Ett avslutat kapitel

Nu är kaninfarmen definitivt avslutad.

Förra helgen slaktade vi de tre kaniner som fanns kvar av vår en gång så storslagna kaninfarm. De flesta kaniner har sålts levande och på slutet gav vi bort de mest tama kaninerna gratis. Det kändes bäst så. Vilket säger en hel del om att kaninslakt och kaninfarm inte var något för oss. 

Jag ville verkligen att allt skulle bort genast. Vädret har fortsättningsvis varit vackert hos oss, vilket gjorde att jag städade alla kaninburar. Det kändes som en mental reningsprocess. Jag städade, sopade och skrapade. Bort med skiten. Kanindyngan och halmen fick bli höstgödning i våra odlingslådor så var även den saken ur världen.

Jag saknar dem inte det minsta. Det är bara skönt att inte titta på dem i sina burar. För som jag skrivit tidigare, jag har svårt med djur i bur. 

När det var klart tog jag itu med alla avgnagda käppar som lämnat efter kaninerna. Stora hopar lite här och där. Skit i hörnen har jag inga problem med, men oreda på tomten eller inne i huset får mig att må dåligt. Kanske all positiv energi liksom fastnar i denna bölla. 

Så jag hämtade vår tredjedels flishack och satte igång. Ja, jag hämtade ju hela grunkan, men en tredjedel ägs av oss, en tredjedel av min bror och en tredjedel av mina föräldrar. Perfekt att man kan köpa tillsammans. Vissa saker behöver man ju inte så ofta. Jag släpade pinnar och körde ner dem i flishacken allt vad tyget höll. Det kändes som ett perfekt avslut.

Hacket strödde jag under våra vinbärsbuskar. Innan jag bredde ut det passade jag på att gödsla med träaska. Perfekt för vinbärsbuskar!

Så inbillar jag mig att jag skapade ett alldeles eget litet kretslopp. Och för kaninerna, ja för dem finns det inte längre något hopp.