Denna dag för 16 år sedan.

För 16 år sedan flyttade vi in i vårt älskade hus här på Flemmingsbacken. De som bygger nytt brukar ju ofta säga att de skall in till midsommar. För oss bara råkade det sig. Vi skulle inte alls köpa ett hus. Vi hade redan ett hus nedplockat, en tomt som var fixad och klar och en husritning som var ritad.

Men så blev det morsdag och min mamma nämnde i förbifarten att hon hört att ett hus i grannbyn var till salu. Vårt hus ligger längst ut på en enskild väg och det är väldigt få som egentligen varit hit "bara sådär". Därför blev vi lite nyfikna och på vägen hem körde vi ut för att titta. Jag måste erkänna att jag tyckte det såg lite skruttigt ut. Halvmålat och ensides. Men Jenk smälte. Följade dag ringde vi till säljaren och fick veta att det var visning dagen därpå.

När vi kom på visning måste jag erkänna att jag hatade alla andra spekulanter. För jag kände att huset det var vårt! Varför bygga ett hus när drömhuset stod mitt framför oss? Det som gjorde att jag blev helt redlöst förälskad var att stiga in i vardagsrummet och se att allt var i blått. Min favoritfärg! Och ängen bakom huset. Och vävstolen! Dagen därpå åkte vi till banken för att be om lån. Och en vecka därpå var det köpt. När vi skrev på köpekontraktet såg jag att försäljaren var född på samma dag som jag om än ett annat år. Inte konstigt att allt hon gjort med huset kändes som jag skulle ha kunnat göra det själv.

Dagen före midsommar flyttade vi in och vi har älskat vårt hus ända sedan den stunden. Mycket har hänt. Vi har gått igenom huset stock för stock. Vi känner varandra väl vid det här laget. Vi har låtit tre barn födas till huset och många tassar har trampat här. Vi har skrattat mycket mer än vi har gråtit, trots att även det har hänt ibland.

När vi flyttade in i huset kom en gammal tant till oss och sade att -Ingen har stannat kvar på Flemmingsbacken. Alla har flyttat bort. Men som det står på väggen i vårt kök ...

Här vill jag leva. Här vill jag dö. Här finns mitt hjärta.