Det är söndagsmorgon här på Flemmingsbacken. Grannen kurvar in på gården. Han kommer gåendes med långa steg och något obestämt i blicken. I handen håller han en golvbrunn. Han håller på och bygger växthus till sin fru och nu har han stött på problem.
-Det blir alltid så mycket större och krångligare projekt än vad jag tänkt mig från början, säger han.
-Nu har jag bestämt mig att vi skall ha en golvbrunn i vårt växthus och jag vet inte riktigt hur jag skall göra ...
- Det låter som du är en riktig man, svarar jag.
- Min fru tycker vi skulle bygga något enkelt, fortsätter han med trött blick.
Och precis då känner jag igen mig. Och fast jag är hyper-dyper-allergisk mot manliga och kvinnliga stereotyper kan jag inte låta bli att undra. Är detta vanligt? Kvinnan i huset som vill ha något funktionellt och enkelt. Något som inte tar allt för mycket anspråk av mannens (och deras gemensamma) tid. Och mannen som går in i projektet med hull och hår. Skall det va så skall det va.
Och ett projekt som kvinnan i sitt stilla sinne tänkt sig att de skulle göra tillsammans slutar med att kvinnan gör något annat och mannen sliter i sitt anletes svett. För kvinnan orkar inte med när det blir något helt annat än vad hon ville ha från första början (om än hon sedan med slutresultatet är både glad och tacksam) och mannen känner sig lite sviken och oförstående över att han plötsligt sliter ensam.
Det kan vara så. Jag vet inte.
Vi har ett stort växthus. Ett jättestort.
Haha, du, jag känner igen en del i detta!! Vilken iakttagelseförmåga du besitter!
SvaraRaderaHahaha. Jag "beställde" en nätt liten trappa upp till ytterdörren och det blev en bastant byggnation som hittils kostat ca 35'000 kr, som även inkluderar planteringar i etage. 1½ månad har karln hållit på och är inte klar än. Och jag tänkte mig bara 5 små trappsteg. Suck :)
SvaraRaderaHaha, ja där kände jag igen mig (oss). Vet inte om det är typiskt manligt/kvinnligt, men i alla fall stämmer det hemma hos oss. Jag har dock tänkt att det beror på hans personlighet, eftersom han är byggare och petnoga. :)
SvaraRaderaOoooh, ja. Jag känner så igen mig! Speciellt det där med att inte göra det så krångligt så att vi hinner umgås lite också och även det där med att vi kan göra det tillsammans. Hmmm......
SvaraRaderaMen visst är jag duktig på att dra igång projekt, men jag slutför några själv också =)
Ha det gott!
De har nån fixargen som är svår att stoppa. Men jag förstår precis det där med att de plötsligt tar över hela projektet... Det gäller att tänka sig för innan man säger nåt som kan dra igång det där, ord som tänk om, jag önskar, och så kan vara livsfarliga! Fast allt fixande som går lite överstyr uppvägs ju av hjälpen man får med allt det där tunga, tycker jag.
SvaraRaderaFnissar ihjäl mej här! Min mamma byggde små bänkar och pallar ismyg så att pappa inte sku komma fnysandes å dargandes me stora verktygen å bandsågen å cirkeln å faderullan!
SvaraRaderaRoligt beskrivet, fast jag inte alls känner igen det. Hos oss är det snarare tvärtom. Blir lite avis på alla som skriver om bandsågar och trapp-projekt som dragit iväg. Men så inser jag: att tänk om jag vore gift med någon som är som jag! Det skulle aldrig ha slutat väl. Lite yin och yang är nog bra, oavsett vem som står för det ena eller andra.
SvaraRadera