måndag 29 april 2013

Kaninslakt

Så vad det då dags för det som jag gruvat mig för -vårt livs första kaninslakt. I och för sig finns det ingen återvändo. Man kan inte ha 24 kaniner. Eller kan och kan ...

Att föda upp och äta kaniner är mentalt en väldigt knepig sak. Om vi bortser ifrån det faktum att vi faktiskt äter djur så är ju problemet i detta fall nästan enbart det att kaniner är så otroligt söta. För ur ett miljömässigt perspektiv är det perfekt. Hela vintern har de ätit kvistar, eget hö och säd som vi får gratis. De kostar i princip inget och belastar inte heller miljön på annat sätt än genom den säd de äter vintertid.

Jag ser inte heller kaninen som ett väldigt intelligent djur. De verkar trivas helt bra med att hoppa omkring, hälsa på i varandras burar och äta sig mätta. Det känns inte fel att stänga in dem. Relatera det till exempel till grisar som är väldigt intelligenta djur, som ofta lever ett väldigt uttråkat liv, men som vi ändå gladeligen slaktar och äter upp.

Och så upplever jag att man betraktas på ett speciellt sätt när man äter en kanin. Att det är lite onormalt. Inte bara ovanligt utan även onormalt. Måhända kanske det bara är min egen känsla, men likväl en känsla. Och med barn i huset är nästan det här det svåraste.


Först ut var en kaninhane som föddes i höstas. Det var en väldigt osocial kanin , vilket gjorde saken lättare på ett sätt, men jag klarade inte av att titta. Det var verkligen inte roligt.  Jämlikhet i all ära, men visst är det skönt att ingen förväntar sig att jag skall sköta dödandet. Nu känner jag i och för sig många kvinnor som fixar det här och kanske skulle även jag, men något större behov av det har jag verkligen inte. 

Vår vanliga bibel "Husdjur för husbehov" låg uppslagen bredvid. 
I jämförelse med en höna och en kalkon är det verkligen smidigt att flå en kanin (kanske det inte heter flå?). Tyvärr gjorde vi inget av skinnet. Vi får lära oss en sak i taget. Och vad skulle vi egentligen göra av dem? Kaninväska någon?
Så fick kroppen hänga i två dagar. Ja, inte ser det ju mycket ut för världen ...
När kaninen hade styckats upp låg det 650 g prima kött på tallriken. Det hade vi verkligen inte trott när vi såg kroppen, men skelettet är ju minimalt på en kanin och fett kan man inte heller direkt tala om. 
Första kaningrytan blev med kanin i rödvin. Tyvärr blev det inte så gott. Vi intalar oss själv att det beror på receptet, inte på  köttet. Och dessbättre tror jag faktiskt att det är så. Det är bara att börja experimentera. Fick en idé att vi nästa gång det ordnas restaurangdag här i Finland kan öppna en kaninrestaurang här på Flemmingsbacken.

Så hur var köttet då? Helt ok. Inget wow än så länge, men som sagt vi måste vänja oss. Vi har ju 23 kaniner att vänja oss på innan vi får besluta om det är något för oss.






21 kommentarer:

  1. Är också kaninätare!Tycker de flesta verkar nyfikna som får höra att vi äter våra egna kaniner. Flera äldre berättar gärna om att de födde upp kaniner o sålde direkt till affären när de var barn. Angående smaken så var det svårast första gången att tycka om köttet. Mest för att vi var så medvetna om vem vi åt!Recept var oxå helt annorlunda med kryddor vi inte brukade använda. Numera lagar vi dem som en kyckling fast tillagar den längre för att få den riktigt mör. God i lergryta med vitlök o ingefära eller kokt o grillad med currysås. Barnen älskar det trots att de kelar med dem ofta. Förutsättningen för nya söta små ungar är ju att vi äter upp de stora. /L

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack! Skall söka nya intressanta recept. Har du någon höjdare får du gärna dela med dig : )

      Radera
  2. Vill ju också. Har tänkt så länge. Fegat. Samlar mod här hos er. Nu är jag åtminstone fem steg närmare... Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varsågod. Ju fler vi blir, desto mera normala kanske vi ses. Kan man ju hoppas : )

      Radera
  3. Tips: var på julmarknad på Konstindustriella högskolan i Hfors i dec. Där var det en studerande som haft en deal med staden om att de donerar citykaninernas skinn åt henne, och hon i sin tur fyllde sina egenhändigt lagade vantar med skinnet. Tycker det var ett fyndigt samarbete - win win liksom - och vantarna var otroligt sköna! :)

    SvaraRadera
  4. Va spännande!! Blir kul att följa utvecklingen.
    Sofia

    SvaraRadera
  5. Då jag bodde i Prag var det normalt att hela flådda kaninkroppar hängde på rad ovanför köttdisken. Fast var inte många gånger jag åt kanin, även om det då smaka helt gott. Och köpa kött själv vågade jag mej nog aldrig på.

    SvaraRadera
  6. Just det där med dödandet fixar inte jag heller. Har ibland varit tvungen att ha ihjäl någon kaninunge eller liten kyckling som varit sjuk, när maken inte varit hemma och HU! Min största fasa, även om jag vet att de lider så är den en ren plåga för mig. Vi hade kaniner till kött förut och det gick bra, även med barnen. Maken slaktade. Visst var det mer reaktioner kring det köttet här hemma, än annat kött vi åt, men det gick ner utan problem. Låt det koka lite längre än annat kött bara :o) Vi hade dock kelkaniner åt barnen som inte gick till slakt och som vi gjorde klart att de enbart var till kel. Vi döpte heller aldrig de kaniner vi visste skulle gå till slakt, endast moder/fadersdjuren.

    Det var en del jobb med dem men jag tyckte ändå att det var ett smidigt sätt att få mat på bordet. Hade det inte varit för att vi just nu är lite överbelamrade med jobb så skulle det klart vara ett alternativ för oss igen.

    Lycka till! :o)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att höra. Så har vi också. Några "namnkaniner" och massor med anonyma kaniner.

      Radera
  7. Jag tycker kanin är jätte gott! Men jag håller helt med att det kan vara lite gränsöverskridande för folk att höra. Förra året fick jag en kaninöronlappsmössa i julklapp av min mamma när hon var på besök här i Danmark och den har använts flitigt denna vinter må jag säga, så ta vara på skinnet nästa gång! Jag måste också säga att mina svenska vänner tyckte det var jätte hemskt/konstigt att jag gick med pälsmössa, det sade de medan vi fikade hemma hos en av dem sittandes ovanpå en av hennes många Gotländska fårfällar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det där var faktiskt en tankeställare, ha ha. Varför är ett litet kaninskinn värre än en stor fårfäll?

      Radera
  8. Jag tycker det känns urdumt att folk inte gillar tanken om att äta kanin etc, men är själv en sån! vi hade kaniner när jag var liten och min mammas farmor frågade alltid när vi skulle äta dom, och vi blev ledsna av blotta tanken. Ända sen dess har jag haft svårt att äta kanin, och nu äter jag inget rött kött alls så nu har jag det som coverstory ifall det behövs :) Fast kaninskinn har jag inget emot.
    Skulle nog ha väldigt svårt för att slakta fyrfota djur känner jag också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hon frågade antagligen så eftersom det under andra världskriget var väldigt vanligt med kaninkött... :P

      Radera
  9. Jag tycker det är jätte-modigt av dig att "utsätta" dig för att titta på slakten. Det får man ta om man skall äta kött. Jag har jobbat som styckare själv och har vanan inne, men själva slakten är svår.

    Har flera kaninrecept på lager. Ni skall inte en sväng åt Göteborgs hållet kanske? Jag vill köpa och laga!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi bor ganska långt ifrån Göteborg. I Finland rättare sagt : ) Och har du några bra recept får du gärna skicka. Börjar misströsta med våra egna. Igår stekte vi kanin i ugn och det smakade ingenting : (

      Radera
  10. Hittade ni någonsin ett gott kaninrecept? Jag har idag slaktat två kaniner och därmed avslutat mitt köttkaninprojekt tillsvidare. Nu gäller det att inte förstöra köttet :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Caj!

      Vi åt sist och slutligen inte kanin så många gånger och det recept som vi tyckte bäst om så innehöll malet kaninkött, så kanske det är lite som att förstöra köttet, men här kommer det i alla fall.

      400 g kaninkött
      2 skivor ljust bröd (eller ströbröd)
      1 dl grädde eller vatten
      1 ask (125 g) mjuk getost
      1 ägg
      4 soltorkade tomater skurna i bitar
      en nypa dragon
      1 knapp tsk salt
      en nypa svartpeppar

      Låt brödsmulorna eller skorssmulorna dra i grädden en stund. Blanda sedan i allt annat. Häll blandningen i en smord ugnsform. Stek i 200 grader i ca 30-40 minuter (beror lite på formen). Servera med sallad och ris.

      Lycka till!

      Radera
    2. Tack! Vi får se om det blir det här eller nåt annat. Jag tror de får åka i frysen först.

      Radera
  11. Vår familj har vår första sommar som kaninätare ;) och alla älskar det! Hittills har fem kaniner åkt ner i magen, den första gjorde jag som tupp i vin fast med kanin istället, blev helt ok men då kändes det fortfarande lite konstigt. Andra blev en bolognese, kokade delarna med ben plus morot, selleri, lök, salt och peppar tills köttet föll av benen, tog upp köttet och plockade loss det från benen. Sen ner med köttet i en annan gryta med lite upphettad olja, slängde i lite lök och vitlök, ett glas rödvin i grytan och ett i kocken och sen på med hackade tomater och lite av buljongen, lät det hela koka tills det blev bra, i med färska örter, åt med pasta, mycket gott! Tredje och fjärde gången vände jag bitarna i mjöl, salt och peppar, brynte runt om, flyttade över till ugnsform, vispade ur pannan med lite vatten och hällde även det i formen, in i ugnen 45 min på 150 grader, åt med ris och gjorde gräddsås på skyn, ungarna älskade det, och visst var det mycket gott men kanske ingen kulinarisk höjdpunkt men kött, ris/potatis och sås går ju alltid hem :-)) femte kaninen grillade vi häromdagen, grabben som är 8 år fixade marinaden själv :) riven vitlök och ingefära blandas med saften från en citron/lime, japansk soja, honung och lite hackad chili, marinera mellan några timmar och tre dygn. Lägg på bitarna efter hur lång tid de tar alltså, låren först sen ryggbitarna, frambenen, revben+kotlett och sist baconet som bara behöver ett par minuter, flytta delarna till indirekt grill när de har fått färg och har man en klotgrill kan man gärna stänga den ett tag :) Super gott, det blev nästan slagsmål om kaninen bland ungarna (hade gäster och grillade fler olika sorters kött). Här kommer det att bli mycket kaninkött, alla fyra barnen har vant sig trots att de två stora var väldigt skeptiska i början men efter många och långa diskussioner om vad som är bra mat provade de i alla fall och nu låter det helt annorlunda. Sen är det ju sjukt jobbigt att slakta dem men man får stålsätta sig, bestämma ett bra datum och sen bara göra det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att kanin funkar i er familj. För det är ju ett jättesmart val. Och hoppas att någon med kaninkött läser dina recept! Tack!

      Radera
  12. Har själv växt upp med släktingar som hållit kanin, med mera, och fått dem serverade sedan barnsben. Onormalt eller inte men snart blir det kanin även hos oss. ;)

    SvaraRadera