Potatistalko med David Brown

Min pappa är bonde. På heltid. De bor en liten bit ifrån oss och vi har vårt potatisland tillsammans. Varje år hjälps vi åt att både sätta potatis och ta upp potatisen. Till vår hjälp har vi alltid pappas gamla trotjänare David Brown. 

Säga vad man vill om min pappa, men han har aldrig fallit i köphysterin kring jordbruksmaskiner. Nej, trots att han har rätt så mycket mark sitter han gladeligen år ut och år in på sina gamla skördetröskor, använder sina begagnade såmaskiner eller konstruerar en egen harv. 

När jag var lite tyckte jag att hans maskiner var de vackraste i världen. Och idag är jag stolt över att han använder det han har. För även jordbruksmaskiner och traktorer har karaktär. Tycker jag i alla fall. 

All komfort är som bortsopad och lampor och stoppknappar saknas, men David Brown har karaktär. Det krävs ett speciellt handalag för att köra den. 

Min farfar köpte David Brown 1969 och då var den sprillans ny. Det här är den traktor som funnits med under hela min barndom. Visst har min pappa även andra traktorer, men det här är Lill-David. Punkt slut. Otaliga är de timmar som jag tillbringat på traktorn. Först bredvid min pappa (vi hade en liten kudde ovanpå verktygslådan som jag kunde sitta på. Sedan satt jag timme ut och timme in och hackade sockerbetor. Många översvämningar har den här traktorn tagit oss över. Som liten brukade pappa sätta en gammal potatislåda bakpå där jag och mamma satt genom vattenmassorna. 

Och potatissättaren... Ja, den har vi i bolag med min 86-åriga morfar. Det är alltså samma maskin som användes redan när min mamma var liten. Vissa saker kommer och går, men ordentliga grejer de består.