning som rådde och den militäriska disciplin som getterna ändå hade.

Getter är roliga djur. Men inget för oss tror jag. Geten kallas ju för den fattiges ko. Detta eftersom de, något förenklat, kräver mindre mängd mat för att ge hyggligt med mjölk än vad en ko gör. Jag har tidigare provat på att dricka getmjölk och det är helt okej och man kan ju göra så många fantastiska produkter av mjölken, men ändå ...

Vi är helt enkelt för bekväma. Eller något krassare uttryckt, lata. 

Jenk hittade en likasinnad biodlare och så kunde de lämnas vind för våg 

Sedan åkte vi hem till Annelie som bland annat är en av krafterna bakom WiWå mathantverk. Där fick de studerande i uppgift att gräva trädgårdsland och bygga odlingslådor. Många praktiska grejer såg det ut som de fick lära sig.

En annorlunda helg för oss. Over and out. 

tisdagen den 8:e april 2014

Ett, två, tre ... ruva!

Nu är det väntans tider i hönshuset. Igår började två hönor ruva och vi får nu hålla tummarna för att de orkar ligga på sina ägg i 21 dagar. Det är nämligen så länge det tar innan de första pipen brukar börja höras.

Det som tidigare har varit lite knepigt är att kunna ge hönorna möjlighet att ruva ifred. Ligger man och ruvar i favoritredet får man helt resolut stå ut med att det ligger både en eller två värpsjuka hönor bredvid. Det kan få även den mest ruvningssugna höna att ge upp.

I ett gammalt hönshus vid Jenks farmor hittade vi några fristående värpreden som vi nuförtiden använder. När en höna vill ruva tar vi helt enkelt redet och flyttar in det i en egen liten bur (vi har ju gott om gamla kaninburar). Där får hon ligga i lugn och ro och när kycklingarna kläcks har de en egen trygg bur att växa upp i de första veckorna. Perfekt!

måndagen den 7:e april 2014

Att ärva en vinranka

Igår ärvde jag en vinranka av min svärfar. Ikväll grävde vi upp den. Det gäller ju att vara snabb ifall han skulle ångra sig.  Trots att han har ett stort växthus tyckte han att vinrankan var för stor och skräpig. Men jag hade läst boken 'Självhushållning på Djupadal' och om hur de gjorde must på vindruvor. Därför utropade jag ett glatt -Ja! när han frågade om jag var intresserad. 

Vi "råkade" ha ett litet extra växthus av glas där vi tänkte att vinrankan kan få bo. Tidigare odlade vi tomater i växthuset, men det blev alldeles för varmt. Nu kanske det kan bli vingård istället.

Vi läste att vinrankor inte vill ha så mycket gödning. Därför grävde vi helt resolut ner den och tänkte bara gödsla den med gödselvatten någon enstaka gång under sommaren. Eftersom vinrankan inte har blivit beskuren efter senaste säsong räknar vi inte med några druvor i år (den är väl troligen även i chock), så årets utmaning blir bara att få den att överleva. 

En del kvistar gick av eller skadades. Av dem gjorde jag 21 sticklingar som jag ställer ljust och svalt. Ifjol lyckades det. Jag hoppas på samma tur även i år.