torsdag 9 juli 2015

Åska!

För många år sedan var jag mer eller mindre ofrivilligt med på en kurs som hette Core -jakten på din inre kärna. Där hade vi bland annat en övning där man skulle fundera på vilket väder man ville vara om man vore ett väder. För mig var det självklara vädret ÅSKA! Jag älskar åska!

Ni vet den där spänningen i luften. Hur man hör det avlägsna mullret. Allt byggs upp. Plötsligt blir allt stilla. Det känns som om hela naturen väntar. Så ser man hur ett grässtrå börjar vaja i vinden. Vinden ökar i styrka. De mörka molnen. Blixtarna. Och så öppnar sig himlen. Och så brakar allt löst. För att lika plötsligt dra undan. Solen tränger åter fram. Allting är lugnt. Allting är över. Allt känns renat.

Jag vill vara allt. Den stegrade spänningen. Lugnet före stormen. Den vilda. Den otämjbara. Den energiska och kreativa. Den återhämtande. Stillheten. Den lugna.

Att jag älskar åska har jag nog min farfar att tacka för. Varje gång det började dra ihop sig till åska gick vi ut i trädgårdsgungan farfar och jag. Så satt vi där och tittade på blixtarna. Räknade avståndet. Njöt. Ända tills någon förbjöd oss att vistas ute i åskvädret. Varje gång berättade farfar om när han var liten och en klotblixt hade kommit till deras gård. Åkt in i fähuset. Tumlat om i höet, spräckt en vattenho, rullat över gården. In i skorstenen (eller var det ut) så att hans mamma blev så förskräckt att hon tappade hans lillebror i golvet. Farfar och jag.

Så nu sitter vi där. Hela min familj. På gräsmattans första parkett. Vi utropar hänförda OJ! över de ståtliga blixtarna som klyver himlen. Vi räknar. Vi pekar på de olika nyanserna av mörka moln. Vi tittar på de kritvita måsarna som flyger över himlen. Vi ser hur regnet kommer som en ridå över fälten. Vi springer skrattande in. Stänger tveksamt dörren. Vi vill ju uppleva mer! Och så hoppas vi på att strömmen går. Då är ovädret totalt.

6 kommentarer:

  1. Underbar beskrivning av skönhet och lycka! Åska har något dubbelt över sig men mest hänförelse.

    SvaraRadera
  2. Just så e de...fast hos oss va de farmor :) Älskar åska med nån sorts skräckblandad förtjusning, njuter samtidigt som jag har respekt för naturens krafter....och känner hur energierna flödar...

    SvaraRadera
  3. Jag älskar också åskan. Som barn bodde jag i ett utsatt hus där det ofta slog ut blixtar från eluttagen och symaskinen körde för egen maskin. Och jag älskade det. Tyvärr tyckte inte mamma likadant utan släpade ut mig till bilen varje gång. Bäst var det alltså att vara ensam hemma när det vankades oväder.

    SvaraRadera
  4. Jag och min man vi älskar också åska och oväder det är nåt magiskt och det är nog bara vi som blir besvikna när de utlovade stormarna uteblir!!
    Men framför allt Maria så njuter jag av ditt sätt att skriva.

    SvaraRadera
  5. Älskar också åska! Som en hattifnatt, känner mig elektrisk :) Älskar också känslan efteråt när trycket lättar och det känns så friskt i luften.

    SvaraRadera
  6. Härlig beskrivning! Har varit rädd för åska sedan jag var liten, det blev dock betydligt bättre medan jag bodde i stan när jag studerade. Blev alldeles inspirerad av denna åskkärlek i det här inlägget, måste försöka anamma attityden.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.