lördag 3 september 2016

Att svara sin inre röst

Jag älskar hösten. Jag älskar när allting dör samtidigt som allting börjar om. Jag älskar när barnen åker till skolan och jag får tid och ro för mig själv och mina tankar. Hösten är lugn och hektisk på en och samma gång.

Hösten är den tid när de flesta semestrar är avslutade och många återvänder till sina jobb. Jag känner mig många gånger väldigt tacksam över att inte ha en bestämd dag när tiden mellan arbete och ledigt ändrar och på hösten blir det kanske som mest kännbart.

Men ändå är hösten den tid när jag ofta får jobba med mig själv. För det är många gånger svårt när alla runtomkring börjar jobba, återgår till den effektiva vardagen, presterar, kommer sig framåt. Då är det svårt att ta det lugnt med gott samvete. För visst jobbar även jag. Ibland mer och ibland mindre. För det mesta mindre. Jag tror att många har en bild av mig att jag är väldigt kreativ och ständigt har nya projekt på gång. Det har jag ibland, men inte alltid. Jag får rätt ofta frågan
-Har du något nytt, spännande projekt på gång? -Håller du på och skriver på någon ny bok? -Hur är det? -Vad gör du?

Och trots att jag har övat mig många år på att leva långsammare är det fortfarande så svårt att säga
-Nej. Jag har inget spännande på gång just nu. Jag skriver, men vet inte om det är en bok än. Jag gör nästan ingenting. Det är väl rätt bra, tackar som frågar.

För när jag säger så finns det ännu en liten del av mig som säger -Du borde börja jobba, du borde göra rätt för dig. Vad går du här och släpar för? Vad är meningen med ditt liv? Vad åstadkommer du egentligen? Hur kan du behandla framtiden så vårdslöst? Vadå, gå och vänta! Vad väntar du på? Vet du inte? Tänk om det aldrig kommer, vad gör du då? Nähä, vet du inte det heller.

Men jag har faktiskt börjat bli rätt bra på att lyfta blicken och svara min inre röst.

-Jag har lyckats leva i ett lyckligt förhållande i snart trettio år. Jag har barn som verkar lyckliga. Jag har tid att sköta om min hälsa och jag mår jättebra till kropp och själ. Jag hinner umgås med mina vänner. Jag hinner också umgås med min familj och vi äter tillsammans nästan varje dag. Det här är också framgång. Ja, om jag skulle välja är det så här jag vill vara framgångsrik. Och börjar jag jobba, så som min inre röst påstår att jag borde jobba, så försvinner en stor del av det här. Så är det bara.

Jag har också blivit bra på att se tillbaka. Jag brukar fundera på saker någon, någon gång har sagt till mig och som jag kommer ihåg. Saker som gjort mig väldigt, väldigt glad. Saker som har berört och som fått mig att känna mig stolt över mig själv. De här sakerna har väldigt sällan haft att göra med mitt jobb, trots att jag naturligtvis har blivit jätteglad när någon berömt resultatet av mitt jobb. Nej, det är saker som har berört mig som person, som berört mig som förälder eller som berört mig som vän. Alla de saker som jag har tagit till mig allra mest har inget att göra med om jag jobbar eller inte. Och eftersom jag värdesätter dessa så högt borde de också få räknas.

Till sist brukar jag tänka på mig själv som tonåring. Skulle jag ha blivit förfärad eller glad om jag hoppat trettio år framåt i livet och sett hur jag lever idag?

Jag kommer alltid att ha rösten inom mig som säger att jag jobbmässigt borde bli mera lyckad. Vi får väl se vem som får sista ordet. Tjattret fortsätter.

12 kommentarer:

  1. Jaa, Maria. Jag hoppas att din inre röst som talar om för dig att det som räknas är att du och familjen mår så bra som det är möjligt får sista ordet. En människa definieras inte av sitt jobb, fastän många tycks tro det. Sköt om dig och tack för att du delar med dig av dina tankar./Monica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Monica. En vän till mig sade upp sig för en vecka sedan. Hen sade något sånt här -På jobbet är du alltid utbytbar, i ditt eget liv är du det inte. Det tyckte jag var så bra.

      Radera
  2. Åh, ett av mina ständigt pågående, inre bråk... Eller samtal, beroende på situation och humör. Du skriver väldigt bra och detta var ett väldigt viktigt och stärkande inlägg, i alla fall för mig. Ska läsa det en gång till imorgon när jag inte är lika trött. Tack!
    //Kajsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv Kajsa för att du tog dig tid att skriva några rader

      Radera
  3. Jeg tenker ofte når sånne tanker kommer hos meg (for det gjør de jo), at når jeg blir gammel og ser tilbake, hva vil bety noe for meg da: tiden med mine kjære og det vi skapte sammen, det langsomme livet eller karrieren min. Jeg er ganske sikker på at det ikke karrieren. Pam i Norge

    SvaraRadera
  4. Igenkänning! Jag vet att jag helst vill vara hemma, jobba med gården, kanske skriva böcker eller något annat kreativt och ha mycket tid för familj och vänner. Men ändå är jag stressad över en karriär jag inte riktigt vill ha. Bara för att man är så otroligt indoktrinerad med att det är det enda sättet att leva, det enda som räknas. Suck.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt, så går man där och tänker -Blev jag verkligen ekonomie doktor för att sedan bli ... biodlare?

      Radera
  5. Åh,va bra! Känner igen mig så. Tack för att du delar med dig av detta!

    SvaraRadera
  6. åh vad bra skrivet! Är mitt i karriären och gillar det,men hinner inte mycket annat. Nästa år när alla lån är betalda skall jag ta mig en funderare....man måste ju ha inkomster också så man inte behöver bekymra sig för pengar, för DET är det värsta jag vet. Mvh B-M

    SvaraRadera
  7. Tack för dina tankar! Precis vad jag behövde bli påmind om i dag :-)

    SvaraRadera
  8. Precis vad jag behövde läsa idag.
    Tack!
    /Malin

    SvaraRadera