Min stora kärlek till en liten, liten by

Ikväll skall jag vara festtalare. Jag tror det är första gången.

Jag skall prata om livskraftiga byar i allmänhet och byautveckling i synnerhet. Jag är glad att få tala om något som står mig varmt om hjärtat. Min lilla by.

På ett sätt är jag en av de där tråkiga människorna. Hon som aldrig kom sig iväg. Hon som stannade kvar. Hon som köpte ett gammalt hus några kilometer från sin föräldrar, går på föräldramöte med samma lärare som hon en gång suttit i pulpeten framför och som ännu kan stanna cykeln och plocka ett äppel från samma äppelträd hon mörka höstkvällar fnittrande pallade äppel från.  Det längsta avstånd jag har bott hemifrån är 20 kilometer. Det var under min studietid och jag visste hela tiden att jag ville tillbaka hem. Skulle jag vara en karaktär i en roman så skulle läsaren väldigt lätt betrakta mig som lite trög och färglös. Den dialektpratande karaktären. En utfyllnadskaraktär som lite avundsjukt betraktar bokens hjälte som antingen flyttat hem till byn efter ett händelserikt liv i storstan eller som är på kort visit hos sina föräldrar och passar på att för sina forna barndomsvänner berätta om livet utanför. 

Själv har jag också i vissa perioder av mitt liv haft känslan av att jag borde ha sett så mycket mer.  Att jag borde ha bott i ett annat land, att jag borde ha anpassat mig till en annan kultur, att jag borde ha talat ett annat språk, plockat apelsiner på en kibbutz, åkt med de rosa bussarna bland trumpetande elefanter, rensat fisk på en norsk fiskebåt eller serverat öl på en spansk pub. Istället har jag stannat kvar, av egen fri vilja. Undan för undan har jag börjat inse att jag har något att känna en stor tacksamhet över, att jag inte kan känna igen mig i den rotlöshet som många säger kännetecknar dagens samhälle.Nej, jag känner att jag är precis där jag skall vara, där jag vill vara och där livet vill ha mig. Jag känner en så stor glädje över att få vara här i min lilla, lilla by där dagarna går sin gilla gång, en efter en.

Jag hör ibland att det är skönt med storstadens anonymitet, men för mig ger min lilla by mig en varm känsla av att höra till. Jag värdesätter att de flesta jag möter höjer handen till en hälsning, att de flesta vet mitt namn och att många gärna stannar och pratar en stund när tillfälle ges. Det är tryggt att veta att mina barn om det behövs kan gå in i nästan vilket hus som helst längs vägen och be om hjälp.  Och jag vet att behöver vi någon gång hjälp så kommer hjälpen att finnas där. Både för att de vill och för att det hör till. Jag blir så mycket större tillsammans med människorna runt omkring mig. Jag kan så mycket mer. Det är konstigt, för vi ser ju ofta att möjligheterna är så många fler på en större ort, men så behöver det inte vara.  Jag har alltid upplevt att det har hänt massor i vår by. För samtidigt som de fysiska resurserna kanske är färre är de sociala så mycket fler. Det är enkelt att knycka tag i rätt person, det behöver inte göras så krångligt och det är enkelt utbasunerat.  

Samtidigt som det händer mycket händer det nästan ingenting här i vår lilla by. Och även det här –ingenting- är oerhört värdefullt för mig. Att det är lätt att hitta en plats där det är tyst, där det är folktomt, där överraskningarna är få, där saker är som de alltid har varit och att allt det här är helt normalt.

För kanske är det precis så som Swanberg och Jonsson skrev för tio år sedan;  ”Samtidigt som flytten mot storstäderna fortsätter att vara ett faktum, finns en parallell och en växande längtan till något mindre, något mera överskådligt. Något enklare, något som inte splittrar tillvaron utan som håller ihop. Något långsammare. Något mindre utmattande. Något obestämt som gick förlorat, en närhet kanske, inte minst till barnen. En omsorg om vardagens smånjutningar, tillgång till tid för sådant som är betydelsefullt för själen. Kanske kan denna strävan sammanfattas som en vilja till helhet i tillvaron?”

Ja det tänker jag tala om tillsammans med lite större tankar. Jag har för mig att festtal skall innehålla fina ord. Det finaste ordet i mitt tal just nu är "norm". Jenk tyckte jag skulle sätta in ordet 'suspensoar' för det tyckte han låter snoffsigt, men jag hade lite svårt med att få innebörden att passa in i sammanhanget. 

De av er som läser Kuriren känner säkert igen en del av texten. Det kallas återanvändning ...