Rävflickor och fårpojkar

En ulv i fårakläder

Förra lördagen visade vi upp våra köttkaniner på Älvtoget. Besökarna var av varierande sort och det hade vi nog väntat oss också. En del gullade och klappade och stirrade med fasa på oss när de insåg att vi faktiskt på allvar funderade på att äta upp dem. En del tyckte inte det var något konstigt alls med det och berättade om när de var små och åt kanin. Och så var det också ett fåtal som var genuint intresserade och ville veta allt vi visste om kaninfarmning.

Plötsligt fick vi frågan -Har ni inte haft några problem med djurrättsaktivister? Va! Det har aldrig fallit oss in att flickor med gröna parkas och rastaflätor (en stereotyp förlåt) skulle smyga omkring i buskarna hemma hos oss. Två dagar senare när Jenk kom till kaninpojkarnas var dörren på glänt och Jenks stolthet Rex var försvunnen. Olof satt kvar. Visst, vi letade, men det var lönlöst. Samtidigt var tigerkatten Vivi oroväckande länge borta den morgonen ...

Men varför hade dörren stått öppen? Vi som alltid är så noga med att stänga efter oss. Det kunde väl inte vara möjligt att någon hade ... Trots att vi inte trodde det på allvar så gnagde tanken i oss lite ...  Några dagar senare när jag skulle mata de stora tanterna Lotta och Eivor stod båda dörrarna på glänt. Va! Förfärat tittade jag in i deras burar, men de var lyckligtvis kvar. Men vad är det som händer på vår gård?

Plötsligt gick det upp ett ljus. För visst var det så att jag hade mött lammpojkarna Frank och Rambo i dörröppningen (kaninburarna är en del av det forna fårhuset dit fåren ännu har tillträde)? Och när vi rekonstruerade fallet som i den bästa deckarfilm på tv insåg vi att om ett får står och kliar sig mot dörrarna ett flertal gånger så glider haken av. Så nu är det mysteriet löst.

Djurens befrielsefront har fått en ny innebörd.

Ps. Vår Rexhane var på besök hos Rexhonan Eivor dagen innan han gick en oväntad framtid till mötes. Har vi tur så fick han till det, men det är nog kanske att hoppas för mycket.