Dialekt

Det var en gång en man som sade till mig att -Det enda jag pratar perfekt är dialekt och så är det ju även för mig. Min österbottniska dialekt är mitt modersmål och något jag är oerhört stolt över att kunna. Visst kan jag även prata högsvenska flytande och det är väl mer eller mindre mitt arbetsspråk, men det finns något som högsvenskan inte kan. Att släppa in.

Det är bara vi som talar dialekt som vet vilken samhörighet den skapar. Visserligen kan man prata om samhörighetskänslan av att tala samma dialekt, men det är snarare känslan av att jämställa sig med varandra som jag talar om. Den där punkten när motparten från att ha pratat högsvenska byter om till en klingande dialekt. Det är ett accepterande och ett tecken på att vi tagit ett steg närmare varandra. En förståelse. Något gemensamt. Ett arv. Jag minns än hur det kändes när min chef från att ha talat högsvenska med mig en dag besvarade min fråga på dialekt. Jag minns hur hedrad jag kände mig. Hur speciellt det  kändes när vi med alla andra talade högsvenska för att med varandra byta om till vår gemensamma dialekt. Och något av de fulaste som finns är att vägra byta om till dialekt när den andra gör ett trevande försök. Det är att visa att man inte vill bli personlig.

En dialekt är att prata ett tredje språk och jag har svårt att förstå föräldrar som inte pratar dialekt med sina barn. -Jag är så glad att du talar dialekt med mina barn, så att de får höra dialekt, sade en gång min vän. Hon hade i något skede bestämt sig för att slopa sin dialekt när hon pratade med sina barn. Och det är rätt många som gör det har jag märkt. Jag undrar varför. Kanske tror man att man gör barnen en tjänst och att de lättare på så vis kan smälta in. Men alla kan lära sig prata ren högsvenska, men få kan lära sig dialekt. Dialekten lär man sig inte, den ärver man.

Dialekten dör sakta ut. Så är det. Jag pratade en helt annan dialekt med min farmor och farfar än vad jag gör med mina vänner. Många ord som jag använde med dem har jag inte använt på tiotals år. Och trots att jag alltid har pratat dialekt med mina barn, talar de inte själva en ren dialekt. De talar faktiskt väldigt lite dialekt med sina vänner. Nästan ingen alls. Så i slutändan är väl resultatet det samma om vi talar den eller inte ...

Så hur låter min dialekt? Nästan så här. I mina trakter finns en humorgrupp som heter KAJ. De sjunger på dialekt och är helt fenomenala. Det här är deras nya låt och du kan ju testa om du förstår vad de sjunger. För mig är det glasklart! Dessutom är låtens "farmor" vår granne : )

Lyssna här!