tisdag 21 maj 2013

Jag är en hemmafru

Förändringarnas vindar blåser på Flemmingsbacken. Jenk är nu inne på den tredje jobbveckan av sitt första byggprojekt som 'professionell byggare'. Han har fått i uppdrag att omvandla ett gammalt fähus/uthus till bl a en konstateljé. Det är ett projekt som passar honom perfekt och han trivs som fisken i vattnet.

Och jag har blivit hemmafru. Det är första gången på sju år som jag har huvudansvaret för hemmet. Tidigare var det Jenk och de senaste åren har vi båda varit hemma och turats om med hushållsarbetet. Och vet ni jag tycker det är så roligt! Roligt att med tvättkorgen under armen möta honom när han kommer hem på lunch. När han ser mig brukar han tuta en trudelutt och hjärtat spritter till i mitt bröst. Roligt att göra kvällsmat tills han kommer hem, hungrig som en varg. Roligt att planera veckans matsedel. Roligt att hoppa på cykeln och hämta dottern från skolan. Roligt, roligt, roligt! För att det känns meningsfullt och för att ingen kräver detta av mig. Maten behöver inte stå på bordet när han kommer hem, men jag vill!

Och jag känner att något någonstans gick fel ...
Mitt i all jämställdhetsiver och feministiska diskussioner hände det sig att de ursprungligt kvinnliga sysslorna; ta hand om hemmet, städa, koka, tvätta ... blev något vi ville undvika. Något fult, något oönskat, något tråkigt, något tufft, något negativt. Och i och med att hemarbetet blev en boll som skulle rullas mellan såväl kvinna som man utan att någon egentligen ville ha den, eller skulle tillstå att de ville ha den gick statusen och stoltheten i sysslorna förlorade.

I min bok "Kvinnor och Kakor längs Kyro Älv" märkte jag att många 80- och 90-åriga kvinnor med en stor värme och stolthet talar om hur de fostrat sina barn, hur de skött sitt hem, hur de värnat om familjen. Något som var deras lott och som gjorde deras liv meningsfullt. Hemskt, kanske vi moderna kvinnor tycker. Hade de inte mer än så? Skulle de enbart finnas till för någon annans skull? Levde de sina liv på någon annans villkor? Var det faktiskt så? Är det något vår tankevärld konstruerar i efterhand?

Som jag berättat, håller vi på med att byta tak på vårt uthus och en kväll hittade jag en låda full med gamla tidningar. Förstrött bläddrade jag genom en Husmodern från år 1943 och min blick faller på en liten ruta med rubriken Dagens bästa stund. 

Dagens bästa stund är middagsmålet, säger fru Anna Berg, en duktig 
husmor med 4 barn, som sköter sitt hem själv. 
Klockan fem brukar vi äta, och det är den enda gången på dagen, som hela

familjen får vara tillsammans. 
Då har min man kommit hem från arbetet, de tre äldsta barnen, som går i skolan, 
har varit ute och lekt och brinner av iver att berätta om alla sina märkvärdiga öden under dagen, och den minsta ligger snällt och sover. Lugnt brukar det inte precis gå till vid vårt middagsbord, när alla pratar
i munnen på varandra.


Men jag njuter var gång lika intensivt av att se dem alla omkring mig så glada och friska. 

Det är den bästa lön jag kan tänka mig för jobbet vid spisen och tvättbaljan. 

Visst är det viktigt med jämlika förhållanden. Det är inte det som är min poäng, men jag vill återskapa glädjen i  vardagen och i hemmet. För jag tror att många vill känna igen "idyllen" i texten ovan. Att vi vill äta tillsammans, njuta av varandra, hinna prata och hinna känna tacksamhet. Istället är vi mest trötta. 

Just nu är jag hemmafru och jag tänker ta mig tusan passa på och njuta. 



24 kommentarer:

  1. :) har ett inlägg på hälft om hur det är att vara en feministisk hemmafru, för det är precis det jag är! Ibland känns det lite ensamt bara, känns som att andra antingen skiter i det där med jämlikhet, eller så skiter i att få familjen att funka och verkligen satsa på att vara tillsammans och dela på arbetet och i stället jobbar båda vuxna i familjen utan att det kanske är det bästa för familjen som system. Kul att se att det finns andra som tänker liknande som vi!

    För oss är det viktigaste att vi som familj har det bra, att vårt system fungerar, inte att vi platsar in i nån mall som politikerna eller samhället försöker pressa oss in i (jag har varit gratis hemmafru i många år nu - skulle jag vara ute efter pengar och bidrag och gått dit som samhället o pengarna styrt så hade jag varit ute i arbetslivet och vi alla i familjen hade mått dåligt). Jag tycker nånting har gått snett när man inte sätter pris på allt oavlönat "kvinno"-arbete som görs i hemmen, fast det är väl iofs inte nåt nytt att man tycker så - det har väl alltid varit rätt så lågstatus.

    Som vi ser det gör vi båda vuxna precis lika mycket arbete, vi gör bara olika sorters arbete. Fram för fler valmöjligheter tycker jag, och för större uppskattning för ett välfungerande lyckligt hem!

    SvaraRadera
  2. Vilket bra och viktigt inlägg!! Jag håller helt med dig. Viktigt att inte lägga någon (negativ) värdering i de där sysslorna som får hemmet att rulla, de där sysslorna som det inte finns någon ände på. Just eftersom vi kan räkna med att de kommer hålla på till våra dödedagar (vi kommer alltid behöva äta mat, ha det hyfsat hygieniskt omkring oss, vara någorlunda hela och rena etc) så borde man ju verkligen försöka skapa lite glädje och stolthet i att utföra de sysslorna. För va tråkigt det blir annars tänker jag! Tack för att du satte igång lite tankar hos mig...
    /Från en som drömmer om att vara hemmafru även efter att föräldraledigheten är över... Kram!

    SvaraRadera
  3. Familjeliv hade ett helt program om det här för en tid sedan på radion. Kan bara säga: loved it! Jag skrev det här för några månader sedan: http://www.lapatiperradelnorte.blogspot.fi/2012/11/feminism-och-lycka.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad bra skrivet! Håller helt med. Det är ett intressant ämne att diskutera, men man får vara beredd på att få en knäpp på näsan om man sticker ut den

      Radera
  4. Hej,
    ja visst är det ett nöje att i lugn och ro sköta hemmasysslorna. Alla i familjen mår bra av att någon är hemma. Det är världens viktigaste jobb. Man mår själv bra av att göra det bra. Tyvärr är det inte alla förunnat. Trevlig sommar, ö. Anna från Karleby

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det är inte alla förunnat. Jag känner mig tacksam. Samtidigt är det kanske just det att det inte funkar för alla som höjer statusen på dagens hemmafruar. Synd att det är orsaken, men bra att det börjar värderas bättre.

      Radera
  5. Så glad jag blev av att läsa det här inlägget! :D

    SvaraRadera
  6. Tror det har en hel del med samhällsklimatet att göra. Idag lever vi i ett hyfsat jämnlikt samhälle där både kvinnor och män yrkesarbetar och relativt få kan leva på att bara en av föräldrarna i en barnfamilj jobbar. Detta skapar en stress och på något sätt är det ofta kvinnan som får ta eller tar själv det största lasset hemma och alltså dubbelarbetar mer än mannen (ofta men inte alltid). Självklart är det då lugn och ro man känner när man kan välja enbart det ena jobbet och då står såklart hem och familj närmast i val. Så känner åtminstone jag själv. Jag skulle gladeligen göra det valet (åtminstone delvis) om jag hade ett val.. tror jag.

    Jag har ju även hört en mängd historier om kvinnor som kände sig otroligt trängda, undanskuffade och uttråkade av sitt hemmafruliv så det finns nog båda sorter.

    Idag har vi ju även pensionen att tänka på som är en mycket viktig detalj, men om alla pusselbitar skulle kunna få falla snällt på plats där både nutid och framtid fick plats så skulle även jag göra hemmavalet en tid.

    Ha det gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. När jag sade upp mig och startade eget företag och på så vis började jobba mindre slog tanken mig en dag när jag gick hemma i trädgården -Varför har jag inte gjort detta tidigare? Men jag skulle inte ha varit klar/mogen att göra det tidigare. Tidigare var jag en mamma som snabbt ville på jobb för att jag tyckte det var jätteroligt att jobba och visa framfötterna. Så allt har sin tid. Och inget är bättre än det andra. Bara man känner efter och gör som det känns bäst.

      Sedan det där med pension. Jag är tyvärr så pessimistisk så jag inte tror att det finns någon pension för oss att få när den dagen kommer. Vi måste fixa det på eget sätt. Dels känns det lite dumt att arbeta för pensionen nu när jag dessutom inte vet om jag kommer att bli pensionär. Jag kanske dör nästa år. Och då vill jag ju inte ha tillbringat hela mitt liv med att jobba. Eller så vill jag plötsligt jobba som pensionär och kör upp till max på äldre dagar. Den som lever får se.

      Radera
  7. Aaahhh, så bra skrivet. Jag var ju hemmafru ett par år och tyckte precis som du att det var roligt. Kanske just därför att jag kände att ingen krävde det av mej. Jag hade ett val. Fast jag hade en massa jobb som skulle göras var det ändå en kravlös tillvaro. Ha det bra, Pia

    SvaraRadera
  8. Åh, vad fint skrivet om hemmafrulivet! Är själv sk hemmafru och jag njuter och uppskattar också det liv jag lever just nu. Jag njuter av att kunna få vara tillsammans med mina barn och att de stora barnen kommer hem till ett hem som inte är tomt. Jag tycker att det känns bra att kunna sköta hemmet på dagtid så att både min man som arbetar och jag själv inte behöver syssla med det på kvällarna.

    Jag tycker också att det är synd att arbetet som faktiskt finns i ett hem och med att ta hand om barn har fått så dålig status och ses som något onödigt, något hobbybetonat som måste ske på kvällstid och på helger. Tycker att det är synd att allt som räknas i vårt samhälle är tillväxt och måste vara mätbart. Tror att det finns sånt som inte går att mäta men som ändå spelar en stor roll för samhället och individerna i det långa loppet. Tyvärr är det ju så att det inte är så många som kan ägna sig åt hemmalivet - det går inte ekonomiskt helt enkelt - vårt skattesystem är inte utformat så att det går att försörja en familj på en lön. Läste någonstans att i Sverige är vi unika som har drivit den individuella beskattningen så långt att den inte alls tar hänsyn till försörjningsbörda. Det spelar ingen roll om pengarna ska räcka till ett barnlöst par eller till ett par med 10 barn!

    Tack för en fin blogg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker också det är en lyx att kunna göra vardagssysslorna lite nu och då så att de inte sparas till kvällar och helger. Men det är svårt att känna att det jag gör är legitimt och ok. Känner ändå att jag borde göra något som bidrar till just ekonomisk tillväxt. Svårt att komma ur det där!

      Radera
  9. En fråga bara. Varför är detta självklara sysslor för just kvinnor? Om du tycker det,så känns det som att du utgår från att alla kvinnor har detta "inom sig" enbart för att en är kvinna.på.60-talet talade man om "integration" för kvinnor i arbetslivetI.dag är det en självklarhet.Det var inte länge sedan det alltså inte ena var ett alternativ för kvinnor att arbeta. Hemmet var mer eller mindre en påtvingad arbetsplats, annars var man "en dålig mor/fru". Med detta som bakgrud,känns det lika självklart och roligt att vänta på din "karl" med skrikande barn runt benen och tvätt under armen?

    Tips. Lyssna på Maria Svelands sommarprat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har väl aldrig påstått att de är självklara sysslor för enbart kvinnor. Och om det uppfattas så ber jag om ursäkt. Min man har i många år haft huvudansvaret för dessa sysslor i vår familj (medan jag gjorde "karriär")och det funkade lika bra.

      Det är sällan förändringen i sig som är dålig. Det som är farligt är att man i förändringen samtidigt förlorar saker av värde. Att det som fanns tidigare inte längre är lika mycket värt. Att det är sämre. Har sämre status. För i det ursprungliga finns det ofta saker som är bra trots att helheten förändras.

      Men jag håller fortfarande fast vid att de kvinnor jag pratat med vanligtvis har känt en stor stolthet över vad de gör och gjorde hemma. Och jag håller fast vid att det för mig känns bra att vara hemma just nu. Och som många skriver är det något som känns bra även för dem och då är det väl ... bra?

      Sedan kan jag inte låta bli att tänka att det kanske beror på att jag aldrig har haft skrikande barn. Tur för mig. Och för min man.

      Radera
    2. Hej!
      Så trevligt att du berättar hur det känns att vara hemma och att du tycker det är viktigt!! Bravo!!

      Radera
  10. Å vad härligt. Är åxå hemma. :)

    SvaraRadera
  11. Hej!
    Vilken härlig blogg, tur att jag hittade hit! Går själv i liknande tankar, att lämna ekorrhjulet och stanna hemma och ta hand om hem och familj. Känns som om vi alla skulle få så mycket mer livskvalitet av det.

    Mest oroar jag mig för det ekonomiska, vi har nog räknat att vi skulle klara av det, men om något oväntat inträffar... Känner mig lite ansvarslös att lämna ett fast jobb med tre små barn, i dessa tider då jobb inte är någon självklarhet. Å andra sidan känns det som ett ansvarsfullt val att satsa på det viktiga i livet. Hjärtat säger en sak, förnuftet två :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att ha dig här. Välkommen. Ja, visst går man lätt och tänker på om något oväntat inträffar och man behöver extra pengar. Men det oväntade kan ju även innebära att man mitt i allt dör. Och då hann man ju aldrig vara hemmafru. Även det lite synd.

      Radera
  12. På kvinnodagen 8 mars, går allt tal om jämställdhet ut på, att alla skall ha en ställning i yrkeslivet, alla skall ha "egen ekonomisk trygghet" och göra karriär på "manligt'' sätt. Det är den manliga normen som gäller den 8 mars. Detta trots att manslivet ofta är bedrövligt i sin ensidighet, sina värderingar, sitt svineri...

    Förfärande exempel på sådan ensidig, manlig syn produceras i Jämställdhetskommittens (JK) SOU 82:18 där man i början så liberalt säger (sid 50) ”Jämställdhet är en förutsättning för att kvinna och man som enskilda personer skall kunna välja utbildning och livsform utifrån intresse och fallenhet''.

    Men verkligheten bakom dessa vackra ord är, att det fria valet styrs helt av den MANLIGA NORMEN - alla skall arbeta alltid, och barnen, "förvärvshindren", lämnas bort. Allt annat bestraffas, ekonomiskt, psykiskt ...

    De människor som visar "intresse och fallenhet" för traditionellt kvinnliga värden, att vårda egna o inte bara andras barn, tycker inte, att de kan utöva detta intresse jämlikt. För dem finns ingen valfrihet, ingen solidaritet, ingen tolerans.

    JK nämner vidare, att familjer i snitt har 1,7 barn nära varann i ålder och säger sen i sin manliga enfald: ”Omsorgen om små barn är således koncentrerad till en relativt kort tid av en människas yrkesliv och borde därför rimligen inte tillåtas ha de negativa effekter för ett långt yrkesliv som den har i dag.''

    Det man är angelägen om är -den manliga- karriären, inte barnen, inte ungdomsproblemen, inte att barn skär sig och begår självmord och inte omöjligheten för vissa att "utvecklas efter intresse och fallenhet''. Från JK får vi i stället höra: eftersom ni föräldrar numera har få barn under kort tid, skall ni inte slösa tid på att vårda och fostra dem alls, för livets mening finns i yrkesarbetet. Därför får vården av egna barn inte ta tid från karriären - den manliga. Jämställdhet är något manligt - knulla och arbeta, ge fan i konsekvenserna, barnen - förvärvshindren.

    Nu är det många, som tycker tvärtom. Att just eftersom barnen är små en kort tid, måste man få ägna sig åt dem då. Många, som inte anser, att den manliga normen skall gälla i allt. Många som sett jämställdhetshysterin inskränka livet, som blivit stress o tvång o lett till en amputation av livets mening och högsta värden. Många som betraktas som osmarta dumbommar som inte vet sitt bästa. För alla dem är talet den 8 mars om kvinnors jämlikhet, om rättvisa o solidaritet en förolämpning och ett grinande hån.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Krister. Du kläder problematiken i ord som jag inte kunnat skriva själv och uttrycker tankar som för mig till en del även är otänkta. Ord och inga visor. Alltid intressant att höra vad ni tycker!

      Radera
  13. Jag tror att hemmafrun kom iom att vi blev bofasta och började leva i bondesamhället. I jägar-samllarsamhället var det rimligtvis så att kvinnor och barn som var stora nog att delta samlade och att männen jagade. Själv har jag valt att kalla mig hemmafru trots att jag är sjukskriven av psykiska skäl. Jag har, kort sagt, valt att vända något negativt till något positivt. Och det skall ju vara just ett val. Varför är det ok att vara beroende av låneinstitut, arbetsgivare och skattebetalare men inte av sin sambo/make?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet du det där var det bästa jag hört på länge. Jag litar mer på min man än någon annan och skall tänka att jag hellre är beroende av honom än av banken. Bra tänkt!

      Radera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.