Får på sommarbete

Igår släppte vi ut våra fårskallar på sommarbete. Vi har tillsammans med grannen stängt in en del av deras äng/skog och där släpper vi båda ut våra får. Här hemma har vi bara en liten hage som de har huserat i under två somrar, vilket har resulterat i att det nästan enbart växer nässlor i hagen : (

Först gick allt väldigt bra. Med en hink med havre och ett gammalt hundkoppel kring Monikas hals följde de med oss över stock och sten. Men så började kaoset. Precis när de skulle kliva över elstängslet som vi hade fällt ner, stannade de till och fick naturligtvis en elstöt. Och så hade vi plötsligt fem får som i galopperande fart var på väg hem igen. Åh, vad vi lockade och pockade. Vi hotade och vi tvingade. Vi grät (jag) och vi gnällde (barnen), men till sist var alla i hagen. Britta körde vi dit i en skottkärra, tyvärr var ingen i det läget längre på fotograferingshumör.

Får är sådana teaterapor; drar man dem i koppel så signar de bara ner och rullar med ögonen som om de teatrakaliskt ville visa världen att -Nu döööör jag! Lockar man dem med för mycket havre så blir de helt fnurriga och fradgan börjar hänga ur mungipan. De skuttar så att man tror de skall bryta benen av sig. -SISTA GÅNGEN!, utbrast vi alla. Ja, vi är faktisk fem före att sluta med får, men mer om det en annan gång.

Nu ber vi till högre makter att de skall stanna kvar i hagen. För att jaga dem runt byn är verkligen inget jag önskar mig.