tisdag 28 oktober 2014

Motsatsen till utveckling

När jag går ner till stranden en bit ifrån vårt hus är det här min utsikt. Lyssnar jag väldigt noga hör jag en gräsand och en bil. Det är brevbäraren. Därför hör jag även ett klonk-klonk när locken smäller i postlådorna av metall. Det är precis här jag kommer att få titta på de nya vindkraftverken om de blir av. Ovanför de gamla husen kommer de att resa sig. Inte en, inte ens två, nej ett tiotal.

Och jag kan inte hjälpa att jag inte vill ha det så. Det måste få finnas platser där vi som söker lugn och ro kan bo. Utan att vi förvisas långt ute i samhällets periferi. Många tycker att vi bor långt ifrån staden (20 km) och att servicen är dålig. Jag tycker det är himmelriket och jag vill ha det så. Ett lugn är svårt att återställa. En ro försvinner lätt ur själen.

Jag undrar om det inte blåser i staden eller i de tätbebyggda områdena? Varför bygger man inte t.ex. vindkraftverken där var det redan finns (o)ljud och rörelse. Kanske för att det är fler människor där?

Jag skrev tidigare om vindkraftbolaget som ville bygga en stor vindkraftspark nära var vi bor. Jag har valt att inte aktivt ta del av denna process, men på avstånd tar jag del av vad som händer i byn.  Ett som jag ser det stort problem är tillgången till oberoende information. All information som allmänheten fått har varit via bolaget. På senaste mötet (här går jag då på andrahandsinformation eftersom jag inte själv var närvarande) presenterades en undersökning där "man/någon" mätt eventuella olägenheter hos de som bodde nära vindkraftverk. Bolaget kunde stolt presentera att det endast var några futtiga procent som tyckte det var störande att bo nära ett vindkraftverk. Några futtiga procent.

Som tur var frågade en av deltagarna på hur stor radie undersökningen hade gjorts. Svaret var 8 km. De som bodde längst från vindkraftverket och som ändå deltog i undersökningen bodde alltså åtta kilometer därifrån. Eftersom vindkraftverk sällan byggs där massorna bor kan jag tänka mig att majoriteten av de som svarat (och varit nöjda) har bott en bit ifrån dem. Kanske 8 km bort. Skulle vi ta en radie på 8 km härifrån skulle vi komma in på ett rätt tätbebyggt område. Med den mängd människor som vi då skulle få i populationen skulle några futtiga procent kunna utgöras av de som bor nära vindmöllorna. Och om än alla de skulle svara att de vantrivs på sin gård skulle de endast utgöra några futtiga procent. Spekulationer visserligen, men visst är statistik underbart? Och tänk vad bra man kan föra fram sina åsikter och värderingar med statistik beroende på hur man skräddarsyr undersökningen.

Jag skrev även tidigare om att jag var tvetydig till vindkraften. Att jag inte visste om jag hade rätt att säga att vindkraft är okej så länge den inte finns nära mig. Men jag börjar tänka om. Klart jag har rätt att försvara det som är viktigt för mig. Stillheten och tystnaden. Skog som varit orörd längre än vad de flesta av oss levat. Natur som tillhör andra än oss människor.

Och det är då jag förskräckt undrar om jag har blivit en sådan där bakåtsträvare? En propp i hålet? En person som motsätter sig utveckling? Vad är jag då? Någon som skall avvecklas? Någon som är invecklad? Någon som har stagnerat i tanken?

När jag stod där på stranden och lyssnade på postbilen och gräsanden slog det mig att utveckling det är inte alltid att sträva framåt. Jag tror att nu för tiden är utveckling istället ofta att stanna upp. Ser vi på naturen och oss själva är grunden för utveckling ofta avveckling. Få av oss bör skruva upp vårt tempo. Tvärtom. Jag utvecklas mer som människa när jag jobbar mindre. När jag har en lugnare takt. Visst sjunker köpkraften, men miljön utvecklas av att vi avvecklar vår konsumtion eller snarare konsumerar andra saker än nytillverkade produkter.

Jag vill bo där det är tyst, mörkt och ensamt. Jag vill äga naturen, lugnet och stjärnljusen.

Jag vill utvecklas av livet. Det är en utveckling som räcker för mig.

Tack och adjö!



torsdag 23 oktober 2014

Vi säljer honung i Vörå och Oravais

Den 29.10 kommer vi att sälja vår honung vid Centrumskolans parkering i Oravais kl. 18-18.30 och vid Rökiö skola kl. 19-19-30.

En glasburk på 500 g kostar 6,50 € och en plastburk på 450 g kostar 5 €. Vill du vara säker på att honungen räcker till är det bäst att du sänder mig ett mejl på förhand. Vill du chansa är det bara att dyka upp.


måndag 20 oktober 2014

Fixa eget glasögonputs

Jag tror att ett kännetecken för mig har varit att jag ständigt har gått omkring med smutsiga glasögon. När jag har börjat se suddigt, har jag försynt torkat av dem mot tröjan, vilket har resulterat i att mitt synfält inte har blivit direkt solklart. Men det är ett minne blott för jag har hittat ett recept på eget glasögonputs. Varsågoda!

1/3 handsprit *
1/3 äppelcidervinäger
1/3 vatten

* Jag gick in på apoteket och sade att jag ville ha den starkaste handspriten det gick att få tag på.

Så blandar du allt och häller i en liten sprayflaska.

Och snäll som jag är har jag nu innan jag sätter ut det här receptet provat glasögonputset på mina egna brillor i en veckas tid. Glasen sitter kvar och jag ser bra. Men på amerikanskt vis garderar jag mig med att du gör det på egen risk : )

måndag 13 oktober 2014

Kul äppelexperiment

Som självhushållare vill jag kunna förlänga tillgången av färska äppel. Tidigare har jag förvarat äppel inlindade i tidningspapper i vår jordkällare, men jag tycker de smakar gammal jord. När jag läste Husmor Annas blogg fick jag ett roligt tips på ett annat sätt att förvara äppel -att med hjälp av en dammsugare vacuumförpacka äpplen i plastpåsar.

Så nu skall jag testa med några påsar för att se vad som händer. Jag tror faktiskt inte det funkar så värst bra. Dels för att jag inte tror det gick så bra att få ut all luft med hjälp av dammsugaren och dels för att äpplenas "kvistar" troligen kommer att sticka hål på påsen efter en tid.

Visst kunde jag ta bort kvistarna (vad heter de egentligen??), men å andra sidan står sig äppel med denna lilla käpp bättre än utan. Nåja, ett experiment är ett experiment. De borde ju på detta sätt inte ta smak av jordkällaren och de borde inte skrumpna. Om det funkar och jag kan förlänga äppelsäsongen var arbetsinsatsen verkligen minimal. Kul!

tisdag 7 oktober 2014

Behov och begär

När man bestämmer sig för att börja konsumera mindre är ett av det första man får lära sig att skilja mellan behov och begär. Att helt enkelt i affären tänka efter om jag verkligen behöver det här eller om jag bara vill ha det så där för trevlighetens skull. Det mesta vi köper faller ju onekligen in under kategori två.

Jag hörde en gång en kvinna berätta att hon är så hård mot sig själv att hon bestämt att hon får äga t.ex. bara tio tröjor. Köper hon en tröja så måste hon sälja/skänka bort en hon har från tidigare. Det som då händer är att hon där i butiken faktiskt funderar på om hon verkligen tycker mer om tröjan i affären än någon av tröjorna hon har hemma. Smart!

Det är faktiskt rätt sällan jag känner vare sig behov av eller begär efter något nuförtiden och det förvånar mig enormt. Jag har varit rätt bra på det där med att shoppa i mina dagar. Men det finns en sak som jag kan få ett enormt begär efter. BILAR!

I vårt "gamla liv" körde vi ofta med väldigt snygga bilar. Utseende var viktigt och "vettiga gubb-bilar", ja de gick bort direkt. Gärna skulle det vara sportigare bilar i någon skön färg. Ibland köpte vi sprillans nya bilar. Med endast någon enstaka kilometer på mätaren, med den sköna billukten i kupén och med en så blank lack att speglar var onödiga. Och så inbillade vi oss att nya bilar måste bytas med några års mellanrum annars förlorade de för mycket i värde. Som det egentligen skulle spela någon roll ... Att byta bil är så gott som alltid en förlustaffär.

Så en dag började vi tänka efter hur mycket vi var tvungna att jobba för att faktiskt tjäna ihop till våra nya, vackra bilar. Kaboom! vilken insikt att märka att en av oss var tvungen att jobba mer än ett halvår "utan lön" för att vi skulle kunna förse oss med de bilar vi tyckte vi ville ha. Ett halvår när vi steg upp, åkte till jobbet, förlorade tid med familjen bara för att köpa en bil!

Så vi tänkte om. Idag kör vi med två väldigt gamla och småskruttiga bilar. Den ena är så matt i lacken att gudarna gråter. Den andra bilen ger folk i byn tinnitus när vi åker förbi. Och det är inte kul. Jag känner mig inte som den Maria jag innerst inne är när jag sitter och rattar en tio år gammal paketbil. Ibland är det snudd på identitetskris faktiskt. Och om jag mot förmodan någon gång går in i en bilaffär så känner jag hur dreglet börjar rinna i mungiporna. Jag känner doften. Den sköna ljudet när man stänger en ny bildörr och gummit är mjukt och tyst. Jag drar med handen längs lacken. Jag kollar in de nya fräsiga instrumentbrädena. Och jag känner ett enormt BEGÄR! Aaarrgghhh!

söndag 5 oktober 2014

Längtar till måndag kväll

Mitt liv går i 180 km/h just nu. Det är böcker som skall skrivas, böcker som skall tryckas, äpplen som skall mosas, fotbollsmatcher som skall tittas, föreläsningar som skall hållas, morfädrar som skall besökas (ja bara en), trattkantareller som skall plockas, lingon som ruttnar i skogen, trädgårdsland som växer igen, fotografier det skall modellas på och barn som skall älskas.

Och så är det ju vänner som jag vill hinna träffa. Och just där falerar det ofta. Mitt sociala liv är en öken just nu. Och vem vill leva ett liv där vännerna inte hinns med?

För några veckor sedan satt jag på FB och upp ploppade ett foto från en kär vän. Genast kommenterades fotografiet av en annan kär vän. Och av mig. Och då slog det mig hur mycket jag saknade dem. Och hur länge sedan jag hade träffat dem på riktigt. Så jag sände iväg en inbjudan.

Vad säger ni om det här? Den 6.10 träffas vi här i vårt orangeri och alla tar med sig en egen godispåse eller något annat av valfri sort. Man behöver inte bjuda av sitt godis utan man får sitta och äta det helt själv. Jag kan sträcka mig till att jag bjuder på kaffe eller te. Så smaskar vi, skrattar, pratar och älskar oss själva. 

Jag börjar känna mig rätt duktig på det här med att ordna kravlösa träffar! Och imorgon kommer mina kära vänner. Åh, vad jag längtar! Den här kvällen har länge varit min oas i vardagsstressen. Fast jag är lite villrådig kring om jag skall välja en Remix-påse eller en Pantteri street ... nu när jag skall frossa!

fredag 3 oktober 2014

Plocka gräs till hönsen (och kanske till dig själv)

Rätt ofta ser man höns som vistas i rätt trista uteburar. Uteburar där allt grönt för länge sedan är söndertrampat och uppätet. Så ser det även ut i våra burar just nu och jag lider verkligen med hönsen. Vi har ju haft för vana att låta våra hönor gå lösa, men efter vårens rävbestyr vågar vi inte det längre.

Men för att komma till sak, hönor behöver gräs. Det här är ofta något man glömmer bort, men som hönsägare kan du faktiskt varje dag slänga in några nävar gräs i hönsburen. Och något jag märkt att våra hönor älskar är "vetegräs" (nyttigt lär det ju även vara). Har du en tom jordplätt eller en tom jordlåda så kasta ut lite vete eller annan säd och låt det växa upp. Klipp av och släng till hönorna, riv upp det helt eller ställ in lådan till hönorna.

Vetegräs eller inte, se till att komma ihåg att ge dina hönor gräs!

Känner du att det sunda bondförnuftet inte är på din sida just nu och vill ha en beskrivning för hur du odlar vetegräs till dig själv eller till hönsen kan du läsa här.