Egentligen behöver inte tuppkött hänga för att bli mört, vilket innebär att man kan äta det nästan direkt efter slakt. Men det klarar vi inte av mentalt. Vi måste låta förträngningsmekanismen jobba lite först.
Men nu så här några veckor efter slakt var det dags att smaka på våra tuppfiléer. Vi körde ett av våra säkra kort som alla tycker om. Jag skar upp filéerna och proppade dem fulla med getost och färsk basilika. Så saltade jag och pepprade filéerna och stekte dem. Jättegott!
Alla åt med god aptit. Jag och Jenk hade bestämt att vi inte skulle berätta vilket kött barnen åt ifall inte någon frågade. Naturligtvis frågade vår äldsta dotter av ren nyfikenhet -Är det här våra tuppar? Efter den vetskapen såg jag hur min son fick svårare och svårare att tugga och svälja, trots att han innan hade tyckt det var så gott.
Det är faktiskt ett problem att våra barn ibland anser att det är mera synd om våra djur än om de djur som ger köttet i affären. Paradoxalt nog är ju det de enda de känner till. Skulle verkligen ha lust att släpa med dem till ett slakteri, låta dem höra hur djuren skriker när de föses in i en slaktbil eller låta dem kika in i ett hönshus där djuren sitter i sina burar. Lite chockterapi ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.