En hök i handen

Igår hände något väldigt underligt. Det känns näst intill magiskt när jag tänker på det så här efteråt. De som följt bloggen vet att vi i många år har haft problem med en duvhök som har tagit våra höns. Under årens lopp är det säkert mer än tio hönor som har strukit med.

Vi har funderat på att fånga fanskapet, att skjuta fanskapet och att förgifta fanskapet. Men vi är rätt fredliga av oss så vi har aldrig gjort något åt det. Dessutom är ju duvhökar fridlysta.

I går när jag gick till växthuset låg det plötsligt en hök på stigen framför mig. Den låg kanske en meter ifrån mig på rygg, med benen i vädret, och stirrade på mig. Det kändes nästan som att någon där uppe sade -Varsågod, här har du din hök. När fågeln tittat på mig flög den vingligt iväg och störtade ner i en sädesåker.

Jag tänkte på vilket gyllene tillfälle jag hade att helt sonika slå ihjäl den, men som sagt jag är en rätt fredlig person. Det vi dock gjorde var att stega ut i sädesfältet, grabba tag i fågeln, slänga in den i en kattbur och låta den åka iväg på en biltur innan den släpptes i det fria. Och så hoppades vi på att fågeln skulle få ett lyckligt liv och inte hitta till vår gård igen.

Livet kändes magiskt. Ända tills jag skulle skriva detta inlägg och googlade på bilder och insåg att duvhökar inte ser ut så här. Och jag riktigt hör hur någon där uppe gapskrattande utbrister -Det var ju bara en futtig sparvhök!

Sparvhökar är inte farliga för hönor. Tur att jag är en rätt fredlig person.