Att inse sina begränsningar

Jag tyckte faktiskt att jag hade blivit lite bättre på att fixa min blogg. Trots att det fortfarande är benämningen "ugly blog" som karakteriserar verket, har jag fått in flera inlägg med mer än en bild (!). Jag har suttit och knåpat och blivit varm om hjärtat när jag lyckats ändra textfont i texten och rubrikerna.  Ja, jag har känt att jag lyckats lösa på blogspots "färdig mall-aktiga" fingrar runt min hals en aning. Och så ser man Lundagårds inslag från gården och man känner att ja, man har en bit att gå : )

Men åh vad roligt det är när någon som kan fotografera ser ens liv genom sin kameralins. De senaste åren har jag haft förmånen att träffa människor som filmat och fotograferat hemma hos oss och varje gång jag ser resultatet tänker jag -Åh, vad fint vi har det! Och nu låter det ju som skryt, men det är det inte utan snarare en vetskap om att jag om jag skulle se bilderna eller tv-programmen utan att veta vem som bor där så skulle tänka -Åh, så där skulle jag också gärna vilja ha det. Och så är det jag som bor där! Det behöver  inte betyda att alla andra tycker det är jättefint, men det har ingen betydelse för det är ju vi som bor här och för oss är det här platsen på jorden!

Den dagen Aja besökte oss (Aja på Lundagård) pratade vi faktiskt om vilka bloggar vi tycker om. Aja vill se massor av bilder. Jag vill läsa texter. Aja kan sitta och titta länge på en bild och söka inspiration. Jag skrollar snabbt ner för att läsa vad det står och blir ofta irriterad för att jag vill läsa mera. Ja, vi är väldigt olika och det är väl därför vi trivs och jobbar så bra tillsammans. Och även därför vi har så väldigt olika bloggar : )

Ps. Här ser man också lite vyer från Flemmingsbacken