måndag 28 maj 2012

Och hur gick det för Guldbert?

Trots att kalkontuppens båbblande var ett minne blott kvarstod faktum att lilla tuppen Guldberts liv var en sorglig sak. Han skulle mycket väl ha kunna ställa upp i kvällspressen med citatet -Från att ha haft allt, har jag idag inget. Han vågade inte gala, han måste ständigt vara på vakt, han hade inget damsällskap och när stora tuppen somnat för natten smög han försiktigt in i hönshuset för att sova längst in i ett hörn. Vårt hjärta blödde för Guldbert. Vi bestämde oss för att söka efter ett nytt hem till honom. Och det hittade vi. Men när vi riktigt kände efter så ville ingen i familjen skiljas från vår lilla tupp. Det var ju faktiskt som äldsta dottern sa -Han var ju faktiskt här först!

Så det fick bli tuppslakt igen. Stora tuppen mötte sin baneman. Den här gången gick det snabbt och smärtfritt. Jag och Jenk hade haft ett av våra väldigt ovanliga gräl, som egentligen inte är några gräl, mer några buttra små ord till varandra, vilka åtföljs av den stora tystnaden. Jenk grabbade tag i tuppen, svängde sin yxa, stängde in sig i slakteriet och muttrade på för sig själv en stund. Själv designade jag Hello Kitty inbjudningskort till dotterns kalas.

Och nog kändes det bra att släppa ut Guldbert ur hönshuset i morse och se hur han vaksamt tittade sig omkring, men ändå vågade stanna kvar tillsammans med resten av hönorna. Heja Guldbert!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar