torsdag 10 oktober 2013

Jävla cancer

Oktober. Rosa bandet. Bekämpa cancern tillsammans. Stöd cancerforskningen. Bra

Köp rosa produkter. Stöd cancerforskningen. Nja. Hur många rosa produkter innehåller tvivelaktiga ämnen? Hur mycket är rosa bandet sist och slutligen en marknadsföringsploj? Rätt så mycket skulle jag vilja påstå. Vill du stöda, ge pengar.

Vi har mycket cancer i vår släkt. Kanske framför allt bröstcancer. Att jag skall insjukna i bröstcancer och kanske dö på kuppen är något som hela tiden finns med i mitt framtidsscenario. Inte så att jag oroar mig varje dag. Men ibland. För oroa sig skall man inte heller. Då kan de negativa tankarna slå rot i en. Och det är förkastligt! Som om jag skulle kunna hejda mig när ångesten får fart ... Då känns det extra svårt när någon påstår att man själv kan orsaka sin cancer genom att dra till sig negativ energi. Jag menar, om jag plötsligt oroar mig för att få cancer, ja då stressar jag ju upp mig ännu mer för att jag oroar mig över det. För det är ju inte bra. Har jag hört.

Så bestämmer jag mig för att gå regelbundet på mammografi. Betala själv. Tänka att det är en billig livförsäkring. Känna mig mera trygg. Ända tills jag läser att "Den enda bekräftade orsaken till cancer, enligt American Cancer Society, är strålning". Och mammografi är strålning. Så får jag dåligt samvete för det. Men dåligt samvete skall man inte ha. Nej, glad skall man vara. Positiva tankar skall man tänka. Istället läser jag att jag borde använda en testosteronkräm och så länkas jag direkt till en sida där jag kan köpa denna kräm.

Och jag som är så dålig på att smörja mig. Läser halvhjärtat igenom instruktionerna och blir inte mycket klokare. Under olika dagar i månaden skall jag använda si och så mycket kräm.Jag läser även att jag enkelt kan göra ett test hemma för att kolla min testosteronhalt i blodet. Testet skall jag sedan skicka till ett laboratorium. Enkelt? Kanske enkelt att göra, men för mig oerhört svårt att komma mig för. Åh nej, jag orkar inte. Jag känner att jag borde läsa in mig, lära mig, hålla mig uppdaterad. Men jag orkar verkligen inte. Så då kanske jag får skylla mig själv. Eller lita på någon annan.

Men vem skall man då lita på? -Åh, om det skulle gå att hitta ett botemedel mot cancer! är det många som tänker. Perfekt! Helst något förebyggande. Igår när jag satt i bilen hörde jag om vaccinet HPV som skall skydda mot cancer i livmoderhalsen. Ja, vaccinet har ju funnits en tid, men nu har det bestämts att alla unga flickor skall erbjudas vaccinet i skolan. Och så intervjuade de en kvinna som var så glad över detta. Som berättade att de i hennes släkt hade jättemycket cancer och att hon nu skulle vaccinera sin dotter för att kanske minimera hennes risker att insjukna och dö. Hon hade flera väninnor som hade vaccinerat sina döttrar och ingen av dem hade lidit av några biverkningar. Och jag blev varm i hjärtat.

Direkt efteråt skulle naturligtvis motståndarsidan säga sitt och även de hade argument som jag köpte. De är ju även som jag känner det "ofta betydligt ettrigare i sin debatt". De för fram hur det mörkläggs, hur det profiteras och hur det är verkningslöst. Och man blir så rädd! På kvällen fortsatte diskussionen med några väninnor och en berättade att hon även varit för vaccinet men att hon nu via FB hade fått ta del av så mycket negativ information om en mängd olika biverkningar att hon ändrat åsikt.

Och det är då jag blir så ledsen. Du måste lita på dig själv, sade hon. Man måste söka sin egen information. Men jag orkar inte! Jag vill inte att detta skall behöva vara nödvändigt! Jag vill kunna lita på finska staten/på läkarna. Lita på att de med sin expertis vet och att de vill mig väl. Jag vill inte behöva förlita mig på Linda som söker egen information på nätet och skriver insändare på FB och i lokala tidningen. Inte för att jag inte tycker att hon gör ett bra jobb. Vi måste våga ifrågasätta. Utan för att jag vill kunna känna att saker och ting är som de borde vara.

Vem vill mig väl? Någon?

Jävla cancer! Lite halvhjärtat trycker jag på mina bröst och tänker att nej inte var det något där denna gång heller. Men jag känner mig aldrig, aldrig riktigt säker.

16 kommentarer:

  1. Linda Lillqvist10 oktober 2013 10:33

    Ja, det är just sådär! Så har vi tänkt många, många gånger också. Man är utlämnad till att förlita sig på sig själv och vet inte vem eller vad man vågar lita på mera. Alla verkar i slutändan ändå bara vara ute efter ens pengar på något sätt. Man borde vara insatt på alla områden för att kunna bedöma huruvida de som utger sig för att vara experter verkligen vet vad de pratar om. Och det skrämmande är att det gäller precis allt...

    SvaraRadera
  2. Tyvärr är det så här det ser ut med alla experter. Läste Naturkunskap på KOM-Vux för ca 15 år sedan. Då sade min lärare något jag tog till mig.. Ta reda på vem som beställt och betalat forskningen som har gjorts. För man letar efter olika saker... beroende på vad man vill få fram.. Men vem sjutton orkar och kan ta fram det. Men tanken slog rot hos mig. Bästa sättet ÄR tror jag att regelbundet känna igenom sina bröst för att lära känna vilka knöligheter som alltid finns. Då först känner man om något nytt/annat dykt upp. Så har jag alltid gjort och som tur är, de knölar jag känt och sökt för, har varit ofarliga vätskefyllda cystor.

    SvaraRadera
  3. Nu har du satt ord på mina tankar - igen! Tack

    SvaraRadera
  4. Jag har gått igenom den stora krisen att inse att många är totalt felinformerade om det mesta, framförallt då det gäller kost och hälsa. Jag känner helt som du, skulle inte orka, vill inte veta, kan inte någon annan sköta det här...men det går inte längre, det finns för mycket lättillgänglig information där ute som pekar på raka motsatsen till det som många experter förespråkar. För tillfället är jag övertygad om att bästa motståndet mot cancer ligger i ett stabilt blodsocker, utan näring kan de där jäklarna inte föröka sig. Och sen gör jag så gott jag kan av resten av informationen. HPV-vaccinet kommer inte att komma nära min dotter, blir helt matt av att läsa hur de tänker börja vaccinera i skolorna - tänk om hon en vacker dag kommer hem och säger att de sprutat in den där cocktail-sörjan i henne, hjälp! Och Rosa Bandet, nej precis som du, jag ser förbi marknadsföringstricket och vill hellre stöda cancerpatienter på annat sätt. Jag skrev förresten det här för en tid sedan, tangerar ditt tänk: http://www.rotentilldetgodalivet.blogspot.fi/2013/03/angesten.html.

    SvaraRadera
  5. Självklart är det jättebra att man uppmärksammar cancer genom rosabandet kampanjen. MEN jag ser igenom marknadsföringsknepet. Det är jättebra att de satsa pengar på behandlingar men vore det inte bra om man även forskade på varför så många drabbas. För att mota Olle i grind liksom... Då kanske de upptäcker att deo med Al inte är så bra eller vad det nu kan vara. Då först kan vi göra ett aktivt val där många människor faktiskt slipper framtida lidande.

    SvaraRadera
  6. Håller med Mia ovanför här.Samt tror att det mesta här i världen grundar sig på att förtjäna så mycke som möjligt och samtidigt ta fasta på sånt människor är rädda för.Tänk så mycke reklam vi hela tiden utsätts för-allt från hygienartiklar till färdiga matportioner.Mediciner för dittan o dattan.Fyllda med kemikalier o tillsatsämnen.Slänger de en tanke på om vi mår bra fysiskt av dessa produkter eller endast marknadsföring för mera försäljning..Då går mina tankar även till läkemedelsproducenterna........
    Åtminstone är även jag övertygad om sockrets inverkan.Rena näringen för inflammationer och sjukdomar.
    Och tummen upp för att det finns alternativa hygienartiklar utan kemikalier och aluminium,men det vet du redan.
    Fin och intressant blogg du har! Kram

    SvaraRadera
  7. bra skrivet, inklusive rubriken - jävla cancer.

    SvaraRadera
  8. Jag hör till dem som litade på sjukvården och jag trodde att jag gjorde rätt när jag vaccinerade mina barn. De två första klarade det bra, tredje lider av biverkningar och ingen tror mig när jag misstänker vaccinet, det är ju ett snällt vaccin och eksem och allergier hör inte till Pentavac fick jag höra. Det går lätt att tänka att det är ok så länge man inte själv drabbas, men när man är mitt i röran och ingen tror en då är det tungt. Nu hoppas vi på att alternativ vård hjälper oss istället.
    Det går inte att leva som vi gör idag, därför är det tur att du Maria finns som visar att det går att leva klokare. Barn blir inte sjuka bara så där, föds man frisk så ändras det inte av sig själv över en natt, speciellt inte efter vaccin.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas Johanna att din dotter börjar må bättre. Kram!

      Radera
    2. Jag hoppas Johanna att din dotter börjar må bättre. Kram!

      Radera
    3. Jag hoppas Johanna att din dotter börjar må bättre. Kram!

      Radera
  9. Usch, efter att ha läst allt ovan funderar jag allvarligt att mina två flickor skall hoppa vaccineringen när det väl blir dags för den. Vi var en av dem som bojkottade vaccineringen mot svininfluensan och blev nästan utkastade ur dagis pga detta. Sedan blev det väldigt tyst om det när väl alla fall om narkolepsi uppdagades.

    Idag fick jag ett mycket trevligt brev på posten. Knutan jag känt i bröstet är en bindvävsknuta och det föreligger ingen risk för cancer där. Det tänker jag fira genom att sluta oroa mig för de jäkla tuttarna :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad glad jag blir för din skull! Och visst, inte skall vi låta de jäkla tuttarna bli ett orosmoment. Nej, låt dem svänga och hänga fritt bara!

      Jag vet inte ännu hur jag gör med vaccinet och det var inte min mening att ge det en negativ vinkling utan mer det att jag så gärna skulle vilja kunna lite på den information man får via vanliga kanaler.

      Radera
  10. Tack för era kommentarer. Jag är inte klokare idag. Vet inte hur jag kommer att göra. Tiden får utvisa hur det blir.

    SvaraRadera
  11. Det enda råd jag kan ge är att låta bli socker. Cancercellernas huvudsakliga bränsle är socker och låter man bli det så gör man iaf vad man kan för att inte göda dem i alla fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att du kommenterade detta inlägg nu så du tvingade mig att läsa om det igen. För det har hänt en hel del med vad jag känner inför cancer. Jag tror det börjar bli dags att skriva en uppföljare. Tack!

      Radera