En liten plastig seger

Ni kanske minns att jag ifjol vid den här tiden uppmanade till bokplastupproret? Jag var helt enkelt så innerligt trött på detta eviga bokplastande, som jag faktiskt i de flesta fall inte ser någon nytta med. Ja, om boken skall ges vidare till någon annan elev. Nej, om den skall slängas efter läsårets slut. Jag tror att mycket plastande helt enkelt sker av gammal vana.

Nu var jag ju inte själv då heller så värst upprorisk. Det enda jag gjorde var att till yngsta dotterns lärare sända en lapp där jag skrev att vi beslutat att endast plasta fleråriga böcker. I år kom dottern hem från skolan och berättade att de hade fått nya böcker att plasta. Hennes lärare hade dock kommit fram till henne efteråt och sagt att hon inte behövde plasta böckerna om hon inte ville. Hon kunde sätta papper på om hon ville, men det var inget tvång. Jippiii! Nu var dottern helt nöjd med att vara utan, eftersom läraren även sagt att det var ok.

De två äldsta barnen? Jag har köpt hem bokplast, men sagt att jag är ytterst (!) ovillig till att plasta i tid och otid. Jag vet inte riktigt vad som har hänt? Hittills har jag bara behövt plasta en bok och vad jag vet har de inte plastat själva (undrens tid är dock inte förbi). Jag tror faktiskt att även de gör en liten egen tyst revolt mot bokplasten. Gullungar!