Nya vindar på Flemmingsbacken

För ganska exakt två år sedan sade jag upp mig för att börja göra det jag tycker allra mest om –prata och skriva. Ja och för att få mera tid med mig själv, kärleken, livet och familjen.  Hela den historien kan du bland annat läsa om här. Nu är det min mans tur. Och frågar ni mig är han snäppet vassare än mig.  Jag sade upp mig för att starta eget företag, han har haft eget företag och slutar helt enkelt jobba. Åtminstone för en stund, tills han hinner känna efter vad han vill jobba med.

Han har pratat om det här i flera år och alltid slutat funderingarna med att han skall sluta sedan när han vet vad han skall börja göra sen, men det kom han aldrig på, vilket resulterade i att arbetet gick i sina gamla hjulspår.  -Men tänk inte att du skall sluta för att göra någonting, tänk dig att du slutar för att göra ingenting, sade hans kloka fru. Och med det målet gick det betydligt enklare.

För jag vet av egen erfarenhet att när man får tid att tänka och känna efter, då kommer idéerna. Så nu tar jag det med ro att ha en man som för tillfället inte jobbar med någonting. Det unnar jag honom så gärna. Ja, han jobbar ju med våra bin, våra kaniner, våra kalkoner etc och för mig räcker det här. Ser han till att vi har mat på bordet (rent konkret) så kan jag se till att vi klarar oss med det övriga.

Vad som fick honom att ta steget? För några månader sedan domnade han bort i ena armen. Efter diverse undersökningar märkte de att han hade en lindrig förslitningsskada i nacken. Inget allvarligt. Armen började fungera som vanligt och det skulle helt bra ha gått att jobba på som vanligt. Men samtidigt, varför då? Om hans jobb framför datorn har gjort att han har fått en lindrig förslitningsskada är det väl egentligen ganska idiotiskt att fortsätta på samma sätt många år till. För att kanske ha ont när man blir pensionär. Kanske inte längre kunna göra det man drömmer om.  Nej, vi vill leva nu. Inte sen. Jo sen också förstås ...