måndag 2 juli 2012

Förtröstan

För några år sedan skrev jag boken "Kvinnor och Kakor längs Kyro älv" där jag intervjuade gamla tanter kring deras liv och den livsvisdom de vill förmedla till oss yngre. När jag sedan för mig själv summerade mina möten och ett av mitt livs roligaste projekt kom jag fram till att alla tanter kände en stor förtröstan. I många fall en förtröstan på Gud eller på sin man, men i allmänhet en stor förtröstan på livet. En vetskap om att saker och ting ordnar sig.

Att tro på att saker och ting ordnar sig på bästa sätt är verkligen något jag försöker lära mig. Att sluta oroa mig. Att inte älta, tänka hur det skulle ha blivit om jag gjort si eller så, att gräma mig, att sätta allt ansvar för att mitt liv skall lyckas på mig själv. Jo, jag försöker. Det är inte lätt. Jag är till min natur en person som tycker om att känna kontroll och jag sätter en hemskt stor press på mig själv. Att det är jag som skall fixa mitt eget liv. För att jag kan. Och visst kan jag, men ibland orkar jag inte. Ibland vill jag bara ta paus och ändå känna att det blir nog bra det här.

För visst brukar saker och ting ordna sig. Så även denna gång. Efter att jag hade skrivit om min oro och vånda med bässen Bjarne här på bloggen hörde en läsare av sig. De behövde en bäss. Och jag kände att jag vågade lägga Bjarnes öde i hennes händer. Det kändes så rätt. Jag kände henne inte, men på samma gång kändes det nästan som att jag gjorde det. Så skönt. Vi hade även en annan köpare på Bjarne. En köpare som skulle ha betalt mer, men vi valde att sälja honom billigare och på så vis köpa oss lite samvetsro. Att inte behöva tänka om han får det bra. För det tror vi att han får.

Idag skall de hämta Bjarne. Han skall få en egen hage med några små bässlamm att ta hand om. Så småningom skall han få uppvakta deras tackor och göra sin del av överenskommelsen. Och så hoppas jag verkligen att han lever upp till mina löften om att han är världens snällaste bäss. Min fina, fina Bjarne, vad det kommer att bli tomt utan dig. På ett sätt känns det som fel beslut att sluta med får, för de passar så bra in här hos oss, åtminstone i teorin. Men samtidigt känns det rätt att ta en paus, i praktiken är vi rätt trötta på de tankar och bekymmer som vi har upplevt med våra får den senaste tiden. Och Bjarne får det bra ... än en gång har saker och ting fixat sig!

3 kommentarer:

  1. Såg en väldigt intressant dokumentär på TV för några år sedan, då de hade konstaterat att på några platser på jorden så levde människorna längre än på andra ställen. Det var något ställe i Japan, något i USA och på någon ö, minns inte var. Det var olika faktorer som förlängde livslängden för människorna på de olika platserna, ex. att äta färgstarka grönsaker, att bara äta tills man var "80 % mätt" (hur vet man det?) och några andra ganska självklara saker som att inte dricka alkohol och röka. Men på något ställe så handlade det mest om själva inställningen till livet! Att man såg att "det ordnar sig" och helt enkelt levde efter den devisen. Så du/jag/vi/ni kan nog tjäna på att tänka mer på det viset - allting löser sig! Det tjänar inget till att grubbla på morgondagens eventuella bekymmer. Däremot tjänar man kanske tom. livslängd på att INTE bekymra sig över det!

    (oops, ursäkta den fasligt långa kommentaren, blev dock lite upprymd själv när jag kom att tänka på den där dokumentären...)
    /Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Här är det mer än ok med långa kommentarer. Jag älskar ju att läsa och skriva. Och det låter väldigt vettigt att minskad oro ger ökad livslängd. Åtminstone ger det bättre livskvalitet under den tid man lever. Men är man lagd åt det håller så oroar man sig säkert dubbelt med den här vetskapen. Både för det man oroar sig för och för att det faktum att man oroar sig gör att man lever kortare : )

      Radera
  2. Haha, ja det är förstås sant! Men det kan vara värt att öva på att tänka mer i de banorna åtminstone!

    SvaraRadera