Usligare än uselt

Här vilar en så tyst och sorglig stämning på Flemmingsbacken. Vi går omkring och är småbedrövade i hjärta och sinne. Vi har haft ett nytt besök av räven. Denna gång tog han sju hönor så flocken är rätt liten nu för tiden.

Vi har varit så försiktiga med att ha dem lösgående sedan påsken när räven förärades oss med ett besök. Vi har bara släppt ut dem när vi har varit hemma och varit på gården. Den här lördagmorgonen (Varför kommer den alltid på lördagar? Är den ledig från jobbet då?) var Jenk ute och jobbade på gården. Grannen körde med sin traktor på åkern bredvid. Vi trodde det var lugnt. Eller snarare tillräckligt olugnt.

Även samma sak denna gång. Jenk ser räven, hojtar och härjar, springer efter honom. Kommer ca 10 meter ifrån räven, som svänger sig om och tittar rakt på honom -Känn på den du, skitgubbe! ser räven ut att tänka.

Och vi blir svarta i synen och tänker blod och död. Men rävar är fredade just nu när de har ungar. Skit i det tänker vi. Men väldigt snart inser vi att vi inte har hjärta att låta tio rävungar svälta ihjäl för att deras mamma inte kommer hem. Det kan vi inte leva med. Så vi stänger in hönsen. Plötsligt flaxar det till som bara den. Hönsen flyger ut igen. De vill inte sitta inne! De har ju inte gjort något tycker de. Så fortsätter det.

Om någon månad kommer vi att ha en räv och tio rävungar som stryker omkring här (och nej, jag vet inte att det är tio stycken, men lite måste man väl få hitta på).  Och mamma räv säger -Här vet ni, här bor en prillig skitgubbe och massor av läckra hönor. Ja, nu är ju inte 'massor' direkt ett ord man kan använda om vår hönsflock. Inte ens om man är en illitterat räv. Men se upp rävfan! På hösten är ni inte längre fredade! Och jag tänker att det är just så här krig börjar.

Imorgon skall vi köpa mera stängsel ... Denna gång vann räven.