Överraskning

Nu har det knappast undgått någon att jag för någon månad sedan fyllde 40 år. I ett inlägg här på bloggen skrev jag om att jag önskade mig upplevelser. En av dem som tog mig på orden var min vän Trissan. På min födelsedag fick jag ett sms där det stod "Grattis på födelsedagen. Den 8.1 kl. 10 skall du vara påklädd och klar. Då hämtar jag dig för en överraskning". Som jag har väntat. Vad skulle vi göra? Vad skulle jag ha på mig? Eftersom Trissan är erkänd fotograf vet man aldrig om man hamnar på bild ...

Det enda jag hade fått veta var att det var inomhus och att det skulle glädja din man. Direkt såg jag framför mig någon typ av pinup-kalender. Behöver jag raka benen? var därför min följande fråga. -Nej, låt det vara.

Kl.10 satt jag därför som en ängslig pensionär och tittade ut genom fönstret. I min handväska låg en rakhyvel. I fall om. (Det vet jag i och för sig inte om pensionärer brukar ha)

I framsätet på hennes bil låg följande två saker -som en ledtråd. -Åh, skall vi slakta och stycka, frågade jag. Trissan log. Jag suckade inombords. Jag som tycker att styckning är så tråkigt. Så åkte vi iväg. 

Vi åkte hem till Trissans kök och på hennes köksbord fanns en trave med böcker. Då blev jag lite gladare. För korv hade jag aldrig gjort. Men ändå kände jag mig lite misstänksam ... jag har nämligen alltid tyckt att hemlagad korv ser lite småäcklig ut och ju köttigare korven är i affären desto sämre åtgång brukar den ha i vårt hushåll. Men nu var det dags att slänga alla förutfattade meningar. Här skulle stoppas korv!

Vi valde att göra en väldigt pepprig korv och började med att väga upp alla kryddor. Vi valde grovmalen svartpeppar, vitpeppar, chili, vitlök, muskot, ingefära och paprika. Sedan i med lite rörsocker och rätt så mycket salt. 

Grissvålen skulle skäras loss från skinnet och styckas i mindre bitar. 

Och så var det dags att mala det frusna köttet. Jag har alltid föreställt mig att korv är något man gör i samband med slakt eller vid bestämda tider typ julen, men eftersom det första man gör är att ta upp en frusen köttbit, skära den i bitar och sedan mala den i kvarn är ju köttstoppning något man kan göra i princip när som helst. Här fick jag tänka om! Vi gjorde korven på nötkött, men det går ju i princip med vilket kött som helst antar jag.

Trissan hade en riktig rejäl handdriven köttkvarn som hon fått ärva av sin mormor. Och eftersom Trissan vet att man skall stryka en nybliven 40-åring medhårs berömde hon mig för mina effektiva vevningar och mina nigningar (så måste man göra för att få in den rätta knycken märkte jag).

Vi malde köttet och svålen två gånger. Först grovt och sedan lite finare. Så skulle kryddorna i smeten och så skulle det knådas. Kallt blev det om händerna så det var tur att vi var två som kunde turas om. 

Nu kom den mindre gemytliga delen. Tarmsköljning. Vi hade naturligtvis äkta naturtarm. Eller naturligtvis och naturligtvis ... det är kanske det som är svårast med korvstoppning att få tag i bra tarmar. Men Trissan hon har sina kontakter.

Bara man inte tänkte på vad det var man höll på med gick det riktigt bra. 

Med de rätta kontakterna får man även låna sådana här grunkor. En handvevad korvstoppare i rostfritt stål. Men vi har faktiskt när jag tänker efter en korvstoppningsmojäng till vår köttkvarn så inte ens bristfälliga kontakter kan hindra mig.

Nu skulle tarmen (eller fjälstret som vi kan välja att kalla det) trädas på. Här kunde vi bara konstatera att övning ger färdighet. 

Och så började korven välla ut. Trissan vevade och jag styrde. Det ni ser uppe i högra hörnet är en svartvinbärsflaska. Först efteråt kom vi på att det även skulle vara lite vätska i korven. Ops! Det är så skönt att jobba med en annan likasinnad. Jag vet inte hur många gånger vi sade under dagen att -Så noga kan det väl inte vara? T.ex. korsvstoppningsmojängen skulle vara fyra grader när man började på. Vi kände med handen och konstaterade kallt. Det fick räcka. Och det räckte också för brabra blev det. 

Och så snurrades korvarna. 

Stolt 40-åring visar upp att hon numera även kan titulera sig korvmakerska. Visst fina? Inte alls så där färglösa och tråkiga som jag hade tänkt mig.

Jag konstaterade att en kunskap är det bästa man kan ge bort till present. Dels för att det är en upplevelse när man förvärvar kunskapen, dels för att man med ökad kunskap växer som människa och dels för att man har nytta av det resten av livet. För jag tänker absolut göra korv flera gånger. Socialt var det också och vi hann prata massor. Och skratta!

Sedan åt vi en riktig festmåltid beståendes av stekt korv, surkål med lingon, saltgurka och potatis-kålrotsmos. Till det drack vi svartvinbärssaften som vi glömt att hälla i smeten.

Och vad tyckte jag om korven? Den var så god så ni kan inte tro. I och för sig tänkte jag mer på maletköttbiff än på korv när jag åt den, men det är tänkt som en komplimang till korven. Jag är säker på att den här korven skulle gå hem hos alla i vår familj. Vi delade på korven och nu ligger det vackra, feta korvar i min frys och väntar på expertutlåtande från familjen.

En hellyckad dag! Tack Trissan!