torsdag 7 maj 2015

Att fånga vilan

Ni kanske minns att jag i början av året gav mig själv som uppgift att vila och vänta.

Anledningen till det var att jag av olika anledningar kände mig väldigt sliten. Dels hade jag febrilt jobbat med mitt manus till Norstedts och eftersom det för mig är nytt att ge ut en bok av den här kalibern på ett stort förlag undrade jag många gånger om jag skulle räcka till. Jag hade även en hel del andra saker som oroade mig och som fick mina tankar att snurra på i högvarv. Min hjärna var tröttare än trött.

Ingenting kändes roligt och det som faktiskt var roligt var jag rätt likgiltig för. Och förskräckt läste jag att den största faran i  högtemposamhället är just likgiltigheten. Jag exploderade för minsta småsak och grät alltid när livet kändes lite tungt. Jag kände verkligen inte igen mig själv. Små saker som att åka till affären och handla kändes jättestora. Så jag bestämde mig för att vila.

Jag ville vila från framsteg, prestationer, nya idéer, krav och förändringar. Jag ville inte skapa nytt. Jag ville återskapa. Återskapa mig själv. För jag längtade efter den Maria jag varit, men inte längre var.

Hela våren har jag vilat. Jag har gjort det tidigare och jag vet att vilan är inget som lätt låter sig fångas. Inte när man är uppe i varv. Nej, att vila är faktiskt rätt tungt. Ja, inte fysiskt direkt, men psykiskt. Det är svårt att ge sig själv tillåtelse att vila.

Mitt i allt hittade jag boken "Det händer när du vilar" av Thomas Sjödin. En bok som lärde mig att vilan har tre huvudfiender -oron, ledan och rastlösheten.

Oron kommer redan innan man börjar vila. -Borde jag inte dra in mera pengar? -Borde jag inte passa på att marknadsföra mig nu när jag jobbar mindre -Tänk om Jenk tycker jag är lat? -Tänk om jag tappar greppet och inte kommer igen? Oron botas med tillit och det är nog kanske enligt mig en av de största utmaningar vi har i livet. Att våga känna tillit. Saker och ting ordnar sig för det mesta.

Sedan kommer ledan. Det är tråkigt att vila. Visst är det i början skönt att läsa böcker, titta på tv eller vad man brukar göra. Men rätt snart blir det tråkigt. Vad skall man hitta på med all sin tid? Vilan är verkligen speciell. Vi längtar efter och drömmer om den, men när vi väl har den tycker vi ofta att den är stressande eller tråkig.

Det är då rastlösheten kommer in. Den otäcka, otäcka rastlösheten. När man har ett negativt pirr i kroppen. När man vandrar från rum till rum. När man vaknar på morgonen och tänker vad borde jag hitta på idag. När man inte kommer sig för att göra något, trots att man vill. När man inte kan fokusera. När boken inte låter sig läsas ... Rastlösheten är känslan av att man borde göra något. Vad som helst, bara inte det man gör just nu. I tanken är man någon annanstans än i nuet.

Thomas Sjödin fick mig att betrakta ordet 'rastlös'. När man känner sig rastlös skall man inte falla i fällan att aktivera sig. För det är inte aktiviteten man saknar fast det känns så, det är rasten. Vilan. Man är rast-lös. Inte sysslolös. Rastlösheten kan inte botas genom att åka någonstans, ringa någon, kolla mejlen. Den kan bara botas genom att vila ännu mera.

Och mitt i allt besegrade jag den. Jag kom genom de tre portarna -oro, leda och rastlöshet. Jag är utvilad! Jag är mig själv! Jag är lugn i själen.

Och jag är glad. Och tacksam.

För som Sjödin påpekar i sin bok ... när allt går fortare än fort och vi stressar själen ur oss glömmer vi ofta bort att det är enklare att skaffa ett nytt jobb än en ny familj. Det är när vi är tröttare än tröttast vi säger saker vi inte borde säga eller fattar olyckliga beslut. Att vila är därmed en gåva till de vi älskar. Även oss själva. Att vara rädd om sin vila är att ta ansvar för sitt liv.

Vila i frid.


21 kommentarer:

  1. Han är bra han Thomas! En som ofta tänker ett steg längre. Lägger nu tre ord på minnet: oro, leda, rastlöshet. Alltför bekant. Har själv kommit en bit på vägen mot vilan och tackar för puffen du ger i rätt riktning. Det här behövde jag idag!

    SvaraRadera
  2. Det va nåt av det klokaste i psykologiväg jag läst kanske någonsin? Precis sådär kan det ju kännas och att våga vilja vila är ofta det svåraste av allt!

    SvaraRadera
  3. Jag läste boken häromveckan och kände lite som du - mer vila åt folket ;) Högt tempo och brist på vila är hållbarhetsfienden nummer ett, har jag på känn... Och nu tränar jag mig i vilandets konst så ofta som möjligt och plötsligt är orken och glädjen så mycket större. Magiskt!

    SvaraRadera
  4. Vackert. Klokt.
    Och rast-lös, jag tar det till mig.

    SvaraRadera
  5. Åh, så bra! Bra skrivet och bra gjort! Grattis!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det är dock något som man måste öva hela livet tror jag. Säkert faller jag dit igen, men jag märker att det går snabbare att lugna ner sig för varje gång.

      Radera
  6. Så sant det du skriver! Tomas Sjödin har jag oxå hört live och han är en inspirerande föredragshållare. Du skriver otroligt fina texter. Jag har övat mig många år på att vila och vänta på min själ. Man behöver tid för att vila. Tid måste man ta åt sig!!! Tack för en fin blogg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Skulle gärna höra Tomas live själv.

      Radera
  7. Vi är många som borde vila, jag inberäknad. Det är inte bra att måsta påminna mig själv att jag måste komma ihåg att andas, jag glömmer det i stressen.Ändå är jag rastlös. Ditt inlägg gav mig en tankeställare och det är jag tacksam för.

    SvaraRadera
  8. Jag läste hans bok i februari då jag var uppe på ganska höga varv. Efteråt satt jag och lekte med bokstäverna i ordet V-I-L-A och märkte att om man läser ordet bakifrån (som barn gillar) blir det ju faktiskt (A)-L-I-V.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj! Vad slående. Se till att få ett liv. VILA!

      Radera
  9. Och jag som just skrev i min blogg imorse att jag inte kan vila och så skickade en god och kär vän länken till det här inlägget. Så alldeles rätt!
    Imorse postade jag det här: https://issadissa.wordpress.com/2015/05/15/gor-du-inget-finns-du-inte-blogg100/ och imorgon blir det något helt annat. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men visst är det häftigt när det funkar så?

      Radera
  10. Så sant Maria! Skriver en kommentar på ett äldre inlägg.. men jag bara måste.

    Sån är jag. Vet att jag borde vila men kan inte. Rastlös. Har ett dagjobb och är slutkörd när jag kommer hem. Allt som väntar mig därhemma känns oöverstigligt, även om det är sådant jag älskar på gården så finns inte orken längre. Lusten tar slut. Projekten avlöser varandra.

    När jag sen startade ett projekt kring gården och att driva en liten verksamhet kändes det som en toppenidé. Jag blev glad av tanken men när jag kört ett tag och insåg att det där klivet med företag, marknadsföring, bokföring och alla "måsten" kom närmare så dog min lust. Inget var roligt längre och jag kände att jag behövde göra en massa saker för andras skull, för att sälja mig, för att hela tiden hitta kunder.

    Så, här står jag nu med mitt trötta jag och ger upp en smula. Vet att jag "borde" göra något om någon verksamhet ska finnas kvar men har ingen ork till det. Faktiskt vill jag kanske bara leva mitt liv i allt de jag skapat åt mig och familjen och njuta av det. Själv. Tanken känns lugn och skön.

    Men vilan... att prioritera bort och rätt. Så otroligt svårt. Kanske kan det få vara okej att inte köra på med något man testat. Jag fastnar så ofta i att jag måste fullfölja. Kanske var detta med verksamhet faktiskt inte min grej.

    Tack för det här inlägget. Jag tar det med mig och försöker hitta klarhet i allt som är förvirrat.

    Kram
    (vi träffades när du var på biosfärföreläsning i Söderfors).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst kommer jag ihåg dig Ann-Mari! Och jag känner också så mycket igen mig i det du skriver. Jag och grannen pratade faktiskt lite om det här att ens gård inte alltid längre känns som ens egen när man funderar på hur andra upplever den framom hur man själv ibland vill ha det. Just därför har i minskat på grejerna här hemma hos oss. Vi vill bara hinna njuta av det vi har!

      Och vi måste komma ihåg att det är alltid bra att testa. Då vet man. Även hur fortsättningen blir.

      Kram!

      Radera
  11. Tack Maria ♥

    SvaraRadera
  12. Tack så mycket för tipset! Jag läste boken och den var mycket tänkvärd och inspirerande! Försökte kommentera för länge sen, men då gick det inte. Det hade med inställningen av cookies i datorn att göra.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.