lördag 15 augusti 2015

Paradiset

Vi har två damer från Jehovas vittnen som brukar hälsa på oss med jämna mellanrum. De är väldigt trevliga och förutom att de gör det de ska - ger mig två tidningar och pratar lite om Gud och Jesus så pratar vi också lite om ditten och datten. Jag vet att en del brukar låsa dörren när de kommer eller på något annat vis indikera att de minsann inte vill prata med dem, men det tycker jag är väldigt fånigt.
Som vuxen människa kan man lyssna på en annan människa i fem minuter utan att förgås. Åtminstone mina tanter är inte det minsta påstridiga. Nej, det frågar vad jag tror och så berättar jag det och så berättar de vad de tror och så är det bra med det. Jag tycker det är rätt intressant att ibland tvingas tänka efter och formulera vad man själv egentligen tror och tycker om saker och ting.

Nåja, nog om det. För någon vecka sedan, en varm och solig sommardag kom de gåendes över gräsmattan när jag och Jenk rensade i trädgårdslandet. Vi hade inte setts på några månader så vi pratade lite, de båda tidningarna överräcktes och de ursäktade sig för att de tog av vår tid. Jenk svarade med  -Vi har inte bråttom.

Precis då, när jag stod under det dignande körsbärsträdet och inte hade bråttom säger den äldre kvinnan -Jag måste bara få fråga, hur känns det att redan nu få bo i paradiset?

Jag blev helt paff och fick väl fram -Ja, det känns väl rätt bra.

Den stora utmaningen är bara att inte bli hemmablind. Att själv inse att man bor mitt i paradiset. Åtminstone vårt paradis. Och då plötsligt kom jag ihåg, att när jag och Jenk flyttade hit till Flemmingsbacken för sisådär 17 år sedan. Då kallade vi skämtsamt platsen för "Harmoniparadiset". Det hade jag helt glömt bort.

Så idag blev min utmaning att visa vad jag tycker om på vår gård just nu. Helt enkelt för att bota hemmablindheten och det mänskliga missnöjet.

Att min krasse äntligen börjat blomma.
Att äpplena snart är klara
Att smultron börjat växa i fogarna 

Att stegen som vi tänkte slänga blev en perfekt hylla 

Att fröna som jag tog av mina luktärter ifjol ger lika fina luktärter i år.
Och att de doftar precis lika gott. 

Att plåtburken som jag köpte för 50 cent på loppis
blev en perfekt vas till vitlöken.
Och att den passar så bra ihop med den gamla tyghandduken
jag använder som bordsduk.  

Att mitt trädgårdsland som invaderas av blommor är så fint.
Att människor säger -Visst är det en tanke bakom att du blandar blommor och grönsaker?
Och jag säger ja, trots att den största orsaken är att jag inte orkar rensa.

Att vi kan äta hur mycket körsbär vi vill.
Att människor frågar vad jag göder dem med och jag säger
-Ingenting.

Att grenarna på bärbuskarna dignar.
Min farfar älskade krusbär och jag älskade farfar.
Alltså älskar jag också krusbär. 

Tack bina för att ni surrar så hemtrevligt på vår gård
Tack för att vi får äta hur mycket körsbär vi vill trots att vi inte göder dem
Tack för att grenarna dignar av bär

Att vår tupp är då duktig
Att vi kan erbjuda våra hönor ett liv i det fria



Att vi kan låta våra hönor vara mammor
Och att vi kan få titta på alla fina kycklingar

Att det skruttiga kan vara o så fint

Alla stora träd som växer här

Saker som visar på att någon har haft roligt
Att vi inte är så noga av oss utan att en docka helt kallt kan hänga
i ett fotbollsmål tre månader i sträck utan att någon orkar bry sig. 

Vårt hus
Vårt harmoniparadis

18 kommentarer:

  1. Vilka fina bilder i all enkelhet,tänk att det enkla kan vara så vackert att man hamnar i paradiset.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske det är precis så det är. Och det är därför så många av oss inte tycker vi bor i paradiset. För att vi strävar efter något annat.

      Radera
  2. Tack för att du delar med dig av ditt paradis. Vi behöver fler berättare i vår allt mer lidande värld. Jag tror också på Jesus och väntar på den dag han ska återupprätta jorden till det den en gång skapades för. Gud välsigne dig och din fina familj.
    Maria

    SvaraRadera
  3. Tack för den tanken. Jag måste nog erkänna att jag i högsta grad ogillar påflugenhet men du fick mig att tänka efter. Mitt standardsvar annars är "Jag har magsjuka!" Fungerar varje gång men nu blev jag lite osäker…

    Fantastisk körsbärsskörd!

    SvaraRadera
  4. Så fin tanke, det er så lett å bli blind for alt hva man har. Nydelige bilder fra ditt paradis. Hilsninger fra Pam i Norge

    SvaraRadera
  5. Du bor verkligen mitt i ditt paradis! Själv bor jag i mitt - och det är bra att påminnas om det ibland.

    SvaraRadera
  6. När man tillhör en av de grupper som Jehovas dömer ut är det lite svårare att vara vänligt inställd. Jag öppnar inte för dem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det förstår jag. Som jag har förstått det älskar Gud alla och då är det väldigt fel att i Guds namn fördöma andra. Eller i någon annans namn heller för den delen. Eller i ingens namn. Att fördöma är fel helt enkelt.

      Radera
  7. Nu tar du åter fram en så "livsviktig" sak och blandar om det med lite grönsaker, bär och blommor och så har det plötsligt blivit den naturligaste sak i världen, inget att käbbla om, nåt att glädjas över, på olika sätt. Du är lite förunderlig du :), men sån blir väl den som bor i ett paradis :). Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för berömmet. Förunderlig är ett ord som jag tycker om. Det är jag gärna. : )

      Radera
  8. Vilken igenkänning det var på det inlägget! Sommartid har vi personer på vår gård nästan dagligen som berättar för oss vilken fantastisk plats vi bor på. Vi har börjat tro att det rentav är därför vi driver sommarfik, för att hemmablindheten är så massiv och vi behöver konstant påminnelse.

    Men det var länge sedan Jehovas var här hos oss.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, cafégäster eller vittnen ... alla kan de öppna våra ögon.

      Radera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.