Att leka Gud

Usch, nu är den tiden på året när det är dags att slakta alla ungtuppar. Sisådär tio stycken. Minst. Två tuppar skall sparas. En till varje hönshus. Ja, i vinter får vi även hysa in höns i kalkonhuset eftersom vi trots räv och hök har rätt många hönor.

Att slakta en tupp är en sak, men att välja ut vem som skall dö är en annan. Det känns så hemskt att gå in och välja vem som inte längre får finnas. Då undrar man om man verkligen har rätten att leka Gud så där bara. För ofta väljer jag enligt utseende. Ja, ofta tittar jag ju på om de verkar ha de rätta tuppegenskaperna, men tuppar med rätt egenskaper finns det gott om. Så att vara ful är hos oss samma som att slaktas bland de första.

Tjipp, tjopp! Huvudet bort.

Samtidigt vill jag berätta att alla hönor nu är inne på sin pinne. De verkar ha det rätt bra, trots att de inte får gå ut längre. Men det blir en lång vinter. Och tack alla ni som kommenterade mitt tidigare inlägg om hur jag funderade på hönornas väl och ve i samband med höken. Jag har inte kommit mig för att kommentera alla, men jag har läst och begrundat.

Jag är faktiskt rätt dålig på att ge er direkt feedback just nu. Det är liksom så mycket med att skriva bok så jag får vara glad om jag får ihop till ett inlägg nu och då. Inte för att jag har brist på tid. Men det tar liksom emot att hela tiden knappa på tangenter. Men det blir väl en ändring med det också så småningom. Hoppas ni står ut med mig så länge och inte känner er åsidosatta. För jag är så hjärtans glad för alla kommentarer.

Och här har vi en av årets vinnare. ABC-tuppen!
På grund av sin stil och elegans undgick han huggkubben.