onsdag 25 februari 2015

Fram och tillbaka ...

... springer vi mellan hönshuset och vårt hus. Hönsen har nämligen börjat få spatsera runt utomhus igen. Vi hoppas, hoppas att varken räv eller duvhök dyker upp för som jag skrivit tidigare är det en härlig känsla att kunna erbjuda sina hönor ett liv i skog och mark. Jag är på helspänn hela tiden och direkt jag hör att det är ovanligt mycket liv i flocken åker stövlarna på och benen går som skottspolar.

Och liv är det flera gånger per dag. Hittills har det varit falskt alarm varje gång och nästan alltid är det samma höna som är boven i dramat. Finns det månne någon hönsversion av berättelsen -Vargen kommer! som man kunde lära henne? I höstas kom denna höna nämligen undan med blotta förskräckelsen. En kväll märkte vi att hon hade blod på kroppen och ett sår på ryggen. Duvhökens klor och näbb hade varit i farten. Och nu vågar hon sig inte längre ut ur hönshuset utan står i dörröppningen och kacklar till de andra. -Det är farligt. Kom in, kom in!

Och jag springer och springer. Fram och tillbaka.

4 kommentarer:

  1. Det där känner jag till! Jag är en riktig hönsmamma. Förra året räddade jag mina från höken vid två tillfällen. Båda gångerna klarade sig hönorna och de attackerade hönorna fick bara någon liten rispa. Jag hoppas att ryktet om den galet skrikande tanten har spridits nu till alla hökar runt i kring (och inte bara till de närmsta grannarna....)

    SvaraRadera
  2. Stackarn har nog dragit på sig en hökfobi. Hoppas den går över under sommaren så hon också får njuta av grönt gräs mellan tårna och alla godsaker som gömmer sig i mossa och springor.
    Visst har det ett pris att ha hönsen lösa, men det är ju samtidigt en sån glädje att få se dem leva fria när det sociala livet och instinkterna får blomma ut.
    Även här slår duvhöken varje senhöst några hönor, men jag brukar hinna ut och skrämma den och hönsen brukar klara sig, lätt chockade förstås men utan större skador.
    Håller tummarna för att allt går bra.
    Anette

    SvaraRadera
  3. Jag känner också en släng av hökfobi som jag springer fram och tillbaka. Fick höra att en rovhök kan bo ganska länge på sitt revir, men peppar, peppar än har de fått vara ifred.

    SvaraRadera
  4. Vi kommer välkomna hönor inom kort till vår gård och såklart finns oron för att något rovdjur ska dyka upp, det har hänt förr speciellt rovfåglar. När vi är hemma vill vi att dom ska ha möjlighet att sprätta runt fritt på ladugårdsplanen. Men hönsmamma som jag är till mina barn, så kommer jag nog bli det till mina små hönor också!
    Kika gärna in på min sida. Susannasekologiska.com

    SvaraRadera