Orsaken till varför jag varit så osynlig här är kanske främst mitt nya jobb som högstadielärare. -Du behöver inte försöka så himla mycket, sade min son som är den i familjen med mest insideinformation om livet i högstadiet. Men jo, det behöver jag. Jag gör ju inte det här för att jag måste. Jag gör det för att jag vill. Och om jag inte får göra det på mitt sätt eller hinner göra det så det känns bra, ja då känns det inte roligt och då kan jag lika gärna göra något annat. Eller inte göra något alls. Därför går min tid just nu åt att bygga upp ett sjuhelsikes undervisningsmaterial.
Men just idag kände jag för att åter börja leva i den virtuella världen. Därav rubriken.

Hararna har inte ätit upp alla de 22 rotskotten som vårt plommonträd har skjutit så till våren skall vi anlägga en ny plommonträdslund. Och de flesta pelargonerna kommer att förgylla ännu en av våra somrar.
Vi lever och har hälsan.
Underbart, vad glad jag blir. Och det bästa är att du gillar ditt jobb. Då får vi så småningom kanske läsa mera om hur jobb och odlarliv går ihop. Varma hälsningar, Rebecca
SvaraRaderaskönt ni finns kvar, med ditt jobb kan du ju slå ett slag för bättre och "renare" mat;)
SvaraRadera