torsdag 10 maj 2012

Död, sorg och elände

Det regnar på Flemmingsbacken idag. Vädret passar ihop med hur det känns inombords. Igår var vi tvungna att avliva Estelle -det lilla livet. Och det värsta är att jag på ett sätt tar på mig skulden till hennes död, trots att jag handlade i bästa välmening och gjorde vad jag trodde var bäst för henne. Flera gånger under dagen hälsade vi på Estelle ute i fårhuset där hon tillbringade dagen med sina syskon och sin mamma. Hennes mamma brydde sig inte om henne, buffade lite irriterat iväg henne med nosen och Estelle stod ofta i ett hörn och såg på. Ändå tänkte jag att det är bättre för henne att få bo med får än att bo inne i vårt badrum utan sällskap. Att ha henne springandes inne i huset var hur gulligt det än låter inget alternativ. Vi matade henne och hon åt glupskt. Plötsligt när jag skulle se efter hur hon hade det hittade jag henne ute i "förrummet" bredvid båsen. Hon låg i sitt eget kiss och jag tog in henne och tvättade av henne. Gosade lite och försökte mata henne, men hon var ganska medtagen. Plötsligt såg vi att hennes ben hängde så konstigt och vi försökte ställa ner henne. Hon kunde inte längre gå eller stå. Förfärade såg vi att hennes bakben var helt söndertrampade och avbrutna. Det var bara att avliva henne på direkten. Efteråt läste vi i fårboken att en fårmamma som inte vill ha sitt barn kan bli väldigt våldsam mot lammet. Åh, någon kramade mitt hjärta. Varför hade jag inte tänkt på det? På samma ställe stod det att ett flaskmatat lamm så snabbt som möjligt borde få återgå till sin flock, eftersom ett får som vänjer sig vid människan nästan aldrig helt kan anpassa sig till ett fårliv igen. Så på ett sätt gjorde jag rätt, men det känns ändå som jag svek henne. Det är nog det som är svårast att förstå med djur. Själv värnar man om de små och ynkliga, medan det i djurvärlden ofta är precis tvärtom. Mitt hjärta grät när sexåringen visade mig en sten hon hade hittat där hon med spretiga bokstäver skrivit begravningsplan. Så begravde vi Estelle i en varm glänta i skogen. Med stenen Lilla Lammet Estelle, en vecka gammal, som tyvärr kom till användning i alla fall ... Det regnar på Flemmingsbacken idag.

3 kommentarer:

  1. Nej men så ledsamt att läsa. Ta emot regnet från himlen och låt det regna tårar. Efter ett tag så kommer solen. Kram.

    SvaraRadera
  2. Det är ju det som är så jobbigt när man är engagerad i det man gör och inte bara behandlar djuren som saker bland andra saker... Samtidigt som det ger så mycket just att vara engagerad. Livet är sånt. Att begrava ordentligt och sörja en stund är bra. Och sen se framåt, se på det man har kvar... och glädjas över det...

    SvaraRadera
  3. Mitt hjärta gråter lite med er. För Estelle. Och hennes korta historia. Ändå tror jag era barn lär sig mycket nyttigt om livets gång; om liv och död; om hur naturen ger och tar. Ni ger dem mycket värdefullt.

    SvaraRadera