torsdag 13 juni 2013

Kvinnlig självkänsla nu

I tisdags hörde jag en radiointervju med Catharina Stackelberg som blivit vald till årets affärskvinna. Grattis! När jag lyssnade till henne kände jag att det säkert var ett klokt val. Hon förde fram så många saker som jag skulle skriva under på vilken minut som helst.

a) hon skulle hellre bli vald till årets affärsperson istället för årets affärskvinna
b) hon är i många fall tveksam till kvoteringar
c) hon har aldrig känt att hon blivit diskriminerad på grund av sitt kön, eftersom hon aldrig tillåtit sig tänka att hennes kön är en nackdel
d) hon har full respekt för de kvinnor som väljer att stanna hemma och är glad att det valet finns, men påpekar samtidigt att det är i de flesta fall är omöjligt att få båda -karriär och tid hemma med barnen.

Det som hon även förde fram och som jag inte tänkt på tidigare, men där jag även tycker att hon har en poäng är att hon delvis håller med jantelagen "du skall inte tro att du är något". -"Du måste verkligen hålla dig ödmjuk och stå med fötterna på jorden. Så fort det börjar stiga dig åt huvudet får du stryk!"

När jag lyssnade till Catharina började jag tänka på en krönika som jag skrev för något år sedan. Krönikan handlar om kvinnlig självkänsla och har du lust att läsa så kommer den här.

Kvinnlig självkänsla nu!

Kvinnlig självkänsla handlar om hur vi kvinnor ser på vårt eget värde. Det har ingenting med hur männen de facto uppfattar oss eller hur vi blir behandlade ute i samhället. Kvinnlig självkänsla handlar om de signaler vi som kvinnor ger åt varandra och som i sin tur påverkar den bild vi kvinnor har av oss själva, vår stolthet och vår förmåga att prestera. Ibland tycker jag att den kvinnliga självkänslan är under all kritik och därför tänker jag ta tillfället i akt att som den kvinna jag är i bästa terapeutisk anda använda min krönika till att gnälla lite på andra kvinnor.

-Kvinnor rösta på en kvinna, var ett budskap jag ett flertal gånger hörde under den gångna presidentvalskampanjen. Exakt var fanns jämlikheten i den uppmaningen, om jag får fråga? Lek en stund med tanken att en manlig kandidat i en kampanj öppet skulle gå ut och uppmana män att rösta på en man. Vilket ramaskri det skulle bli. Så varför är det då okej att som kvinnlig kandidat göra detsamma. För att vi kvinnor måste hålla ihop? För att vi är i underläge? För att vi kvinnor är svagare än männen? Det är vi inte. Inte jag i alla fall.

Jag orkar inte längre höra hur jag som kvinna automatiskt har ett sämre utgångsläge i arbetslivet. För det har jag faktiskt aldrig upplevt att jag har. Jag orkar inte läsa fler rubriker av typen ”Visst kan även flickor” på seminarier skapade för kvinnor, om kvinnor, av kvinnor.  Var finns den kvinnliga självkänslan i begreppet flicka? Jag vägrar känna att mitt medvetna val att vara hemma mer med barnen gör mig till en förlorare. Och jag köper inte att jag som kvinna är tvungen att jobba som en och en halv man för att min insats skall räknas. Det behöver jag inte. Jag behöver göra mitt bästa, mer än så kan jag inte. Inte ens om jag är man.

Och vem är det som berättar dessa sanningar för mig eller sätter rubrikerna på de seminarier jag som kvinna förväntas gå på? Jo, ofta är det andra kvinnor. Många gånger är det samma kvinnor som även för mig proklamerar att vi kvinnor bör hålla ihop. Varför känner jag då att det i de flesta fall är männen som låter mig lyckas? Att det är männen som kommer fram och frågar hur det går och som visar att de ser mig när jag gör något bra. De flesta kvinnor ser tysta på. För något år sedan blev jag nominerad till årets österbottning med bild på första sidan i tidningen och allt. Vad glad jag blev! Jag blev inte uppblåst eller högfärdig utan glad över att någon hade tänkt på mig och känt sig manad att föra fram mig som kandidat. Samma kväll som min bild prydde första sidan i tidningen var det gympakväll i byn där jag bor. Tjugofem kvinnor samlades för att i en timmes tid flåsa och svettas tillsammans. Inte ett ord. Inte en enda nämnde att de sett mig i tidningen eller att det var kul att jag hade nominerats. Och plötsligt var jag inte längre glad och stolt över nomineringen. Nej, jag hade börjat skämmas. Jag skämdes för att jag trodde att jag var någon, för att jag tog så mycket plats och för att jag stack ut. 

Vem skryter en kvinna för när det går bra? Tillsammans med några kvinnliga vänner har jag startat 'klubben för inbördes beundran'. På samma sätt som vi pratar kring livet med alla dess problem och vedermödor är det i vår klubb okej att rakt ut berätta när det går jättebra. När jobben rullar in. När stoltheten över oss själva nästan gör så att vi spricker. När glädjen över att lyckas får tårna att kröka sig. Då gläds vi tillsammans samtidigt som vi sporrar varandra att ta för oss mer av livet.


Missförstå mig inte. Visst är även jag för jämlikhet mellan människor. Att varje människas tanke och åsikt bör behandlas med respekt och att lika lön för lika arbete är en självklarhet. Men jag tror inte att mera jämlikhet skapas genom att peka på problem. Jag tror att mera jämlikhet skapas när vi  jobbar med den kvinnliga självkänslan, när varje kvinna besitter känslan av att det är självklart att synas och att ta för sig. Inte i egenskap av kvinna utan i egenskap av människa.   Jag tror starkt på att vi skall skrika ut möjligheterna, visa på fördelarna och skapa glädje och stolthet.   Alla kan, kvinna som man. 

Krönikan har tidigare publicerats i Kuriren

3 kommentarer:

  1. Vad synd att ingen tar den här diskussionen. Inte ens på bloggen!

    Otroligt bra krönika! Den är guld värd och ack så sann. Är det faktiskt ingen som har något att säga om detta?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är faktiskt själv lite förvånad. Trodde nästan det var något fel med kommentarsfältet. Efter att jag hade in krönikan i en tidning så kom det fram en del okända kvinnor och tackade. Det som var intressant var att det var äldre kvinnor som tackade. Så kanske de känner av det bättre än vi yngre?

      Radera
  2. Det här var det bästa jag läst på länge!

    SvaraRadera