Slakt och jakt

På söndagsmorgonen när jag vaknade hade jag ett textmeddelande från grannen. Det löd så här:
E era hönor ok? Sånt oljud...fast nu blev d tyst...hm.
Ut fladdrade jag naken med bara en jacka som skylde min bara kropp (förlåt för den bilden). Inte ett liv på gården. Alla hönor väck. Utom tre unghöns som förskräckta tryckte i ett hörn. Katten Vivi stirrade stint på mig med burrig svans. Och jag tror inte det var min nakenhet som generade henne. Något hade hänt.

Med tiden hittade vi dem här och där. Några tryckte i en buske, några under ett uthus. En hade krupit in under en sten. Så småningom vågade de sig fram och vi räknade in dem. Ingen saknades, vad vi kunde se. Hela dagen slog vi våra lovar kring hönshuset så att inkräktaren inte vågade sig tillbaka. Vi bestämde att när vi väl får in dem i hönshuset kommer de inte ut på en stund.

Därför var vi tvungen att ta itu med problem nummer två. Tupparna! Vi har massor av tuppar och skall de hållas instängda håller det inte i längden (eller ens i korten). Så när mörkret föll blev det tuppslakt. Sex tuppar på raken. De minsta får ännu leva någon vecka.

Och jag vet att jag brukar propagera för att om man en gång avlivar ett friskt djur skall man även äta upp det. Denna gång blev det inte så. Tupparna kändes små och vi var inte på humör för att plocka tupparna. Så de fick istället agera lockbete i våra lånade mårdhundsfällor. Två stycken fällor har vi gillrat upp. Så nu vet jag inte om jag hoppas på att fällan förblir tom eller på att en mårdhund en vacker morgon stirrar på mig genom gallret. Fortsättning följer. Kanske.