Höbärgning

Nu när beslutet är taget att vi inte kommer att ha våra får över vintern blir ju behovet av hö betydligt mindre. Därför har vi i år bestämt oss för ett äkta handarbete - vi slår höet för hand, vi störar det och kastar in det som löshö på vår lilla höskulle. Och vad snabbt det går när kvantiteterna inte är så stora. Vad gott det doftar och vilken fröjd det är att titta på en svettig karl där musklerna spelar under huden.

Tänk vad bra det måste ha varit förr i tiden att ha en livskamrat som var duktig att arbeta. Idag är det ju nästan en förbannelse. Nåja, för mycket och för litet skämmer allt ...

Jag stod min farmor och farfar väldigt nära och åååh vad jag retade mig på att farfar ibland fick något drömmande i blicken och uttalade frasen "Elsa var nog en kvinna som var duktig att arbeta". Kunde han fasiken inte ha hittat på något mera romantiskt att säga om sin trogna fru? Tog han henne bara för hennes flit och styrka?

Men när jag tittar på min man som skickligt hanterar lien, höräfsan och högaffeln, då förstår jag plötsligt vad farfar menar. Det finns en österbottnisk dikt som heter "Ti arbeit ilag" (att arbeta tillsammans) av Lars Huldén och för mig är det en kärleksförklaring så god som någon.

Hä ä in lykko
tå an kan arrbeit i laag
mä tem såm an höör ihåop mää.
Papp såm ä håssbond,
mamm såm ä mattmåor,
båånin tå di byri dåga ti naa,
[*]
gambäfåltji så läng ti
levär å årk.
Såm tå an höibärga
på i uutsjifft förr i väädin.
Mitt i daain kuna mattmåor kåma
peedand mä maatin.
Tå sesstist vi allihåop i ladun åsta äta.
Tå va vi allihåop.
Vi va vi tå.