Barnprogram anno dazumal

För några dagar sedan var jag på en föreläsning där bland annat följande bild visades. I ett huj kastades jag tillbaka till barndomen och kom ihåg känslan av att sitta och titta på sekundvisaren och vänta på att barnprogrammet skulle börja. Klick, klick, klick. 1 minut kvar. Vad kort! Det var liksom något meditativt över det. Nu finns det inte så många naturligt tomma väntetider längre. Nu är det reklam eller så zappar man mellan kanalerna eller kolla in facebook. Den händelselösa tiden är en bristvara och det kanske inte alla gånger är en fördel. På den tiden var 2 minuter en kort tid. Idag är det en tom evighet. Eller?