Livräddning på Flemmingsbacken

Vår fårminsting Estelle har verkligen blivit vår ögonsten, med all sin ynklighet och klenhet. Igår fyllde lammen en vecka och vi pustade ut. Nu hade hon klarat sig i en veckas tid och då var väl faran över. Ändå konstaterade vi med oro i rösten att hon inte växte det minsta. Nej, lammstackarn var bara skinn och ben. -Vi får börja flaskmata henne till kvällen, konstaterade Jenk. Efter maten ... Före maten kom barnen inspringandes -Mamma, pappa ... Estelle bara ligger i ett hörn och hennes syskon ligger nära henne och bräker. -Borde vi gå och mata henne? -Nä, vi äter först. Maten är klar. Vi såg ju tydligen hur hon åt på sin mamma Monika för tre timmar sedan. När vi hämtade Estelle var det en livlös lite trasa som vi hittade. Hon orkade inte höja huvudet, hon orkade bara öppna ögonen halvt och vi såg hur kroppen riste till av små muskelryckningar. -Nu dör hon, konstaterade vi sorgset. Vi försökte envetet få henne att ta nappflaskan, men hon var för svag. Vi försökte spruta in mat i munnen, men hon orkade inte svälja. Barnen gick efter en sten där de skrev Lilla Estelle, en vecka gammal Under tiden höll Jenk i det lilla livlösa livet och barnens kompis Sofia försökte en sista gång att få henne att äta. Vad gjorde jag? Jo, jag satt och gjorde en radiointervju. Precis när jag sorgset såg Estelle dra djupt efter andan kom reportern körandes in på vår gård. Det var bara att ta på sig sin trevliga min och gå henne till mötes. Jag kunde ju ändå inget göra.

När intervjun var slut och jag kom in möttes jag av glädjeyra barn. Estelle lever! Mitt i allt började hon äta. Under över alla under. Hon piggnade till och innan kvällen gick hon omkring i vårt badrum. Hon åt, åt och åter åt. Pissade och sket. Och vi var euforiska! Hela natten sov hon på en filt på badrumsgolvet tätt, tätt bredvid Jenk. Och när morgonen kom och jag var tvungen att föra yngsta dottern till dagis ryckte frassen Nisse in och var barnvakt en stund. Samtidigt passade han på att bita sönder hennes nappflaska. Jag tog med Estelle till fårhuset och vilket glädjevrål (nåja glädjebähä) som hördes ur hennes lungor när hon såg de andra fåren. Mamma Monika fick lugnt infinna sig i att bli fasthållen medan Estelle fick äta och sedan fick hon lämna tillsammans med sina syskon och sin mamma under dagen. Vi har en dusch full med hö, lammpiss över hela golvet, täcken i tvättmaskinen och en sönderbiten nappflaska. Men framför allt har vi ett pyttelitet lamm som lever!