måndag 25 juni 2012

Orkar inte längre med denna känslostorm ...

Jag måste börja detta inlägg med en varning; det kommer att bli långt. I bästa terapeutisk anda kommer jag att skriva av mig min vånda över våra får.

Att ha får har gett (och ger) oss så många fina stunder. Jag älskar doften av fårhus när jag kommer in till fåren en vintermorgon. När en tacka har lammat är det ren och skär glädje vi känner över de små lammen och blicken i baggen Bjarnes ögon får mig att smälta. (Kolla här!)  Men denna vår/sommar har fåren även inneburit så mycket ledsamheter, så mycket allvarliga tankar, så mycket huvudbry, så mycket ansvar och så många suckar.

Låt mig ta ett färskt exempel. På midsommarafton kom Jenk inte längre inskuttandes som han tidigare gjort när vi fått lamm, utan lugnt och försiktigt kom han och berättade att det hade hänt en grej som han trodde var bra. Britta hade fött ett lamm ute i skogen. Jo, vi visste nog att det var något på gång (eller snarare anade) och tänkte denna gång verkligen låta naturen ha sin gilla gång. Och Britta och Bjarne nedkom med det lilla lammet Hilda. Britta skötte, slickade, bräkte och framför allt matade duktigt. Vi skulle verkligen inte ha orkat med en till "tvångsamning" eftersom vi ännu går över till hagen för att mata Greta tre gånger per dag. Kan vi verkligen lämna ut dem i skogen? Jo, det skall nog gå bra både fick vi höra och tänkte vi själva. Och det gick det ända tills igår. När jag gick på min Greta-runda hörde jag hur fåren sprang omkring och bräkte inne i skogen. När jag kom dit mötte mig en ängslig Britta -utan lamm! Vi sökte och sökte och sökte. I en timmes tid letade vi och barnen och precis när vi skulle ge upp hittade Jenk henne under en buske. Vid god vigör. Hon återförenades med sin mamma som pussade henne på nosen. Och så fick vi fundera på om vi skulle återföra henne till gamla hagen vid huset. Men att släpa fårskrället tillbaka hem (eller köra henne i skottkärra) var inget vi orkade med då och våra täta kontroller under kvällen visade att såväl mor som dotter höll ihop.

Själv var jag mentalt slut efter denna dag. Jag är nämligen en sådan som lätt tar på mig skulden över att jag kanske har gjort något fel och vill verkligen att alla skall ha det bra. Jag tror min fårdepression började med Estelles död och den rumba som vi upplevde då. En kväll märkte jag att mamma Monika hade en äcklig brun gegga i baken. Livmoderinflammation! tänkte jag och min puls rusade upp i 130. Jag ringde en bekant som har får. -Kolla om hon har feber! fick jag som svar. Och jag mätte för första gången i mitt liv feber i en fårrumpa. 39,2! In på nätet och kolla. Puh, en normal temperatur och Monika åt ju och var vid god vigör. Kunde det vara efterblödningar? Var tvungen att ringa en erfaren fårfarmare. -Äter hon, äter lammen, är de pigga? Jo, jo, jo. -Då är det ingen fara. Jag har 50 tackor ute i fårhuset och jag har ingen aning om hur de ser ut i baken, var hennes svar. Och det är väl det som är problemet, att med några få får så blir man så medveten och man bryr sig så mycket så det blir tungt. Åtminstone för mig.


Alla dessa beslut tar knäcken på mig. Igår såg jag att Bjarne kastade lystna blickar på Monika. Nej! Vi vill inte ha flera lamm nu! -Vi måste nog bygga en skild hage åt Bjarne, konstaterade Jenk. Men skall han då gå ensam där? Får han inte längre tillhöra flockan? Åh, vad synd om honom! Då blir han säkert ilsken och tvär. Och så funderar jag och känner efter och klumpen bara blir större och större i mitt bröst.

Jenk vill göra sig av med fåren. Han tycker att vi inte längre har någon direkt nytta av dem. Att de tar så mycket mer än de ger. I början betade de upp vår tomt, nu är det fixat och vi har ingen egen mark att ha dem på. Såväl vårar och höstar har vi varit tvungna att två gånger per dag slå färskt gräs åt dem och det tar både tid och ork. Och så skall det höbärgas eller köpas hö. Även det ett jobb. Men vi får ju kött! Jo, men det får vi också av våra kalkoner och våra kaniner och det kräver betydligt mindre jobb. Så Jenk vill absolut att vi skall ta en paus. Och eftersom det är han som gör grovjobbet med fåren tycker jag att det är han som får bestämma. Han ser det som att vi går vidare i våra tankar om självförsörjning. Att vi har hittat ett enklare sätt att klara oss. Jag ser det som ett nederlag. Att vi inte klarade av våra får. Att vi var för lata, för bekväma, för kallsinninga.

Och det kanske skulle vara enklare om det inte skulle vara för Bjarne. Bjarne, min ögonsten, mitt felsteg och mitt nuvarande problem. I höstas lånade vi bara Bjarne för att han skulle betäcka våra får. Det visade sig att vi inte kunde lämna tillbaka honom. Han var den finaste och snällaste "bäss" vi någonsin hade mött. Så vi köpte honom för en dyr peng. Han är nämligen ett riktigt fint lantrasavelsdjur. Vi kamoflerade vårt beslut med att han skulle få betäcka våra tackor i framtiden, men egentligen var nog för att vi ville ge honom ett gott liv här hos oss. Och nu blir det inte så. Vi har försökt lägga ut våra krokar för om någon vill köpa honom, men inte ett napp. För Bjarne är för fin för att slaktas. Bjarne måste få ett nytt, bra hem. Någon som är villig att betala för en fin, präktig bäss. Den snällaste i hela världen.

Och klumpen den växer i mitt bröst. Vi skall sluta med får.

4 kommentarer:

  1. Men oj. Vi funderar i precis motsatt riktnig och har planerat att bli med får så småningom men när jag läser ditt/dina inlägg blir jag fundersam - vi vet ju faktiskt inte vad vi ger oss in på, det finns så otroligt många aspekter att ta i beaktande. //Petra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja men det är ju mycket roligt också och jag skulle absolut inte vilja vara utan vår fårperiod. Kan mycket väl hända att de kommer igen senare, men just nu är det läge för paus. Så känns det så skall ni absolut prova på, men vara beredda på att det är en del att tänka på speciellt om man är en sådan som tänker (för) mycket.

      Radera
  2. Hej! Brukar läsa här på din blogg och kände att jag ville kommentera det här inlägget... Jag kan förstå hur du känner. Vi skaffade får i början av maj i år utan att ha haft den minsta lilla erfarenhet före, mer än vad vi hade läst i böcker/på nätet samt pratat med fårägare här runt omkring. De här snart två månaderna vi har haft fåren har inneburit så mycket huvudbry som jag aldrig hade kunnat ana. Tackorna tappade ull, har hittat knölar på en tacka, oroat mig för trumsjuka som jag trodde en tacka hade (visade sig dock inte vara så), oroat mig för betet och kvalitén på höet och ensilaget vi köpt o.s.v. Som man oroat sig (och fortfarande stundvis gör), grubblat och slitit sig i håret... Vi kommer dock behålla fåren och jag litar på att växande erfarenhet kommer hjälpa oss, men då har vi bara tackor som vi inte har tänkt betäcka så hela lammaspekten håller vi oss ifrån (vi är inte lika modiga som ni som har vågat prova den biten!), iallafall till att börja med. Jag tycker ni har gjort det jättebra och är väldigt imponerad och tycker inte ni ska se det som ett nederlag att sälja fåren. Se det som en merit och erfarenhet att ni har provat!

    Varma kramar till er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Sofie! Ditt svar värmer. Jag har aldrig tänkt på att jag har hypokondriska anlag, men kanske det tar sig uttryck i samband med djurskötsel : ) Och du ... i början skulle vi också bara ta två tackor, inget mer ... Lycka till med alla era fårerier.

      Radera