Orkar inte längre med denna känslostorm ...

Jag måste börja detta inlägg med en varning; det kommer att bli långt. I bästa terapeutisk anda kommer jag att skriva av mig min vånda över våra får.

Att ha får har gett (och ger) oss så många fina stunder. Jag älskar doften av fårhus när jag kommer in till fåren en vintermorgon. När en tacka har lammat är det ren och skär glädje vi känner över de små lammen och blicken i baggen Bjarnes ögon får mig att smälta. (Kolla här!)  Men denna vår/sommar har fåren även inneburit så mycket ledsamheter, så mycket allvarliga tankar, så mycket huvudbry, så mycket ansvar och så många suckar.

Låt mig ta ett färskt exempel. På midsommarafton kom Jenk inte längre inskuttandes som han tidigare gjort när vi fått lamm, utan lugnt och försiktigt kom han och berättade att det hade hänt en grej som han trodde var bra. Britta hade fött ett lamm ute i skogen. Jo, vi visste nog att det var något på gång (eller snarare anade) och tänkte denna gång verkligen låta naturen ha sin gilla gång. Och Britta och Bjarne nedkom med det lilla lammet Hilda. Britta skötte, slickade, bräkte och framför allt matade duktigt. Vi skulle verkligen inte ha orkat med en till "tvångsamning" eftersom vi ännu går över till hagen för att mata Greta tre gånger per dag. Kan vi verkligen lämna ut dem i skogen? Jo, det skall nog gå bra både fick vi höra och tänkte vi själva. Och det gick det ända tills igår. När jag gick på min Greta-runda hörde jag hur fåren sprang omkring och bräkte inne i skogen. När jag kom dit mötte mig en ängslig Britta -utan lamm! Vi sökte och sökte och sökte. I en timmes tid letade vi och barnen och precis när vi skulle ge upp hittade Jenk henne under en buske. Vid god vigör. Hon återförenades med sin mamma som pussade henne på nosen. Och så fick vi fundera på om vi skulle återföra henne till gamla hagen vid huset. Men att släpa fårskrället tillbaka hem (eller köra henne i skottkärra) var inget vi orkade med då och våra täta kontroller under kvällen visade att såväl mor som dotter höll ihop.

Själv var jag mentalt slut efter denna dag. Jag är nämligen en sådan som lätt tar på mig skulden över att jag kanske har gjort något fel och vill verkligen att alla skall ha det bra. Jag tror min fårdepression började med Estelles död och den rumba som vi upplevde då. En kväll märkte jag att mamma Monika hade en äcklig brun gegga i baken. Livmoderinflammation! tänkte jag och min puls rusade upp i 130. Jag ringde en bekant som har får. -Kolla om hon har feber! fick jag som svar. Och jag mätte för första gången i mitt liv feber i en fårrumpa. 39,2! In på nätet och kolla. Puh, en normal temperatur och Monika åt ju och var vid god vigör. Kunde det vara efterblödningar? Var tvungen att ringa en erfaren fårfarmare. -Äter hon, äter lammen, är de pigga? Jo, jo, jo. -Då är det ingen fara. Jag har 50 tackor ute i fårhuset och jag har ingen aning om hur de ser ut i baken, var hennes svar. Och det är väl det som är problemet, att med några få får så blir man så medveten och man bryr sig så mycket så det blir tungt. Åtminstone för mig.


Alla dessa beslut tar knäcken på mig. Igår såg jag att Bjarne kastade lystna blickar på Monika. Nej! Vi vill inte ha flera lamm nu! -Vi måste nog bygga en skild hage åt Bjarne, konstaterade Jenk. Men skall han då gå ensam där? Får han inte längre tillhöra flockan? Åh, vad synd om honom! Då blir han säkert ilsken och tvär. Och så funderar jag och känner efter och klumpen bara blir större och större i mitt bröst.

Jenk vill göra sig av med fåren. Han tycker att vi inte längre har någon direkt nytta av dem. Att de tar så mycket mer än de ger. I början betade de upp vår tomt, nu är det fixat och vi har ingen egen mark att ha dem på. Såväl vårar och höstar har vi varit tvungna att två gånger per dag slå färskt gräs åt dem och det tar både tid och ork. Och så skall det höbärgas eller köpas hö. Även det ett jobb. Men vi får ju kött! Jo, men det får vi också av våra kalkoner och våra kaniner och det kräver betydligt mindre jobb. Så Jenk vill absolut att vi skall ta en paus. Och eftersom det är han som gör grovjobbet med fåren tycker jag att det är han som får bestämma. Han ser det som att vi går vidare i våra tankar om självförsörjning. Att vi har hittat ett enklare sätt att klara oss. Jag ser det som ett nederlag. Att vi inte klarade av våra får. Att vi var för lata, för bekväma, för kallsinninga.

Och det kanske skulle vara enklare om det inte skulle vara för Bjarne. Bjarne, min ögonsten, mitt felsteg och mitt nuvarande problem. I höstas lånade vi bara Bjarne för att han skulle betäcka våra får. Det visade sig att vi inte kunde lämna tillbaka honom. Han var den finaste och snällaste "bäss" vi någonsin hade mött. Så vi köpte honom för en dyr peng. Han är nämligen ett riktigt fint lantrasavelsdjur. Vi kamoflerade vårt beslut med att han skulle få betäcka våra tackor i framtiden, men egentligen var nog för att vi ville ge honom ett gott liv här hos oss. Och nu blir det inte så. Vi har försökt lägga ut våra krokar för om någon vill köpa honom, men inte ett napp. För Bjarne är för fin för att slaktas. Bjarne måste få ett nytt, bra hem. Någon som är villig att betala för en fin, präktig bäss. Den snällaste i hela världen.

Och klumpen den växer i mitt bröst. Vi skall sluta med får.