torsdag 6 november 2014

Maria i Stockholm

Klockan är 7.30 och jag bestämt mig för att stiga upp för att skriva om hur man tillverkar egen cider. Jag blickar ut över taken i Stockholms innerstad och märker att det har börjat snöa. Jag känner mig lite trött eftersom det tog en stund innan jag somnade igår kväll. Dels skickade min förläggare en massa roliga sms som jag bara var tvungen att läsa och dels läste jag ut en bok som jag inte kunde slita mig från.

Det känns som jag bor i en bubbla. Det här är andra morgonen jag vaknar upp i en pytteliten lägenhet. En lägenhet där köket är för litet för att koka mat, vilket gör att jag lever på yoghurt och bananer (eko). En lägenhet som består av ett litet skrivbord (som egentligen är en fönsternisch) där jag skriver, en säng där jag sover och läser, en stor matta där jag slänger mig ner och stretchar min rygg och en tv som jag tittar på medan jag stretchar. Och när jag vill ha en paus går jag ut (och är jättenoga med att jag inte glömmer nycklarna), vandrar en liten bit till affären och köper godis. Så går jag in igen, skriver lite, stretchar, tittar på tv, läser. Och äter godis. Jag hade tänkt springa på stan, jag hade tänkt träffa människor, men jag vill bara bo i min lilla bubbla. Så det gör jag.

 Varför är jag här? Av samma anledning som varför jag försummat bloggen så mycket på sistone. Jag skriver en bok. En bok om självhushållning. För Norstedts. Och lika lätt som det är att vara jublande glad över att ha blivit utvald, att ha blivit kontaktad och att få känna att jag besitter en talang lika lätt är det att inombords börja tvivla på sig själv. Vad kommer det här att bli till?

Jag säger till alla att det går bra. För det gör det. Sidorna fylls i en rasande fart. Och jag småfnittrar när jag läser vad jag skriver. För jag tycker själv att det är så bra. Uttrycket att man själv är sin värsta kritiker gäller verkligen inte för mig. Men så kommer tvivlet om själv räcker till ... Tänk om de vill ha på något annat sätt? Tänk om mina berättelser är för banala? Mitt språk för enkelt och mina kommatecken för många? För mig är ju varje berättelse ett minne, en känsla, något jag vill förmedla. Tänk om de inte känner det?

Vissa dagar är jag in i själen trött. Inte på att skriva, men på att känna.

Men nu är jag i Stockholm. Vi har haft ett möte. Allt har gått bra. Jättebra. Idel lovord och beröm. Och det känns skönt. Jag vet att jag kommer att tvivla igen. Jag antar att det hör till. Och det är då jag försvinner från bloggen. Bara så ni vet. Att när det händer sitter jag och pajar den lilla prestationsprinsessan som ännu bor i ett hörn av mig. Under vänster nyckelben tror jag närmare bestämt.

Men oj vad det snöar! Här skall skrivas om äppelcider. Och i eftermiddag skall jag åka hem till familjen, hönorna och huset. Till fotbollsträningar, matlagning och tandläkartider. Men än hinner jag äta lite godis. Och några bananer. Tschuss!





4 kommentarer:

  1. Så roligt med en ny bok - den ser jag verkligen fram emot att få läsa!

    SvaraRadera
  2. Åh, vad jag längtar efter din nya bok! Jag tror den blir jättebra för du skriver på ett väldigt trevlig sätt oavsett vad det handlar om. Tänk att få krypa ner i sängen med ännu en oöppnad bok om självhushållning. Mmmm längtar...

    SvaraRadera
  3. Det kommer att bli en alldeles underbar bok. De kontaktade dig för de gillade din stil, så var dig själv och skriv som du brukar. Lycka till!

    SvaraRadera
  4. Låter som ett härligt avbrott i vardagslivet. Lycka till med skrivandet, den boken vill jag verkligen läsa när den blir färdig!

    SvaraRadera