24 år

Idag är det 24 år sedan jag och Jenk träffades. Han var 16. Jag var 14. Och så har vi hållit ihop år ut och år in, med undantag av en tillfällig sinnesförvirring på en vecka. Vissa saker är bara menade att vara.

-Vad gör man om ens man inte stöder en i det man innerst inne vill? var det någon som en gång frågade mig under en föreläsning. Jag blev väldigt ställd över den frågan och fann inget bra svar. Helt enkelt eftersom jag inte vet. Jag tänker att jag skulle ha väldigt svårt att hamna i den situationen, eftersom jag inte skulle tillåta att någon jag älskar skulle begränsa mig eller snarare att jag skulle kunna älska någon som begränsar mig. Men samtidigt vet jag att det inte är så enkelt. Älskar man så älskar man och man kan bara vara tacksam över att kärleken ibland är enkel. Att föremålet för ens kärlek älskar en tillbaka, att han vill bo på samma plats som en själv, att han inte heller tycker det är viktigt med ett välstädat hem, att han inte tycker pengar är allt, att han ville ha barn, att han inte tänker på vad alla andra tycker om hans fru gör si eller så, att han tycker att en man visst kan laga mat och passa barn, att han tycker att det är mannens uppgift att tömma musfällor ...Jag kan inte heller låta bli att tänka på en visdom som en gammal tant berättade för mig när jag intervjuade henne för tantboken. -Om man inte trivs med sitt jobb eller med den man bor med, ja då är nog livet lite bortkastat ...

Så fina, fina Jenk som låter mitt liv vara precis som jag vill ha det. -Tycker du att jag borde vara en sådan som planerar mer? frågade han mig en dag. Absolut inte! Skulle vi ta oss tid att fundera igenom allt vad vi får för oss, nej då skulle ju mycket inte bli av.  Och kanske skulle vi leva ett smidigare och mera normalt liv. Men kanske också lite tråkigare.