Min blomfilosofi

Det mesta som odlas här på gården går av naturliga skäl att äta. Jag tycker även mycket om blommor, men när det kommer till mina blomrabatter är min filosofi -Det som vill växa, får växa. Kanske inte så att jag direkt välkomnar ogräset, men jag kör på blommor som växer av hjärtans lust utan att behöva desto mera omvårdnad.

På våren går jag ofta och tänker att jag måste hinna, jag måste hinna ... rensa blomrabatten. De flesta åren hinner jag inte. Och då blir jag så glad när jag efter någon månad ser att den är hur fin som helst, trots att jag inte hann.

Det är absolut en av fördelarna med att bo i ett gammalt hus med en gammal trädgård. Att allt symmetriskt och välansat automatiskt går bort. Nej, det vildvuxna, lummiga och otämjda passar så mycket bättre. Vem vill inte egentligen vara otämjd och vildvuxen istället för symmetrisk och välansad?

Och det är väl så med det mesta i livet som man stressar upp sig över, att det inte sist och slutligen spelar så stor roll om det blir gjort eller inte. Hemskt eller hur? Jag minns ett år för flera år sedan när sonen skulle fylla år. Jag hade satt mig den på att jag skulle tvätta alla fönster i glasverandan och huset innan kalaset. Vad skulle svärmor säga över våra skitiga fönster? Kvällen före kalaset satt jag och smågrät över att verandafönstren inte hunnits med. Kalaset kom, kalaset gick, trots skitiga fönster. Och vet ni, fönstren blev inte tvättade den sommaren heller. Inte ens till nästa års kalas. Och finfint gick det! (Nu är de dock tvättade måste jag få tillägga. Fast varför känner jag egentligen att jag måste skriva det? Men det är de i alla fall.)