Att taa opp päärona

Det känns nästan som det var igår jag bloggade om släktens stolthet David Brown och hans värdefulla insatser när det gäller att få potatisen i jorden. För några dagar sedan var det dags att ta upp dem. 

Även denna gång får en maskin anno dazumal göra jobbet. Lägg även märke till min pappas "orienteringsjacka" från ungefär samma århundrade. Tar man opp päärona är det inga finkläder som gäller.

Jag tycker i och för sig att vår maskin är rena nymodigheten. För tänk när jag var liten tog vi faktiskt upp potatisen med gräfta. Mamma, pappa, farmor, farfar och så vi barnen. Det tog många dagar. Farmor och farfar som var gamla var ledbrutna i flera dagar efteråt. Det känns som stenåldern och jag kan inte riktigt förstå att vi faktiskt gjorde så.

Efter sig lämnar traktorn en lång sträng med potatis. Bara att börja plocka. I år var det en fröjd att plocka, eftersom vädret varit fint och potatisen ren och vacker.

Det följer alltid samma mönster. Först pratar vi glatt med varandra. Vilket härligt väder och vilka fina knölar. Sedan kommer vi in i en fas när vi bara plockar. Ingen orkar säga någonting. Ryggen börjar sakta göra sig tillkänna. Till sist när det bara är någon rad kvar börjar vi prata igen. För då är vi snart klara och livet känns finfint igen.

Handskar i all ära, men jag är nästan alltid utan handskar när jag arbetar med jord. Jag vill känna jorden och få en direkt hudkontakt med det jag gör. Det känns mera äkta då. Må så vara att jag många gånger mitt på en föreläsning eller på ett möte insett att jag har väldigt mycket skit under naglarna, men det bjuder jag på.

När man plockar potatis har man med sig två ämbare. Ett stort och ett litet. I det stora åker de storpäärona som blir till matpotatis. I det lilla åker småpäärona som blir till sättpotatis nästa år.

Ps. Lägg märke till den erfarne fotografen Jenk uppe till vänster

Mommo bjuder på varm saft och hembakt äppelkaka. Som sig bör är pallen en säck potatis eller ett buckligt plåtämbare. När vi var små var vi alltid tvungna att vara med. Nu för tiden lyser barnen med sin frånvaro. Fast det känns nästan enklare så. Så slipper vi höra på deras gnäll. För vi gnällde säkert aldrig som små.

Mommo brukar nästan varje år göra en "pääronblaso". Då samlar barnen ihop halm som de tänder på. I brasan slängs potatis som sedan får ligga och bli mjuka inuti elden. Därefter äts de med smör. Ända sedan jag var liten har jag tyckt det här har smakat ganska illa. Men vad gör det när det liksom hör till. Men i år orkade ingen anstalta med blason. Mommo skyllde på att det fanns för lite halm på åkern vi höll till på ... Ingen protesterade ...

Jag tycker min pappa ofta har en ganska skön inställning till saker och ting. -Vad är det för potatissorter vi har? frågade jag intresserat. -Sorten röd och sorten vit, var svaret jag fick.

Här är sorten ... vit

Efter tre timmars jobb var all potatis upptagen. Det var tur för ryggen började verkligen protestera. Nu har både vi och mina föräldrar egen, giftfri potatis för hela vintern. Jordkällaren full.

Vi pratade om att det börjar bli allt färre som odlar sin egen potatis. Eftersom potatisen är så väldigt billig i affären. -Det lönar sig nog inte, sade mamma. Och nej, det gör det nog inte om man tänker på pengar. Men skall man byta ut några få inhemska livsmedel från konventionellt odlade till ekologiskt odlade ja då står potatisen nästan högst upp på listan, eftersom den a) besprutas väldigt mycket och b) man ofta äter ganska stora mängder potatis per person.

Så vi odlar på. Först använder vi vintern till att äta och sedan när våren kommer startar vi upp David Brown igen.  Så har ett helt år gått.