När naturen hjälper till

För några dagar sedan satt jag och bläddrade genom bloggens arkiv och märkte till min förskräckelse att jag ifjol hade förgrott min potatis redan i mars!

Med eld i baken sprang jag in i skafferiet, slet åt mig väskan med potatis ... och blev jätteglad! För potatisen hade förgrott sig själv.

Så nu var det bara att peta ner dem i burkar med jord, ställa in dem i pannrummet och vattna. Så småningom kommer jag att plantera ut plantorna och då är de redan långt hunna, vilket borde ge oss tidiga nypotatisar.

Att vara ordentligt lat är ofta bättre än att bara vara lite lat. För tänk om jag hade orkat tömma väskan med mjuka potatisar samtidigt som jag inte orkade förgro potatisen redan i mars? Då hade det inte gått så här bra. Det säger jag minsann.