måndag 19 augusti 2013

Ett pipande ägg

Jag och Jenk har varit med om något helt fantastiskt. Låt mig berätta.

För några dagar sedan kläcktes vår sjunde kull kycklingar för sommaren. Den här gången fick vår silkeshöna åtta kycklingar, vilket är rekord för oss. Efter att hönan och kycklingarna hoppat ur redet låg tre okläckta ägg kvar. Det här är inte något ovanligt. Alla ägg blir inte till kycklingar punkt slut. Eftersom redet var ett av de redena dit andra hönor även har tillgång tänkte jag att jag snabbt måste flytta på äggen så vi inte blandar ihop dem med nyvärpta ägg.

När jag tog i äggen och precis stod i beråd att slänga iväg dem in i skogen hörde jag att det pep i ett av äggen. Jag trodde knappt mina öron. Vi tog ägget och lade in det till hönan, men hon kunde inte bry sig mindre. Varför bry sig om ett ägg när man har åtta duniga kycklingar att se efter. 
Så Jenk tog resolut och öppnade ägget. Inuti fanns det en hel del blod, vilket jag tyckte var konstigt. På äggskalen efter nykläckta kycklingar brukar det nämligen aldrig synas minsta bloddroppe. Vi trodde verkligen att det var något fel på kycklingen. Men pep gjorde den så hjärtskärande så vi försökte sätta in den till hönan för att kolla om pipet skulle starta några modersinstinkter. Det gör det ju sällan in djurens värld och hönan började hacka på kycklingen.

Jaha, vad gör man då? Vi tog kycklingen och bäddade in den i bomull och placerade den under en vanlig skrivbordslampa inne i duschen. Ja, ni ser säkert knappt vad bilden ovan föreställer och det gjorde inte vi heller. Kycklingen var helt i fosterställning och väldigt våt och geggig. Men när man rörde om den så pep den.

Så fick den ligga i några timmar och torka upp. 

Jag hade läst en bok om en kvinna som hade svalungar i sin bh. Jenk tyckte inte det var någon bra idé.

Problemet var nämligen den att kycklingen hade öppnat sina ögon och börjat röra på sig. Den behövde ett större utrymme. Än hur gulligt det låter med att föda upp ett djur helt på egen hand är det något jag egentligen är emot. Jag tycker att djur skall vara med sina artfränder. Punkt slut. Det mår alla bättre av. Jag menar, skall vi ha en ensam kyckling i duschen? Hur roligt är det för den? Man kan ju även dö av ensamhet ...

Så vi bestämde oss för att än en gång sätta ut den till hönsmamman. Det fick bära eller brista. Vi visste ju inte ens om kycklingen var frisk. När kycklingar kläcks sväljer de en del av äggets innehåll, vilket gör att de klarar sig utan mat i några dagar. Det visste vi inte om den här kycklingen hade gjort och i värsta fall svalt den alltså långsamt ihjäl. 


Vi klappade den försiktigt på huvudet, önskade den lycka till och satte in den till de andra. Natten kom och vi hoppades på det bästa. På morgonen när jag med tvekande steg närmade mig hönsburen och räknade in kycklingarna var de ... nio stycken!  Den hade överlevt. Den hade blivit en dunboll som alla de andra. Det enda spår som fanns kvar var lite, lite bomull på ena vingen.

Den första dagen märktes det att den var yngre än de andra. Den stod mest och betraktade. Men nu är det full fräs på kycklingen. Tänk, vi har räddat livet på en kyckling och det känns så bra!

6 kommentarer:

  1. Så fint att läsa :)
    /Jenny

    SvaraRadera
  2. Åh, vilken dramatik! Jag blev nästan lite tårögd.

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Hej.
    Blev glad av att läsa detta :)
    Tack för en fin berättelse :)

    SvaraRadera
  5. Vilken solskenshistoria! Underbart! H. Anna

    SvaraRadera
  6. Vilken fin berättelse, så roligt att läsa!

    Kram på dig,
    Eva

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.